Nekromanti Karaktärers död i långa kampanjer?

[Poseur]

Alltså vad gör man om man spelar en långkörar-kampanj och i en någorlunda viktig strid så dör hela gruppen av rollpersoner.

Liksom det finns ju väldigt många vägar att gå.
Jag känner mig mer och mer rädd som spelledare att döda karaktärerna i våran långkörare.
Vi har ju ändå spelat på dem längre, har byggt upp deras personlighet och deras berättelse är ju ganska bunden till kampanjens berättelse.
Jag vill ju verkligen inte behöva döda en ända spelare, det vill väl ändå ingen SL. Men ibland kan det ju vara både dramatiskt, passande och eller bara rent regeldödande (Man dör helt enkelt av reglerna).

Liksom jag känner att jag börjar förlora min trovärdighet för spelarna. Än i kampanjen har vi bara haft ett par dödliga situationer där RP´s faktiskt har riskerat sitt liv, men jag känner mig väldigt otaggad att kasta in spelarna i situationer där dom kan riskera att dö. Det börjar bli mindre och mindre smidigt och snyggt. Spelarna märker ju dock inte så mycket av det än, men jag gör det. Och det är mig det gäckar, jag kan inte spelleda en kampanj som jag själv inte finner trovärdig.

Liksom hur gör man om en utav karaktärerna dör, eller snarare hur fan gör man mitt i kampanjen om hela gruppen skulle dö?
Jag vill hellre att karaktärerna skall få permanenta men och skador och må psykiskt dåligt av det hellre än att dom skall dö.
Men jag vill ju fortfarande ge illusionen av att spelarnas karaktärer faktiskt fortfarande är dödliga.

Fan jag vet egentligen inte helt vad jag ska säga, men jag tror ni förstår mitt problem.

Hur gör ni?


/Poseur behöer mer kaffe.

 

[Guest]

Kort svar: Jag ser till att veta när det är lämpligt att specifika karaktärer ska kunna avliva. Har spelarna innan dess samlat på sig massor med död men tack vara min barhärtighet som spelledare räddats så kommer de oundvikligen att dö vid speciella och dramatiska situationer.

Sammanfattning: Inga spelare dör alltså vid random encounters, bara när det passar sig. Samlar man på sig mycket "död" blir den dramatiska döden oundviklig.

 

[krank]

Min lösning är egentligen enkel: Jag dödar inte rollpersoner utom om spelarna aktivt gör valet att låta rollpersonen dö.

ETT: Jag tycker inte att livsfaran tillför så värst mycket, framförallt inte eftersom det oftast handlar om rena slumputfall.

TVÅ: Det finns värre saker än att dö. Allvarligt. Rollpersoner kan bli av med övertaget i kampanjen (bli av med kontakter, ledtrådar, bli kidnappade), få sin sociala status eller möjligheter sänkta (dåligt rykte, bli av med pengar/utrustning) eller helt enkelt bli utsatta för gammal hederlig mobbning eller tortyr.

TRE: Jag tolkar alla "död"- grejer i regler som "utslagen". En utslagen karaktär måste räddas av de övriga eller blir kidnappad eller vaknar upp senare på sjukhus i annan del av staden/världen.



För vissa spelare är det här ett problem, eftersom de i någon mån ser spelet just som ett spel, och i spel måste man ju kunna förlora. Den vanligaste invändningen mot det här är typ "men då känner ju spelarna sig som stålmannen, odödliga typ". Återigen, säger jag, det finns värre saker att råka ut för än att dö.

 

[!Paxen]

Jag vill ju verkligen inte behöva döda en ända spelare, det vill väl ändå ingen SL. Men ibland kan det ju vara både dramatiskt, passande och eller bara rent regeldödande (Man dör helt enkelt av reglerna)

Det är ju bland det tråkigaste som händer en spelare, så självklart (åtminstone för oss två) så vill man ju inte ta död på dom bara för tärningarna säger att dom gör det. Det enklaste torde väl vara att bara låta dom få nåt minus eller nåt annat negativt. Ex: Alla dina muskler säger nej och du kan inte röra dig. Problemet med det är ju om hela gruppen blir skadade. Hmm.

Kommer ihåg att jag var med i ett äventyr där en spelare fick för sig att styla lite. Kort sagt så vart min RP halshuggen, efter endast 2 min spelande. SL löste det med att jag fick träffa en dödsgud som jag var tvungen att lösa flera problem för att bli återförd. (resten av gruppen fick ta paus för att gå och handla). Skulle inte det kunna vara nåt? Ta död på gruppen, dom träffar en gud som säger att dom får ett uppdrag eller något liknande så att dom får nytt liv?

/Poseur behöer mer kaffe.

Ta fram en mugg, håll muggen under diskettläsarn (om du har en, annars så är du "fucked", ursäkta min swahili) tryck på tab.

 

[Mogger]

/Poseur behöer mer kaffe.

Vilket spel spelar ni? Finns det möjlighet till andra typer av bakslag? Kan spelet hantera spännande situationer som inte är livshotande? Personligen tycker jag att intressanta konflikter är viktigare än farliga konflikter. Vad vill rollpersonerna inte förlora, förutom sina liv? Hota det! Utmana det de tror på! Sådana grejer gör att man helt slipper ditt problem (som jag själv har brottats med massor av gånger, både som SL och spelare).

 

[DesertRain]

Som spelare tycker jag inte speciellt mycket om när min rollperson dör, ifall jag inte själv vill att den ska göra det av olika anledningar.
Som spelledare är det irriterande ifall spelarnas rollpersoner kolar, liksom där rök en stor del av storyn och allt som vi byggt upp. Sedan är det skitjobbigt att introducera en ny rollperson utan att det känns lökigt.
Så jag brukar som SL att undvika att döda rollpersoner ifall de inte gör något väldigt dumt.

 

[Bombu]

spännande fråga,

jag tror du måste höra med hur spelarna ser på saken. man tycker väldigt olika runt död av rollperson.

just nu är jag inne i en period där jag inte klarar av för mycket hjälp av sl som räddar min rollfigur. däremot vill jag inte att den dör väldigt slumpmässigt.

men död ska finnas där och återupplivning känns fjösigt för mig just nu.

men

andra i vår spelgrupp känner tvärtom, eller iallafall inte att död är det minsta roligt, hellre då en krystad återupplivning eller obscure death som kan reverseras.

det är viktigt att känna spelgruppen, eller ännu hellre de olika spelarna för de kan känna väldigt olika.

sen kan det ju ändras över tiden, en spelare som inte ville "rädda" en "död" spelarfigur kan ändra sig.. och vilja göra det...

det finns verkligen inget rätt eller fel generellt, däremot kan det finnas det i gruppen i fråga.

en tpk är ju ett väldigt stort ingrepp om man kör en kampanj, egentligen blir det ju en ny kampanj som kanske påminnder om den förra.

det skulle jag spara på och gärna få ett godkännande från spelarna.

krank talade om död bara när spelaren själv vill det och jag tror nån variant på det kan vara bra, kommunikationen får man ju hitta och formerna för det men i princip att kolla med spelaren om han vill ha en återupplivning/knockning/obscure death istället för att karaktären dör.

Bombu

 

[w176]

Om det är en kort kampanj, då håller jag i liv rollerna. Liksom, det är ingen ide att dör mitt i en 7 spelmötens kampanj.

Att dö kan vara awsome. Eller suga brutalt.

Jag skulle först och främst prata med spelarna om hur vi skulle göra och vad de tycker är bra. Men mitt förslag skulle vara det här:

När den slutgiltiga tärningen låg på bordet men det ännu inte skulle jag som SL fråga.

"Föredrar du att rollpersoner dör nu, att vi skuter upp döden en liten stund och sen dör den i en assnygg Boromir scen, eller vill du att rollen överlever men det leder till svåra konsekvenser?"

Alternativ 1: Dör
Det här alternativet är ganska enkelt och rättfram och väljer spelaren det är det uppenbarligen okej och dö

Alternativ 2: Dör snart
Det här alternativet funkar till exempel om spelarna är på väg in i den Onda Häxans Borg och en råkar dö när de slåss mot vakterna som vaktar porten i början på spelmötet

Spelaren får fortsätta spela, men det finns en överenskommelse att rollen kommer dö i striden mot Häxan på något coolt sätt senare under kvällens spelmöte. Ger en coolare död och låter spelaren fortsätta spela kvällen ut. Tex.

Alternativ 3: Överlever men med konsekvenser
Det här är det viktigt roliga alternativet. Rollen dör inte, utan överlever på något sätt men detta kommer ha konsekvenser för rollen och spelgruppen. Kanske kastar Häxan en magi för att hålla rollen vid liv, men förslavar hans vilja så att han nu spelar dubbelagent i gruppen. Eller så blir magiken blind. Eller den vackra riddaren groteskt ärrad till den grad att familjen förskjuter honom.

Konsekvenserna måste vara coola, men samtidigt negativa. Det kanske funkar med en blind magiker för det är ju ganska coolt, men blir krigaren blind så tycker spelaren att rollen blir värdelös.

Konsekvenserna ska förändra saker i storyn också. Något ska förändras oundvikligen och påverka. Men i slutändan ska det vara något hela spelgruppen tycker är coolt, även om det är negativt.

 

[Rickard]

Är det delar av rollpersonsgruppen som dör så slår de fram nya rollpersoner och så kör vi vidare. Jag diskuterar rollpersonsvalet med spelaren utifrån de trådar som jag redan har lagt ut i kampanjen eller om det är någon ledtråd som jag vill trycka extra på och som den nya rollpersonen kan tillföra gruppen. I många fall har jag lagt en grund i gruppkonceptet, där rollpersonerna kanske är avhoppade superhjältar som jobbar i en och samma bilfirma men där det finns fler superhjältar än rollpersoner.

Det här gäller även om en ny spelare tillkommer i gruppen. I Svavelvinter så letade rollpersonerna efter en "nyckel" och den nya rollpersonen visste var den fanns.

Dör hela gruppen så slänger jag kampanjen och hittar på något nytt. Det har hänt i Feng Shui faktiskt, då alla åkte i fängelse. Om jag verkligen förberett något skulle jag kunna tänka mig att diskutera igenom rollpersoner med spelarna, utifrån trådarna jag har i kampanjen, så att de får en annan infallsvinkel och kan gå vidare i kampanjen. Exempelvis får de spelare gruppen som dödade rollpersonerna och ta över deras mål.

/Han som också tycker att man ska använda ett vettigt rollspelssystem som inte ger "död" som den slutgiltiga utgången

 

[EvilSpook]

Mycket bra fråga egentligen.
Har min egen best practice enligt följande:

Jag bestämmer hur mycket i äventyren som ska vara slump och vad som bör vara "val".
Kör man slumpmässiga system (Rolemaster) får man kompensera med helare, prylar, örter och sånt tjafs.
Normalt sett låter jag slumpen kunna döda rollspersonerna om tärningarna visar det.
Om man i en situation tycker att det var snöpligt, orealistiskt eller bara tråkigt att nån dog så fudgar jag.

Den andra katergorin är valen. Jag vill att spelare som gör (uppenbart) dumma grejer får ta konsekvenserna. Jag har därför inga problem att döda dumdristiga spelare. Ger de sig in i en strid de kanske inte behövt ta med en fiende de vet är farlig så får de stå sitt kast. Vinner de så är det helt ok men jag kommer inte att fudgea åt dem. Det blir dock tråkigt att döda av hela gruppen för att de är korkade.

För att väga upp val-sidan ser jag till att man har alternativ och att spelarna vet om det. De kan oftast ge upp, deala , bluffa eller i stort sett vad som helst.
Sen är det ju en anpassning utifrån äventyr, vilka man spelar med etc. Jag låter ofta spelarna avgöra vilka fiender de ska gå upp emot och när de ska möta dem. På så sätt blir de delaktiga i risktagandet.

Jag har sällan med jättedödliga fällor, obarmhärtiga bakhåll, gudsingripanden eller annat som de inte kan skydda sig från.

Jag tycker att de som dödas ska känna att det var deras eget fel eller en olycklig men inte osannolik slump. Sen tycker jag att det har funkat bra att döda både relativt nya som långmilade karaktärer bara de ovanstående principerna följts. Dödas någon med "jämna mellanrum" och man har någorlunda kontroll som spelare så tillför döden ofta något "positivt".

//EvilSpook