Nekromanti Karaktärerna i böcker?

[Glasgow_kiss]

Jag kom på en bra grund för en bok igår och sitter och har lite problem med att komma på vilka karaktärer jag vill ha så tänkte ställa er några frågor.
Det ska vara i medeltids fantasy miljö med inga krutvapen, magi, andra raser än människor och fantasidjur.
Jag hade tänkt mig en grupp på kanske 4-5 personer.
Dessa frågor handlar om huvudkaraktärerna.

Vilka stereotyper tycker ni om?
Den hedersamma riddaren?
Den lömske tjuven?
Bitch tjejen?
Den hjälplösa flickan?
Den oerfarne som dragits med in i skiten (t.ex en värdshusvärd eller bonde eller liknande)?
Någon annan?

Tycker ni om stereotyper eller föredrar ni karaktärsdrag som är av det ovanliga?

Föredrar ni att alla huvudkaraktärer är med från början eller ska någon komma in efter ett tag i gruppen?

Kom på en fråga till!

Tycker ni det är bra när en huvudkaraktär dör i boken eller inte?

Tack för svar

 

[Vitulv]

Jag kom på en bra grund för en bok igår och sitter och har lite problem med att komma på vilka karaktärer jag vill ha så tänkte ställa er några frågor.
Det ska vara i medeltids fantasy miljö med inga krutvapen, magi, andra raser än människor och fantasidjur.
Jag hade tänkt mig en grupp på kanske 4-5 personer.
Dessa frågor handlar om huvudkaraktärerna.

Vilka stereotyper tycker ni om?
Den hedersamma riddaren?
Den lömske tjuven?
Bitch tjejen?
Den hjälplösa flickan?
Den oerfarne som dragits med in i skiten (t.ex en värdshusvärd eller bonde eller liknande)?
Någon annan?

Tycker ni om stereotyper eller föredrar ni karaktärsdrag som är av det ovanliga?

Föredrar ni att alla huvudkaraktärer är med från början eller ska någon komma in efter ett tag i gruppen?

Tack för svar

Jag tycker att de olika rollerna är bra, men kan tycka att det är roligare om man stuvar om lite. Som t.ex. i Sagan om Paksennarrion, där den hedersamma riddaren är en tjej, t.ex.

Den hjälplösa flickan skulle kunna vara en snubbe, som prinsen i Monty Pyhtons Holy Grail - det var ju skitkul!

Lite sånt, så att det sticker ut från mängden.

 

[rjonas]

Fundera på hur dina figurer kan utvecklas:

Exempelvis:
Hedervärde riddaren -> Martyrdöd (schackmatt av egna principer)
Lömske tjuven -> Oförtjänte hjälten (tveksam till sitt öde)
Bitchtjejen -> Förrädiska häxan (Elak får makt och blir elak och galen)
Hjälplösa flickan -> Piratkaptenen (Fri och framåt)
Den oerfarne -> Mindre frågvis vuxen

 

[Glasgow_kiss]

Fundera på hur dina figurer kan utvecklas:

Exempelvis:
Bitchtjejen -> Förrädiska häxan (Elak får makt och blir

Den gillade jag. Kanske inte just bitchtjejen men att någon av karaktärerna byter sida. Det passar bra in i historien också.
Det är en rätt lång sak jag gett mig in på. 2 böcker iaf satsar jag på.

 

[hakanlo]

Den oerfarne som dragits med in i skiten (t.ex en värdshusvärd eller bonde eller liknande)?

Det här är ju den klassiska huvudpersonen, en Frodo, Luke, eller kanske Harry Potter. En tacksam mall att använda: pojken eller flickan som ovetande om sitt större öde tvingas ut på en stor inre och yttre resa.

I övrigt kommer jag mest att tänka på artikeln En Hjältes Resa (baserad på bl a boken A Hero With A Thousand Faces), i Fenix nr 1, 2009. Det är en bra artikel om du är intresserad av en klassisk ensemble av karaktärer och typiskt komponerad intrig. (Här omnämns Hjälten, Mentorn, Väktaren, Härolden, Hamnskiftaren, Skuggan, Medhjälparen och Jokern som dramatiska arketyper. De kan nog mappas in mot dina).

Annars tycker jag Vitulv och Rjonas hade bra synpunkter.

 

[wilper]

Mmm, det är ofta utveckling av karaktärerna som gör dem intressanta. Om alla karaktärerna är likadana i slutet på bok två som de var i början på bok ett kommer det nog att vara svårt att göra en intressant bok.

Visst, hjältarna gör något, men det är hur de förändras av det de gör som är spännande.

 

[Glasgow_kiss]

Den oerfarne som dragits med in i skiten (t.ex en värdshusvärd eller bonde eller liknande)?

Det här är ju den klassiska huvudpersonen, en Frodo, Luke, eller kanske Harry Potter. En tacksam mall att använda: pojken eller flickan som ovetande om sitt större öde tvingas ut på en stor inre och yttre resa.

Hade tänkt att de skulle stöta på den oerfarne på något sätt. T.ex En pojke på 8-10 som de hittar. Han har fått hela sin familj dödad av rövare och hans hemby blev nerbrännd. Eller något liknande scenario där den oerfarne inte har någonstans att ta vägen och hans värld är i spillror.
Men kanske inte just det där, det var bara ett exempel.

 

[Glasgow_kiss]

I övrigt kommer jag mest att tänka på artikeln En Hjältes Resa (baserad på bl a boken A Hero With A Thousand Faces), i Fenix nr 1, 2009. Det är en bra artikel om du är intresserad av en klassisk ensemble av karaktärer och typiskt komponerad intrig. (Här omnämns Hjälten, Mentorn, Väktaren, Härolden, Hamnskiftaren, Skuggan, Medhjälparen och Jokern som dramatiska arketyper. De kan nog mappas in mot dina).

Går denna att hitta på internet någonstans eller måste jag leta upp tidningen någonstans? Tips på var då?

 

[Laowai]

Bitch tjejen är den enda av stereotyperna jag avskyr (och 1st edition dnd tjuven som stjäl av sina kamrater, men det hör inte hit). Dels för att jag tycker att den är tråkig och överflödig, jag mebar, varför vara i gruppen om du ska vara dumdryg mot alla?
Och sen tycker jag att det görs för mycket. Dvs att karaktären blir ofta för bitchig. I de få fall där jag har sett arketypen vara en man har författaren hållit lite på det så att bitchen blir nån man gillar (eller iallafall älskar att hata) har bara i ytterst få fall läst böcker där bitch-tjejen bidrar och kan vara lovable.

Sen ang tjuven tycker iallafall jag att det är synd att de alltid måste vara lömska och hemliga. Roligare med en tjuv som mer är typ, låssmed som dricksar sig själv med sina ovetande kunders saker. Tycker att det är drygt att behöva spika fast allt och ha kodlås på sin penningpung för att man har en tjuv i gruppen.

Kanske råkade gå lite ot tror jag...

 

[rjonas]

Den oerfarne är viktig för det är igenom den figurens nyfikenhet som de mer erfarna figurernas personlighet och bakgrund kan avslöjas. Den oerfarne kan också vara den figuren som en ung läsare kan identifiera sig med. Jim Hawkins, Martin Beck (när det gäller it), eller Sarah Connor.

 

[hakanlo]

Den ser ut att gå att beställa som lösnummer direkt från Fenix, här.

 

[rjonas]

Bitchen är ju med för författarens eget höga nöjes skull. Det är ju askul att skriva om en hopplös persons tragiska förfall ner i ren ondska.

Spoiler

I början av berättelsen är B elak, tvär och njugg mot alla de andra figurerna. Vid ett tillfälle är hon elak mot den oerfarne. Den oerfarne blir uppriktigt ledsen och den hedervärde slår ner hårt på B. B genomlider en inre kris och bestämmer sig för att reformera.

Gruppen snubblar på en magisk bok. Den hedervärde vill naturligtvis bränna den. B erbjuder sig, uppriktigt att föra boken till den goda kyrkan men den hedervärde vägra gå med på det och rycker till sig boken och kastar den i elden. På morgonen bryts lägret och B ser att boken trots är elden oförstörd och tar den med sig. B aktar sig noga från att öppna boken.

En adelsman förälskar sig i B efter att B sin vana trogen snäst av adelsmannens mest efterhängsna beundrarinna. Det skulle hon inte gjort för beundrarinnan har makt att kasta B i fängelse, vilket hon gör. Hon finner Bs bok och bestämmer sig för att använda magin mot den inspärrade B. I dagar försöker hon kasta en förbannelse på B men misslyckas med intonationen. B fattar dock snabbare och vänder helt sonika förbannelsen mot beundrarinnan som raskt skrivs ut ur berättelsen.

Med sina nyvunna kunskaper befriar sig B och ansluter sig till gruppen som är på väg mot nåt hägrande mål. Nyfiket och aningens besatt börjar B studera boken och blir gradvis förändrad av ondskan däri. B kämpar emot och blir för en tid sinnebilden av en vän och uppriktig person.

Mot slutstriden tvingas B använda boken på riktigt för att bekämpa storskurken. Den hedervärde försöker naturligtvis stoppa henne men ställs inför ett omöjligt val där hans principer krockar med vännernas välbefinnande. Tillsammans vinner de mot skurken på "fel" sätt. Riddaren offrar sig och dör. B avslutar med att rationalisera sina handlingar.

 

[Branmer]

Allt som är förutsägbart blir ju tråkigt. Stereotyper ger trygghet, men komplexa karaktärer är ju intressantare.

 

[Jerker Karlsson]

Tycker ni det är bra när en huvudkaraktär dör i boken eller inte?

Tack för svar

Jag föredrar definitivt att någon av dem dör, om det nu är en dramatisk bok. Det ger en känsla av att ingen riktigt är säker, höjer spänningen och gör berättelsen mer jordnära (vi är trots allt alla dödliga).

Ett dödsfall kan dessutom vara en bra utgångspunkt för att förändra vissa dittills klichébundna karaktärer. Ta till exempel den ädle riddaren, som i sin principhållfasthet inte kan förmå sig att göra en smått ohederlig handling, vilken skulle kunna ha räddat någon i gruppen. Efter att denne då dör kanske riddaren omvärderar sina tidigare principer och tar en helt ny roll i handlingen.