1000 years under the sun-Archipelago kombo
Långt uppe i nordost lever ett folk drakar på en vulkan. De smider svärd i vulkanens eld.
En stamm människor bosätter sig i närheten och vinner värme ur vulkanen. De bringer drakarna offer för att få skydd, men blir utnyttjade: Drakfolket skapar drakhybrider. Drakblodet ger hybriderna vingar, speciella krafter, och ett kallt men lättretligt temprerament. Det uppstår en viss groll mellan de vanliga människorna och hybriderna, som är så... avvikande. Båda sidor går under i ett inbördeskrig.
Till skillnad från vanliga människor dör hybriderna inte fullständigt. De existerar vidare som vandöda och börjar befolka helvetet, ett underjordiskt område avskilt från de levandes värld.
Söder om drakvulkanen och skilt från den genom en gigantisk canyon (som sägs vara ansluten till helvetet) ligger ett område med höga spetsiga bergtoppar som avslutas med en stor bergsplateau. Där bor ett fågelfolk som lever på att äta moln.
Väster om bergskedjorna ligger ett område som alltid är gömt i dimma. Dimman består av själar. Fågelfolket äter dessa dimmasjälar och blir mäktigare genom att ta upp deras livskraft. Själva dimman lyfts dock aldrig över området.
Under tiden har ett nomadfolk uppstått längst nere i sydost. Efter några århundraden utvecklar en avsplittrad gren av stammen en bosatt livsstil längre norrut, på slättlandet söder om fågelfolkets bergplateau. Med tiden övergår jordbrukssamhället till att uppfostra hästar. De blir ett ryttarfolk.
Den nordvästra delen av kontinenten består av en svart isglaciär. En... vad var det nu? en magisk varelse... lär vara begravd eller inspärrad där. Hela området är genomsyrad av magi. Från glaciären leder en svart flod söderut, och mynner slutligen ut till havet i ett delta av tre stora floder.
Eftersom vattnet i den svarta floden medför lite av magin, vilket är starkast i den norra delen närmast källan, är det inte förvånande att de som bor söder om glaciären är ett folk av magiker. De bygger en stor tempel som samtidigt tjäner som observatorium, och läser av världens öde från stjärnorna.
I deltaområdet, med tillgång till havet, finns det ett människosamhälle som, för att skydda sig mot trycket från en koloni ovanligt kämpiga krokodiler som lever i deltan, snabbt utvecklar kanoner och försvarsanläggningar. Stället kommer att vara känd som Flodfästet. Dess invånare är dessutom väldigt religiösa och bygger en kyrka tillägnad den stora stenjätten som sedan århundraden har suttit på klippona över det svarta flodets mynning och nu vakar över staden. Flodfästet lever i välstånd i många generationer.
Vår kontinents yngsta folk är träskhoberna, som bor mellan magikerna och den stora dimman. De är korta, med stora ögon, vilt grönt hår och simhud mellan fingrarna. De lever ett fridfullt naturnära liv i sina vassbåtar, och kommer tillsammans för gemensama aktiviteter vid stora flottar. Träskfolket tror på att gömma sig i farliga situationer.
Sedan kom den tid där det stora vulkanutbrottet sker. Drakarna blir tvungna att överge sitt hem och flyttar till resterna av den gamla staden som ligger halv begravt under den svarta glaciären. För att säkra sin maktställning efter den tunga förlusten börjar de anfalla och förslava andra folkstammar. Drakarna sprider sig långt över kontinenten och var de än hittar andra väsen, skapar de hybrider. Så småningom finns det hybrider bland magikerna i väster, och bland ryttarna och fågelfolket i öster. Bara träskfolket förblir oupptäckt och kommer undan, liksom de två folkstammar längst i söder, Flodfästet och nomaderna. Även de sistnämda har under de senaste århundraden gett upp det nomadiska livstilet och byggt städer av sten.
Ju mer hybrider skapas, och dör, desto fullare blir det i underjorden. Helvetet expanderar och slöjorna mellan det och överjorden blir allt tunnare. Samtidigt förblir vulkanen aktiv och börjar värma upp norden rejält. Den svarte isen börjar smälta och större delar av de gamla städerna friläggs.
Det här är tiden av den stora expeditionen. I ett försök att hitta hjälp eller vapen mot drakarna, drar en grupp bestoende av flera magiker, träskfolkets shaman Padda och Flodfästets konung (på den tid en stark ung hjälte) ut för att undersöka rykten om den magiska varelsen som ska finnas under den svarta isen. De hittar och släpper fri den utan att veta att det handlar sig om den onde dottern till den stora stenmodern (aka stenjätten, Flodfästets Gudinnan), som, i en långt förfluten tid, blev inspärrad av sin moder och sin syster (den svarta isen).
Expeditionens plan lyckas på viss sätt, i och med drakarna blir förvicklade i strid mot häxan och många av de dör. En hel region mellan glaciären och träsket blir känd som drakdöden på grund av otaliga drakskeletter som ligger där. Men när häxan släpptes loss, kom mycket ondska tillbaka till världen och rinner ut med det svarta flodet. De som bor vid flodet och dricker dess vatten får gräsliga mutationer. Samtidigt blir häxans syster, den svarta isen allt svagare och smälter, vilket bidrar ytterligare till Nordens uppvärmning.
Flodfästets konung förlorade sin syn när häxan släpptes, men lyckas återvänder till sitt hem. Stenjätten finns dock inte kvar. Den har övergivit människorna för att spärra in sin dotter igen. Gudarna strider i Norden, och flodfästets tid av uppsving är över. Mutationerna sprider sig, kungen har blivit gammal och svag, och ankomsten av ett piratfolk från andra sidan havet inleder långa år av konflikt.
Och det är epoken där vår Archipelago historia kommer att utspela sig, bland pirater, hybrider, drakar stridande gudar, en smältande glaciär av svart magi, och helvetet som blir allt större och rycker allt närmare.
Sist men inte minst får vi inte glömma en viss skog som ligger, oberörd av civilisation, mellan Flodfästets delta och träsket. Mitt i denna skog står ett träd, jag har för mig det var en stor ek, vilket är hem till vår lilla vän ekorren nötsnaske, som bevittnar sin epoks historia genom att observera de som kommer resande genom hans skog.