Nekromanti Karaktärs typen du återkommer till

[God45]

Jag har upplevt att rollspelare ofta återkommer till en viss sorts karaktär. Många spelar andra karaktärer också men återkommer gång på gång till en viss typ. Det har inte egentligen med system att göra, en arketyp någon jag känner spelar är fegisen som har ett hjärta av guld. Den typen av karaktär funkar lika bra i Fantasy som i Call of cthulhu.

Typen jag alltid återkommer till är personen som tänker göra vad han tycker är rätt oavsett vilka medel han behöver använda och hur många lik han behöver gå över. Jag har bland annat spelat den här karaktärs typen som en driven nekromantiker, en fanatisk clerik och en självdestruktiv warlock. Oh, och jag kör alltid magiker om det är möjligt.

Vad jag har börjat tänka på är att man ser spår av typen folk spelar i deras riktiga personlighet. Personen som spelar fegisar är kanske inte den modigaste, personen i verklighete heller. Jag är ganska bufflig av mig och bryr mig kanske inte så mycket om att följa lagar och regler när jag vill göra någonting.

Sedan finns det de som verkar leva ut sidor de inte kan visa i verkligheten. Folk som är de snällast och mest omtänksamma jag vet som blir mordiska galningar i spel. Folk som är väldigt politiskt korrekta spelar rasister och kallar alver för kniv-öron och så vidare.

Är det här bara någonting jag inbillar mig eller har någon annan märkt sådana här paralleler mellan folks favorit karaktärs typer och hur folk runt ert bord, eller ni själva, tenderar att fungera i verkligheten?

 

[Cissi]

Jag tror att folk generellt har lättare för en viss sorts karaktär och istället för att ta på sig det svårare jobbet att spela något som är en utmaning så hemfaller man åt det bekväma.

Eller så har det, som du säger, att göra med hur man är som person IRL.
Jag brukar, trots goda intentioner till motsatsen, alltid hemfalla åt att bli den som tar hand om gruppen, uppmuntrar och peppar de andra och blir deras samvete och storasyster.

Jag hoppas att det inte ska bli så i den senaste vampiresatsningen dock. För det skulle vara så himla skönt att spela någon med lite mindre samvete för en gångs skull.

Men till syvende och sist, människan är bekväm.

 

[Übereil]

Tja, mina karaktärer tenderar att vara antingen blyga och osäkra eller barska/dryga - gemensam nämnare är att de har har svårt att komma nära andra. Inte sällan så har de ett jobbigt förflutet eller emotionella problem som de försöker överkomma.

Barsk/dryg spelar jag mer för att jag har talang för det medan resten mer bygger på min egen personlighet och bakgrund.

Übereil

 

[krank]

I nutid spelar jag i stort sett alltid personer som kan något om datorer. För det är så jävla irriterande att se sin egen främsta källa till kunskap och problemlösning avkapad för att rollpersonen är kass.

I fantasy spelar jag alltid personer som kan magi. För att det är bara magiker som är det minsta intressanta i fantasymiljöer.


Grundläggande personlighetstyp: Den som vill att man ska följa order, "göra som man ska", minimera skador och planera strukturerat. Vilket generellt betytt att hen är på kollisionskurs med de mer kaosartade elementen i spelgrupperna. Det blir ofta så att mina rollpersoner är "the naysayers"; de gnälliga som egentligen inte vill göra något och som är emot allt de andra gör.

Krydda med element av Starscream (Transformersreferens, karaktär som alltid har planer för att "get ahead" men alltid misslyckas och är gnällig och förrädisk).

Något sådant.



I allmänhet vill jag hellre "klara äventyret" än "hitta på själv", jag gillar att lösa problem och planera långsiktigt. Och det reflekteras i mina rollpersoner.

 

[Bassejr]

Jag har en spelare (en tjej) vars karaktärer alltid är unga, bleka, svarthåriga, och ganska spinkiga killar som är klara Underdogs och slåss uppåt.
Och de flesta av mina spelare har någon sån här stereotyp karaktär som de alltid spelar. det blir rätt tråkigt i längden.

Personligen tror jag att jag varierar rätt mycket. Jag har nog spelar både snäll och elak, dom och klok, vis och galen, gammal och ung, vildsint och lugn. Men jag brukar tendera till magiker eller övertalnings-baserade klasser. Har spelat ett antal krigare, men jag föredrar diplomatiska eller intelligens baserade karaktärer.

 

[Feuflux]

Spoiler

Eftersom jag inte spelat aktivt på aslänge så är det här typ 10 år gamla betraktelser, men det spelar väl ingen roll gissar jag.

Jag har upplevt att rollspelare ofta återkommer till en viss sorts karaktär.
Absolut. Typexemplet för mig är kusinen som alltid spelade en krigare av nåt slag. Absolut inte så att han var helt berserk och löste allt med våld, men att kunna slåss var en viktig aspekt.

Vad jag har börjat tänka på är att man ser spår av typen folk spelar i deras riktiga personlighet
Just det här har jag faktiskt inte tänkt på.

Sedan finns det de som verkar leva ut sidor de inte kan visa i verkligheten.
Så här ser jag mig själv. Jag är försiktig och icke-äventyrlig i verkligheten, men när jag spelar rollspel så hoppar jag glatt på saker jag skulle backat för.
Verkligheten: 50% att hitta guld och 50% att dö om jag åker till Dödskallefältet = inte en jävla chans att jag åker.
Rollspel: 10% att hitta guld och 90% att dö om jag åker till Dödskallefältet = hur dags åker vi?

---

Sen en annan grej jag tänkte på: jag har alltid var mer intresserad av att lösa saker tillsammans i rollspel (kämpa mot äventyret så att säga) än att intrigera mot de andra spelarna (spelare A jagar magistaven för egen räkning, spelare B vill sälja den, spelare C vill ge den till sin rättmäktiga ägare etc). Självklart får det förekomma friktion i gruppen, men det får inte vara huvudspåret.
Alltså, det är viktigt för mig med en balanserad/fungerande spelgrupp. Så jag har nog aldrig spelat nån riktig utflippad karaktär, utan snarare alltid sammanhållande och medlande karaktärer.
Så det kanske är så att jag spelar "mig själv" ändå på nåt sätt.

 

[God45]

Jag har en teori om folk som spelar magiker och folk som spelar krigare.

De som spelar magiker gillar att analysera, planer och problematisera. De är oftare strateger i spelet och gillar att planera sina karaktärer utanför spelet. De som spelar magiker är ofta akademiker i verkligheten eller jobbar med saker som kräver planering och analys.

Folk som spelar krigare är impulsivs och agresiva. De gillar att ta risker och bättre rustningar och HP låter dem överleva när det går åt skogen. De gillar ofta inte att planera för mycket, varken i spelet eller utanför det. Folk som spelar krigare har ofta yrken där de har mycket eget ansvar i verkligheten och gillar ofta inte att bli tillsagda vad de skall göra.

Denna uppdelningen leder till att magikerna ser på krigarna som en särskilt vildsint kamphund man inte kan lita på medan krigarna tycker magikerna tar spelet på för stort allvar och överplanerar vilket förstör det roliga med spelet.

Det är min teori som jag bygger på inga bevis i alla fall

 

[Übereil]

Jag har upplevt att rollspelare ofta återkommer till en viss sorts karaktär.
Absolut. Typexemplet för mig är kusinen som alltid spelade en krigare av nåt slag. Absolut inte så att han var helt berserk och löste allt med våld, men att kunna slåss var en viktig aspekt.

Det där känner jag också igen mig i. För mig har det berott väldigt mycket på att jag introducerats till rollspel av datorrollspel, där 80 % av alla problem är att man blir anfallen.

Übereil

 

[Ulfgeir]

Hmm, jag tycks ofta återkomma till karaktärer som inte är så stridsorienterade. Gärna med antingen mycket stealthförmågor eller med massa lärdomsförmågor etc. eller saker som kan buffa/hela andra.

Dvs ofta tjuvar/rangers/barder eller liknande.
Och även om jag skulle göra någon som är duktig på att slåss så brukar det inte bli någon med tung rustning och stora feta vapen.

Har ju vissa andra i bekantskapskretsen som nästan alltid spelar krigare, andra alltid magiker eller liknande, vissa som kör konstiga karaktärer som inte passar in alls, och sedan vissa som alltid överoptar karaktärer till den milda grad att de alltid tar över oavsett vad det gäller.

/Ulfgeir

 

[Mannen i skogen]

Jo, jag har lagt märke till samma fenomen, och även utvecklat ett väldigt avancerat analysverktyg för att kartlägga det. Jag kallar det för oots-testet, och det består av följande frågor:
1. Om du var en spelare bakom äventyrargruppen i Order of the Stick, vilken av rollfigurerna skulle du spela då?
Slut.

För min del växlar jag mellan Roy och Elan – tung krigare med stark ansvarskänsla, respektive gladlynt och godhjärtad musiker.

Och när den kartläggningen är gjord, så kan jag medvetet börja experimentera med andra rollfigurstyper. Har en småsur sorcerer på gång till en Pathfinder-kampanj, till exempel.

 

[God45]

Jo, jag har lagt märke till samma fenomen, och även utvecklat ett väldigt avancerat analysverktyg för att kartlägga det. Jag kallar det för oots-testet, och det består av följande frågor:
1. Om du var en spelare bakom äventyrargruppen i Order of the Stick, vilken av rollfigurerna skulle du spela då?
Slut.

För min del växlar jag mellan Roy och Elan – tung krigare med stark ansvarskänsla, respektive gladlynt och godhjärtad musiker.

Och när den kartläggningen är gjord, så kan jag medvetet börja experimentera med andra rollfigurstyper. Har en småsur sorcerer på gång till en Pathfinder-kampanj, till exempel.

Du är ett geni!

Vaarsuvius: "I require a reminder as to why raining arcane destruction is not an appropriate response to all of life's indignities. Quickly, please, before they are out of range."

och Tarquin: "If I win, I get to be a king. If I lose, I get to be a legend."

Är nog de jag mest spelar

 

[Ond bråd död]

Jag spelar ofta losers. Ofta emotionellt trasiga eller socialt utstötta. Moraliskt är de antingen väldigt känsliga, eller också är de ute efter hämnd mot samhället och anser sig därför kunna ta sig vissa friheter i konflikt med sin moraliska kompass.
De är sällan särskilt sympatiska och har gärna en överlägsen attityd mot sin omgivning.

När jag tänker efter så skulle de nog vara såna man kan träffa på ett rollspelskonvent (enligt en annan tråd här).

Nästan alltid är karaktärerna ytterst otåliga och impulsiva. Jag går hellre in i en fälla eller ett bakhåll och dör, än slösar tid på att planera och vela.

Jag spelar väl inte nån speciell klass återkommande utan brukar variera mig. Är jag magiker så föredrar jag dock nån sorts kaosmagi eller naturlig begåvning snarare än nån noggrann seriös trollgubbe. Ju mer komplicerat system desto troligare att jag väljer att spela den enklaste barbarrollen för att slippa allt jidder.

 

[God45]

Jag spelar ofta losers. Ofta emotionellt trasiga eller socialt utstötta. Moraliskt är de antingen väldigt känsliga, eller också är de ute efter hämnd mot samhället och anser sig därför kunna ta sig vissa friheter i konflikt med sin moraliska kompass.
De är sällan särskilt sympatiska och har gärna en överlägsen attityd mot sin omgivning.

När jag tänker efter så skulle de nog vara såna man kan träffa på ett rollspelskonvent (enligt en annan tråd här).

Nästan alltid är karaktärerna ytterst otåliga och impulsiva. Jag går hellre in i en fälla eller ett bakhåll och dör, än slösar tid på att planera och vela.

Jag spelar väl inte nån speciell klass återkommande utan brukar variera mig. Är jag magiker så föredrar jag dock nån sorts kaosmagi eller naturlig begåvning snarare än nån noggrann seriös trollgubbe. Ju mer komplicerat system desto troligare att jag väljer att spela den enklaste barbarrollen för att slippa allt jidder.

Hur tror du det här spelglar dig i vekligheten? Är det här en projektion av vem du är eller är det någon sorts motsats till hur du är som du får utforska?

Min karaktärstyp jag återkommer till är ju tex: Jag minus moraliska spärrar plus magi. Så jag spelar monstruösa karaktärer eftersom jag inte får utlopp för de delarna av min personlighet i verkligheten.

Så amatör psyk-analysera dig själv nu

 

[Ond bråd död]

Tja, jag har ju en tendens att helst spela det lerigaste grisodlande man kan tänka sig, så det är väl karaktärer som passar in där ganska bra. Sen kan man ju fundera på varför jag vill ha det så eländigt och svårt jämt i alla spel. Jag har inget riktigt bra svar faktiskt. Jag är rätt minimalistisk så det kanske spelar in en del. Dels tycker jag ofta att det känns lite fusk om det är för lätt och sen har jag svårt att hålla ordning på mycket detaljer och begränsar mig lite därför (spelar alltid rätt små kartor i civ t ex).

Sen är det väl intressantare att spela karaktärer som har många brister också. Samma sak med begränsande moral.

Otålighet är dock jag på riktigt, medan den överlägsna attityden är en sida som är kul att få utlopp för i spel. Eller jag är ju överlägsen på riktigt också, men jag låter bli att visa det.

 

[Troberg]

Två typer:

* Tjuv, men med betoning på skojare, bluffmakare och sådant.

* Imagemagiker. Med andra ord, magiker med fokus på spells som kan påverka hur andra uppfattar honom eller hur de uppfattar situationen. Otroligt underhållande.

 

[Jocke]

av någon anledning spelar jag oftast hasardspelare, journalister eller gravplundrare.

 

[God45]

av någon anledning spelar jag oftast hasardspelare, journalister eller gravplundrare.

Just hasardspelare är intressant att spela i rollspel. Hela poängen med hasardspel är ju att risken är spännande eftersom man kan förlora pengar. Men i rollspel så är det bara din karaktär som tar risken vilket gör att något som hasard spel där risken är hela grejen borde vara jättetråkigt. Men av någon anledning är der fortfarande underhållande

 

[StreetBushido_UBBT]

Jag har nästan aldrig spelat, har alltid varit spelledare.

Dock var det så att dem två gångerna jag spelade i lite längre kampanjer (dvs. mer än en spelomgång var) så var jag gruppens ledarfigur.

Första gången var det lite att det utvecklades åt det hållet. Karaktären var en girig PSI-mutant i en av sci-fi versionerna av Mutant. Han var den enda som hade hyggliga mentala egenskaper och var beredd att organisera saker, så han fick bli ledaren.

Andra gången var det Mutant: Undergångens Arvtagare, och då var det i princip Allan Quatermain fast som Storviltsjägare i Zonerna. En gammal, något bitter man som motvilligt axlade rollen som mentor och ledare för resten av gruppen, som alla var ynglingar, särskilt i jämförelse. Han var även en typ av karaktär jag ofta återkommer till i div. dataspel: den diplomatiska krigaren. Han kanske inte är den tyngsta krigaren, men om hans försök till förhandlingar misslyckas är han alltid beredd att ordna saker på ett mer handfast sätt.

Angående vad den här karaktärstypen säger om mig så handlar väl ledargrejen om att jag oftast spelleder. Första gången var dock innan jag hade påbörjat min spelledarkarriär. Andra gången var jag väldigt försöktig med att inte ta för mycket plats och såg till att alla fick sin tid i rampljuset.