Åkej. Jag ska försöka hålla mig borta från spoilers och endast prata om koncept i filmen.
För det första, Kill Bill vol. 2 är INTE Kill Bill vol. 1. Detta är bra för att det är en helt ny känsla, ett helt annat stilistiskt språk och fylld med andra visuella grepp än ettan snarare än att det är bra för att ettan var kass.
Det mesta är mer nertonat och rättframt men innehåller fortfarande Tarantinska skutt i kronologin. Inte lika brutala som i Pulp Fiction, men ändå ganska påtagliga. Alla lösa trådar man fick i ettan och ett par till knyts ihop och hela filmen - förutom de första 30 minutrarna eller så - känns nästan som ett slut. Detta och det reella slutet är mycket välgjort. Sen har jag också ett problem med Tarantino, och framförallt i dessa två filmerna, och det är att jag har ingen aning om hur seriös han är med vissa saker och då är det svårt att veta hur man ska reagera. Jag vill till exempel tycka mycket väl om bitarna som är i svartvitt, fast det kan ju vara hans flört med folk som slänger in svartvita sekvenser för att verka djupa, eller så är det bara han som verkar djupt. Denna sortens tomhet är trots allt det som fyller mig, fastän han slänger intensiva scener rakt i ansiktet på mig. Jag såg ettan en gång till innan jag bestämde mig för hur jag skulle hantera den, och jag tänker se tvåan igen.
Samtliga strider kan inte beskrivas på ett annat sätt än "snyggt". Och då menar jag snyggt på i stort sett alla plan. De är överraskande, Jackie Chanska, brutala och finessrika på samma gång.
Jag diskuterar gärna specifika scener, men då blir det under spoilermärkning.
Foggmock - som efter en förhandsgranskning upptäckte hur hoppigt och ofärdigt hans(Fogges, Fogges anm.) språk var, och det är en ganska bra pekpinne på hur han känner sig just nu. Bombarderad med intryck men samtidigt avståndstagande från de samma.
För det första, Kill Bill vol. 2 är INTE Kill Bill vol. 1. Detta är bra för att det är en helt ny känsla, ett helt annat stilistiskt språk och fylld med andra visuella grepp än ettan snarare än att det är bra för att ettan var kass.
Det mesta är mer nertonat och rättframt men innehåller fortfarande Tarantinska skutt i kronologin. Inte lika brutala som i Pulp Fiction, men ändå ganska påtagliga. Alla lösa trådar man fick i ettan och ett par till knyts ihop och hela filmen - förutom de första 30 minutrarna eller så - känns nästan som ett slut. Detta och det reella slutet är mycket välgjort. Sen har jag också ett problem med Tarantino, och framförallt i dessa två filmerna, och det är att jag har ingen aning om hur seriös han är med vissa saker och då är det svårt att veta hur man ska reagera. Jag vill till exempel tycka mycket väl om bitarna som är i svartvitt, fast det kan ju vara hans flört med folk som slänger in svartvita sekvenser för att verka djupa, eller så är det bara han som verkar djupt. Denna sortens tomhet är trots allt det som fyller mig, fastän han slänger intensiva scener rakt i ansiktet på mig. Jag såg ettan en gång till innan jag bestämde mig för hur jag skulle hantera den, och jag tänker se tvåan igen.
Samtliga strider kan inte beskrivas på ett annat sätt än "snyggt". Och då menar jag snyggt på i stort sett alla plan. De är överraskande, Jackie Chanska, brutala och finessrika på samma gång.
Jag diskuterar gärna specifika scener, men då blir det under spoilermärkning.
Foggmock - som efter en förhandsgranskning upptäckte hur hoppigt och ofärdigt hans(Fogges, Fogges anm.) språk var, och det är en ganska bra pekpinne på hur han känner sig just nu. Bombarderad med intryck men samtidigt avståndstagande från de samma.
