Här följer Horst vapendragare och sedermera baneman, den roligaste rollfiguren jag spelat sedan 80-talet i en kampanj som trots att gruppen spelade ett nytt spel och var sammanfogad av folk som aldrig hade spelat med varandra blev väldigt, väldigt bra. (Återpostat från DMFs-forum).
Hanze Blåmunk
Ålder: 20 år
Utseende: Väldig kroppshydda
Skrå: Munk
Hemort: Tricilve
Ursprung: Kusma, Saphyna
Språk: Västjori; Saphynas bastardspråk
De fyra bloden
Sten: 3
Vind: 1
Eld: 2
Vatten: 2
Erfarenheter
1. Vann den stora grisskrikartävlingen i Pjullo
2. Festade med S’rid-be-Ghiles värsta avskum
3. Kämpade på arenan i Tricilve och förlorade men överlevde
Förmågor och expertiser
Svärdskonst 1 (
massiv järnstav, +1 Skada)
Bärsärk 2 (Okontaktbar, Ingorera elände)
Öde
Att i vredesmod mäta sig med andra i slagsmål och strid
Förbannelse
Att svika alla plikter och uppgifter när faten digna och bägarna skummar
Fem ägodelar
1. En stridsstav i järn.
2. Ett munkbrev (från Ranzinersekten, som intygar att Hanze är en äkta och full Ranzinermunk och reser i ordnens intresse).
3. En bronsmedaljong med Trocuspas heliga symboler.
4. En silverplunta, graverad med da Crumpa-ättens vapenmärke.
5. En svinaherdes horn.
Utseende
Hanze är en väldig oxe till karl, eller kanske snarare än ugntjur för han är endast tjugo vårar gammal. Huvudet är stort, klotrunt och ljusgult, som en tjugopunds ost gjord på kärnmjölk från Frimbolinerslättens fetaste kreatur. Käkarna är kraftiga som en bitvargs, läpparna fylliga, den brutna näsan en liten knopp. De små grå ögonen speglar Hanzes sinnestillstånd. Vanligen är de spegelblanka som Trakoriska sjön i stiltje, men om Hanze känner sig förorättad slår vredens blixtar ur dem och om han känner sig lycklig (oftast när han är berusad) så lyser de av glädje som ett barns inför ett nytt under. Hanze rakar hår och huvud, som en munk bör, men så sällan att både skalp och anlete ofta täcks i en tjock, mörkt skäggstubb.
Hanze har nackmuskler, axlar och skuldror som en grävling, svällande överarmar och väldiga händer som sagans rese, bröstkorg som en tunna, en matstinn, löshullad buk, och massiva ben, som två hundraårsekar från Tocmerskogen.
De tatueringar som har gett Hanze hans smeknamn är i kargomitisk stil: vejdeblå, snirkliga, onda. Över hans rygg, nacke, skuldror och överarmar kryper, krälar och dansar diverse hedniska gudar, demoniska makter och urtidsmonster fram. Fältslag, människoroffer och demondyrkan avbildas alla med vällustig kargomitisk detaljrikedom.
Hanze bär en fläckig och flottig munkkåpa i ofärgad vadmal, en (oftast tom) plunta och en väldig stridsstav i järn, den som han stred med i Tricives gladiatorspel, så tung att de flesta inte kan lyfta den och som sägs vara Forkkan Halvapa egen.
300px-Lu_Zhishen_Water_Margin_2.jpg (23.82 KiB) Visad 38 gånger
Personlighet
Hanze är en frossare, livsnjutare och slöfock. Han saknar kvinnotycke och kvinnointresse, men dyrkar bordets håvor och dricker med vällust allt som kan berusa. När han sätter tänderna i en särskild läckerbit bryter han ofta ut skratt så att halvtuggad mat eller drycksljom sprutar över bordsgrannarna.
Hanze är en godtrogen och vänfast person. Han är obildad, något dum, inte alls skarpsynt eller subtil, men utvecklar understudnom en viss slughet. Han är impulsiv; snar till vänskap och snar till vrede, och väldig är hans lojalitet med de han ser som sina vänner och väldigt är hans hat mot de han ser som sina fiender.
Några djupare mål än att njuta för dagen har inte Hanze. Men att uppnå dem kan vara svårt nog för en godtrogen latmask utan andra förmågor än att kunna slåss i en stad som Tricilve. Hanze driver dit livets vindar för honom, och livet tenderar att sända äventyr i hans väg.
Bakgrund
Första omgången. Om hur en viss Hanze föds och blir svinaherde
För tjugo år sedan föddes i den lilla byn Kusma, som ligger på ön Saphyna vid Limmarsfjärsets stränder, just där Frimbolinerslätten går över till Tocmeskogen, en välväxt gosse. Pojken kom till världen lurvig som en björnunge och vägde lika mycket som en slaktfärdig kalkon; tretton skålpund tung var han, och inte ett uns mindre. Han var inte sina föräldrars (vars namn här ska lämnas outsagda för att skona dem från andras hån över att ha fått en så märklig son) första barn, och inte det sista, men inget av deras andra barn var som denne pojke, som fick namnet Hanze. Han tappade snart sin päls, men växte och växte och växte och var efter bara några månader stor som en tvååring.
Därtill hetsade av traktens spåkvinna trodde snart alla i Kusma att pojken var ett av de vidunderliga och olyckssaliga silverbarn som ibland födas på Saphyna. Det skänkte pojkens enfaldiga moder en viss stolthet, men de andra i byn förstod att ett silverbarn inte är någon välsignelse, utan en förbannelse, och att pojken skulle dra dem alla i fördärvet om han därtill gavs möjlighet. Men modern vägrade att lyssna på deras prat om att sätta ut gossen i Tocmerskogen för att tas av trollen; hon var ensam av alla i byn att inte tro att barnet var en bortbyting.
Hanze fick en svår uppväxt. En utböling blev han och utstött, men han lärde sig snart att han var starkare än alla i sin egen ålder – och att vildsint temperament och svingande knytnävar kan tysta hån. Omtyckt blev han icke, och inte heller accepterad, men i alla fall lämnad ifred. Han aptit var så väldig att hans föräldrar förfasades. När han var sju åt han lika mycket som en heldräng, och när han var tolv som en manipel resekämpar. Hade pojken gjort rätt för sig hade det väl inte gjort något, men nu var han trög till och med för ett barn från Saphyna och förstod inte att göra de enklaste göromål rätt. Därtill hade han föga tålamod och var en osedvanlig latmask. Att tukta honom bet lika mycket som att hälla vatten på en raugon. Det enda pojken dög till var att vakta byns svin, så att de inte förvirrade sig in i Tocmeskogen. Så vaktade svin gjorde gossen, och var nöjd därmed, ty han behövde inte göra mer än att sitta på sin växande ändalykt, tugga på sin matsäck och då och då skria på grisarna eller tuta i sitt horn när de kom för nära skogens mörka bryn.
Men hans fader insåg med sorg i hjärtat att gossen höll på att resten av familjen till svältens rand. Något måste göras, men vad?
Andra omgången. Om hur Hanze blir härold hos baron Valder da Crumpa
Nu föll det sig så, strax efter att pojken hade fyllt sexton, att det var bryggarslag i byn Pjullo. Hanze fick följa med sin far dit, om inte annat för att kunna utfodras vid andras bord. En grisdrivartävling var utlyst, och Hanze hade tagit med sig Ekvältaren, det väldigaste svinet i hela Kusma. Tävlingen startade med en smäll knallpulver, och de olika byarnas grisherdar började jaga på sina svin med rop och hornstötar. Det visade sig snart nog att ingen av de andra herdarna hade något att sätta emot Hanze. Han hade en torndönsstämma som helt dränkte de andra gossarnas gälla skrin, och hans blåsbälgar till lungor blåste så kraftiga ljud i svinahornet att de andras horn lät som svalans kärlekspipande jämte elefantens vredestrumpetande. Alla svin utom Ekvältaren flydde fältet i fasa.
Den dagen var en lokal adelsman, baron Valder da Crumpa vid namn, i byn för att roa sig med att titta på småfolkets löjliga nöjen och skjuta på dem med sitt armborst för att påminna dem om deras skatter och pålagor till hösten. Han bevittnade Hanzes seger. Det hör till saken att alltsedan Ylarnas afton sätter mången saphynsk adelsman en ära i att ha en så högljudd härold som möjligt i sin tjänst, en som helst ska ha en dunderstämma lika kraftig som den store Skrynk en gång sades ha haft. I Matagadebergens dalgångar mötas deras härolder ibland till väldiga vrålartävlingar som får stenblocken att studsa ner för bergssidorna som bergsgetter berusade på övermogna höstäpplen.
Valder da Crumpa bestämde sig på stående fot att han måste ha pojken i sin tjänst och träna honom till sin härold. En sådan högljudd talang hade han aldrig sett, och han såg för sitt inre de andra adelsmänens gröna nunor när han visade upp sin unga Skrynk. Han sökte genast upp pojkens fader, som snabbt förstod att gudarna hade lyssnat på hans böner. Inte utan en viss saphyns bondslughet lurade han i baronen att gossen var mildsint, foglig och läraktig. Baronen var inte tappad bakom en vagn och litade inte fullt på faderns försäljartal, men när han frågade runt om Hanze bland de andra bondlurkarna från Kusma intygade de alla vilken förträfflig ung man han var, ty de ville bli av med detta silverbarn som de i sin enfald trodde att han var.
Några veckor senare hade Hanze tagit sin boning i Valder da Crumpas borg i Matagdebergen.
Den noble baronen började snart ana ugglor i mossen. Pojken var tröglärd och egensinnig. För honom dansade bokstäverna kring på pappret som pigorna kring majstången och läsövningar gav honom endast huvudvärk och en än större aptit än vanligt. De saphynska adelssläkternas sköldmärken flöt för honom samman till hopplös färgsoppa, och skillnaden mellan en pelikan och en grip förblev för honom ett förborgat mysterium. Inte heller kunde han lära sig blåsa i den ädla silvertrumpeten, för han var tondöv som ett klippblock och därtill så handstark och lungkraftig att han hade sönder den ena trumpeten efter den andra. Endast att skrika dög han till – och han åt som ett lejon.
Den stolte baronen insåg med rodnande kinder att bondtjuvarna från Kusma hade dragit honom vid näsan och att han skulle bli utskrattad på hela Saphyna om han försökte näpsa dem för deras fräckhet. Något måste göras, men vad?
Tredje omgången. Om hur Hanze blir en helig munk av bansikan
Nu föll det sig så, strax efter att pojken hade fyllt sjutton, att en kusin till Valder da Crumpa, en viss Sandor Silveryx, en mästare av bansikan kom på besök i borgen. Just som Sandor trädde innanför borgens portar, drabbades Hanze av ett vredesutbrott riktat mot borgens magister som just för den sjuttonde gången hade försök förklara skillnaden på ”p” och ”b” för honom. Magistern kom flygande med fladdrande mästarrock och landade plask i gödselhögen och med ett avgrundsvrål kom Hanze hoppande efter med mord i blicken. I den efterföljande striden krävdes det ett dussin av baronens soldater för att brotta ned pojken, som beväpnad med en gödselgrep försökte spetsa den gode magistern och alla hans bokstäver. Imponerad såg Sandor hur gossen lika plötsligt som han vredgats tappade all stridslust och fogligt lät sig ledas från valplatsen. Han tyckte sig i pojken se inte bara en osedvanlig talang för våld, utan anade också i hans sinne en naturlig begåvning i bansikans självkontroll. Yngligen syntes honom redan ha förstått eken, stenen och frötes principer, som mången svärdsviftande adelsyngel och grym kondottiär aldrig lyckas greppa.
På festen kvällen efter talade Sandor storögt om gossens dåd, och Valder da Crumpa såg nu sin chans. Han smög sig genast åt sidan och bad magistern att droga pojken, samtidigt som han talade sig varm för hans enkla bondvishet och stora kroppskrafter inför kusinen. När Sandor morgonen efter språkade med Hanze var han under inflytande av majjagräsets extrakt, lung som en filbunke och uttalade de märkligaste sentenser, som Sandor tolkade som en naturlig visdom och djup mysticism. Även hans aptit var stillad av extraktet och när Sandor så att Hanze levde endast på sönderkokta morötter och källvatten bestämde han sig – här fanns en sällsynt begåvning. Han måste ta pojken till sitt kloster Bhannavil och där sätta honom att lära bansikan. Kanske var han rentav den vidunderliga kämpe som hade förutspåtts att återuppväcka den gamla bansikans renhet?
Valder da Crumpa låtsades vara mycket fäst vid sin blivande härold, men lät tillslut sin kusin köpa loss pojken för en vacker slant. Några veckor senare fanns sig Hanze på Bhannavil med rakat hvuvud. Han var en munk av bansikan.
Sandor upptäckte snart nog att allt inte var som det skulle vara, men han var fäst vid sin vackra idé om Hanzes storhet och trängde undan allt det som redan under resan från borgen tydde på att han hade haft fel.
Pojken började skolas in. Han hade en våldsam läggning och Sandors mödor att lära honom De sjutton vapen var inte bortkastade. Inte minst lärde han sig snabbt att strida med järnstaven och stridsdolken. Men pojken var varken vis eller stillsam; han var korkad, dryg och otyglad. Han tappade gång på gång humöret istället för att låta vreden vila stilla som en klippa på flodbottnen. Han smet ut natt efter natt och i S’rid-be-Ghile vann och förlorade han pengar på smickelbräde och armbrytning. Han tog med sina nya dryckeskamrater – brottare, barder och tatuerare – till templet, där de frossade i vin och kapuner medan de andra munkarna svårmodigt tuggade på sina olivkärnor och isterband. Hanze svirade hela nätterna medan de andra kämparna på klostret späkte sina lekamen för att betvinga smärtan från gryning till skymning och han snarkade långt i på dagen medan de andra munkarna svettades och slet ont med armhävningar och svärdssvingningar.
I protest mot Hanzes skörlevnad gick de andra munkarna i strejk. De nedlade sina hantlar and träsvärd för att kasta sig ut i ohämmade utsvävningar som om de var med i en Uelgeric-kult.
Sandor Silveryx accepterade till slut med ett styng av besvikelse att han hade haft helt fel. Hanze kunde säkert bli en utmärkt flåbuse men skulle aldrig förstå ens de enklaste av bansikans grundsatser. Och han som hade talat vitt och brett om detta underbarn! Något måste göras innan hela templet och halva hans anseende gick åt pipan, men vad?
Fjärde omgången. Om hur Hanze blir en av Ranzinersketens tålmodiga bergslyssnare
Bland Hanzes dryckesbröder fanns en kargomitisk renegat, en ormtjusare, hypnotisör och tatuerare vid namn Yxxmoffa. Sandor Silveryx erbjöd renegaten en nätt summa silver mot att denne tjusade den svagsinte Hanze liksom en spottande bergssnok från Laabne, och denne behövde inte tänka länge innan han tackade ja. Snart nog var Hanze stilla som ett vaggebarn dövat med ölsupa, och satt som en stenstod i sin cell och stirrande tomt in i väggen. De andra munkarna återupptog under stillsamma glädjerop sina asketiska övningar.
Sandor Silveryx hade så klart fortfarande Hanze på halsen. Då kom han att tänka på den märkliga sekten med munkar på berget Ranz, de som tränar sig i tålamod och spenderar åratal med att lyssna på vad de tror är berget Ranzs profetiska röst. Sandor skrev ett brev, listigt formulerat för att inte innehålla en enda lögn, till sekten överordnade där berättade om en akolyt vid sitt tempel som var alltför stillsam för att kunna lära sig bansikan, men som gärna stirrade på väggar dagarna i ända med ett synbart outtömligt tålamod. Han erbjöd sig att bekosta den unge munkens överresa till Paratrona mot ett löfte om att denne skulle tas omhand väl. Sandor Silveryx var känd som en hedervärd man, och snart nog var avtalet slutet.
Hanze och Yxxmoffa anlände till Ranz och munkarna där svallade över av glädje inför Hanzes stilla sinne; inget tycktes kunna störa denne tröge jätte, som bara stilla satt och stirrade tomt framför sig. Inte ens när kargomiten ristade hans gulbleka hud med sina nålar så rörde han en min; han var helt sluten i sig själv. Kanske var han den munk som en gång för alla skulle lösa de gåtor som Ranz uttalade?
Lyckan varade tills Yxxmoffa en kväll smet iväg från klostret. Hanze vaknade. Hans hunger visste inga gränser och när munkarna förklarade sina läror för honom första gången brast han ut ett skratt som hördes halva vägen till Tricilve. Hela hans kropp skakade och hoppade som en jättes trumma och ett stenskred föll ned från berget som om Ranz själv vredgades över denna blasfemi mot hans gudomlighet. Flera hyddor förstördes av stenskredet och ett halvdussin munkar mörbultades svårt av stenregnet.
Munkarna stod snart på förtvivlans rand. Hanze åt som en häst. Hanze skrålade och sjöng. Hanze bråkade med tjänstefolket och slog sin stridstav i väggarna. Hanze fes och rapade. All den ro och stillsamhet som de behövde för att lyssna på sin guds röst var som borta. När Hanze en dag i sin okunnighet förorenade en av de heliga grottorna och sedan spydde i abbottens heliga mössa var måttet rågat.
Munkarna insåg att de måste göra sig av med Hanze innan Ranz i vredesmod lät hela bergssidan rasa ned i Malossisjön med heliga grottor, tempelhus, tjänstefolk och allt – men vad?
Femte omgången. Om hur Hanze blir kämpe på Tricilves arena
Lösningen på deras problem blev Bosper da Vinfengi, ägare till en mindre gladiatorskola i Tricilve. För det föll sig nu så att Bosper kom till Mazmatra för att leta efter spjutmat till arenorna. Där berättade han vitt och brett om klingande guld, starkt vin och löshullade kvinnor för att locka traktens ungdomar till sin skola. Nyheten nådde även Ranz. Munkarna hade fått sin chans.
Hanze skickades ensam i en eka till Mazmatra med en pung full med silver och order att köpa vaxljus, vadmal, langocker och diverse läckerheter till Ranzreningen. Sedan hade naturen sin gång. Hanze glömde hälften av allt han skulle köpa, berusade sig svårligen på ett värdshus, hamnade i krakel med värden och gick i flyllan bärsärkagång med sin stav. När Bosper och hans mannar hörde de vilda vrålen och skriken om nåd från stadens vakter trodde de först att något monster från Skuggornas träsk hade anfallit staden. De rusade mot ljudet från vad som lät som ett fullskaligt fältslag och såg Hanze i vilt raseri strida ensam mot halva stadsvakten. Bosper och hans mannar tittade storögt på varandra och sade, med ansikten lysande av glädje: ”Honom ska vi ha!” Tillsammans med statsvakten lyckades de till slut avväpna och brotta ned den ilskne titanen.
Hanze vaknade, surrad som en langock innan grillen, i en av Bospers järnburar. Bosper förklarade för honom att han i sin storsinthet beslutat sig för att muta stadens myndigheter för att lägga ned åtalen om massförstörelse av privat egendom och nio fall av misshandel – om Hanze lovade att följa med honom och bli hans gladiator. Efter att ha hört gladiatortränarens prat om guld, vin och fest dagarna i ända behövde Hanze inte tänka länge. Han sade ja, allt medan Bosper log i mjugg över att han lagt händerna på en så vildsint stavkämpe. Han anade början på en gyllene era för sitt gladiatorhus, ett där Hanze hyllades av tiotusenhövdade skaror för den ena segern efter den andre.
Några dagar senare fanns sig Hanze, förundrad och storögd som en saphynsk bondlurk inför en resande cirkus, i Tricilve. Bosper da Vinfengis gladiatorskola var hans nya hem och han var som en fisk i vattnet. Varje dag växte han i styrka, uthållighet, snabbhet. Dyr i drift var han, så klart, men Bosper bet ihop, för han ville inte försätta sin stora chans att bli en berömd och rik gladitortränare. I över ett år tränade han Hanze och drev drev honom så hårt han vågade samtidigt som han spred rykten om Hanzes storhet. Den störste stavkämpen sedan Forkkan Halvapa, ja, och därtill bärare av Forkkans egen legendariska järnstav, som Bosper återfunnit i kämpens grav. Först när stadens gladiatorfinsmakare höll på att koka över av nyfikenhet, först när vaden för och emot detta krigiska underbarn hade trissats upp till enorma summor, först då släpptes Hanze fram på arenan.
Ack! Först när Hanze stod där och blinkade som en dvärg i solen en vårdag med tiotusen vilt skrikande åskådare på läktarna uppdagades hans scenskräck. I samma ögonblick som han trädde ut på arenans heta sand lämnade alla kraft hans armar och hans vildsinhet smälte som en klick smör på en klippa på Fokalerslätten. Ziddus Hrarkans vildmansklubba slog honom gul och blå, spräckte hans ögonbryn, knäckte hans näsa, bröt hans fingrar, allt medan publiken ömsom buade åt Hanzes klumpiga rörelser och ömsom skrattade åt Bospers hårslitande och tårar. Just när det Ziddus skulle utdela det dödande slaget stormade delar av publiken arenan. Bosper hade i deras ögon överbevisats för att ha spritt ut falska rykten om sin kämpes storhet – och säkert satt stora summor mot honom – och under vilda rop om ”läggmatch” rusade de in med mord i blicken.
De efterföljande upploppen varade i tre dagar och slutade först när kejsarens eget garde sattes in.
Bospers stall var skingrat, hans skola en rykande ruin och hans rykte oåterkalleligen förstört. Men han fick aldrig en möjlighet att göra sig av med Hanze. Denne var borta.
För i förvirringen efter sin första och sista gladiatorkamp smög sig Hanze undan. Han var inte det minsta skamsen, men lite nedstämd över hur det gått och söp och åt så klart upp sina sista slantar – och ett antal slantar han inte hade. Men värden på värdshuset som Hanze hamnat på - Den vulgära enhörningen vid namn - visade sig vara en storsint och förlåtande man som hette Lupejo Hängbuk. Om den stukade kämpen kunde stanna hos honom och hjälpa honom att ta hand om stökiga kunder och annat besvär kunde Hanze sova i köket och äta hur mycket kan kunde. Hanze tackade ja.
