Nekromanti Killing you darlings?

[Guest]

För mig känns det att det är klart att karaktärer dör, men jag är oftast sl så det räknas väl inte, men så länge inte sl har hyst sepciellt agg mot den som dör är jag okej med det, är allt kört utan karaktären tycker jag det kan ignoreras.

 

[cogitare]

När jag var yngre så kunde jag ibland bli upprörd och nästan lite ledsen när en RP som jag spelat länge dog. Och visst kan det även nu för tiden kännas lite vemodigt när man går och dör med en karaktär. Men jag har lite ändrat inställning till att det kan vara något positivt. Ofta fastnar man i gamla invanda fotspår om man spelar en RP väldigt länge så att dö och göra något nytt som man kanske suttit och grunnat på kan faktiskt vara lika roligt(eller roligare) som att spela sin gamla RP.

Rollspel(i bordsformat och med regler(dvs. inte friform) är avhängigt av slump(tärningsslag eller annat) så man får räkna med att man kan gå och dö ibland pga. av detta faktum. Men visst känns det mer ok om ens RP dör när han fajtas mot en drake än pga. av ett fummel när han skall hoppa mellan två hustak.

Som spelledare(även om det inte var fokus för den här tråden egentligen) så kan jag låta en spelare överleva en situation genom att jag manipulerar tärningarna till hans fördel om det känns verkligt dåligt ur historiesynpunkt. Faktum är att jag oftare manipulerar tärningarna till mina spelares fördel än nackdel till skillnad från vad många av mina spelare verkar tro

C.

 

[cogitare]

SL vs. Spelare(något OT)

Umpf, vad är detta för "agg mot storebror"-mentalitet som jag skönjar i ditt inlägg?

Så som du resonerar så verkar du tro att SL:ar runt om i landet sitter och funderar ut sätt att trycka fram sina favoriter i gruppen och trycka ned de han inte gillar. Total avsaknad av objektivitet. Detta var kanske så i vår grupp för 5 - 10 år sedan men det är knappas så nu för tiden.

Som SL(i varje fall de flesta jag känner) vill man berätta en historia på ett, för sina spelare och för sig själv, underhållande sätt. Inte leka "Robinson" med spelarnas RP och självvådligt dräpa de RP var spelare man har lite svårt för eller de RP man inte direkt gillar.

Sen håller jag inte alls med om att största delen av RP-död är direkt avhängigt SL:s nycker. Visst är det SL som bestämmer vad som händer. Men är det en bra SL så tvingar han inte in spelarna i situationer utan låter dem ta sina egna beslut. Ergo är det upp till spelarna om de vill chansa med sina RP:s liv genom att strida mot den legendariska orchhövdingen och hans 50 stridsglada underhuggare eller smyga in i lägret och sno åt sig hans magiska kroksabel?

C.

 

[Gordeg]

Re: SL vs. Spelare(något OT)

Jag tror att du missar hela poängen med inlägget. Jag försöker inte argumentera för att spelledare medvetet försöker döda rollpersoner.

Jag menar däremot att man lurar sig själv om man tror att tärningarna är helt avgörande. Trots slumpmomentet så innefattar en strid en hel serie tärningsslag och motståndarnas farlighetsnivå spelar i de flesta system större roll än avvikande utfall på tärningarna. Det där med nyckfulla spelledare har du inte hämtat från mitt inlägg, däremot nämnde jag favoriserande spelledare som ett exempel på subjektivitet i situationer som är farliga för rollpersoner. Favorisering är för övrigt inget okänt fenomen och där det förekommer är det inte säkert att spelledaren själv är medveten om det.

Låt oss för enkelhets skull ta strid som exempel på en dödlig situation. Faktorer som påverkar kan vara:
* Rollpersonernas uppdrag/mål i scenariot.
* Möjligheter att lösa problemet utan strid - stora eller små?
* Motståndets farlighetsnivå.
* Spelsystemet och inte minst alla de husregler de flesta spelledare utvecklar efter ett tag.
* Tärningarnas utfall.
* Praxis i spelgruppen och kampanjen: är strid det vanligaste sättet att ta sig an en konflikt? Brukar det fungera?

I citatet från Hackmaster målades tärningarna nästan upp som en naturlag som måste följas. Men de är, som sagt, bara en av delarna i kedjan. Jag förespråkar inte att man alltid ska ignorera tärningarna för att rädda spelarna. Men som spelledare kan man inte heller skylla ifrån sig på tärningarna när en rollperson dör. Vissa kampanjer har visat sig vara konsekvent dödligare än andra. Är tärningarna elakare i just de kampanjerna?

Sen håller jag inte alls med om att största delen av RP-död är direkt avhängigt SL:s nycker. Visst är det SL som bestämmer vad som händer. Men är det en bra SL så tvingar han inte in spelarna i situationer utan låter dem ta sina egna beslut. Ergo är det upp till spelarna om de vill chansa med sina RP:s liv genom att strida mot den legendariska orchhövdingen och hans 50 stridsglada underhuggare eller smyga in i lägret och sno åt sig hans magiska kroksabel?

Det där med spelledarinitierade och spelarinitierade situationer har jag redan tagit upp i deltråden och där tycker vi ungefär samma sak tror jag. Men det är inte riktigt samma problematik som tärningsfixering.

Gordeg

 

[Staffan]

Hackmaster är ju lite udda på det sättet att man förutsätter en någorlunda antagonistisk situation mellan spelare och spelledare, samtidigt som det poängteras att SL ju sitter med hela monsterboken och lätt kan ta kål på vilken rollperson som helst om han bara vill. Det står på något annat ställe i GMG något i stil med "Att döda en hel grupp fjärde nivåns-figurer med en drake är ju ingen sport, och det är inget som andra Hackmaster-spelledare kommer att beundra dig för om du skryter med. Att ta kål på en tionde nivåns grupp med kobolder däremot, DET ger status."

Idealet i Hackmaster är att SL ställer rollpersonerna inför situationer som är så svåra att de löper risk att dö, men att de kan klara sig om de tänker till lite och använder sina förmågor och magiska prylar rätt.

 

[Gordeg]

Ok, då låter citatet lite vettigare. Här på forumet är det så extremt inne med samberättande, jag var inte beredd på ett renodlat gamist-spel...


Gordeg

 

[Galdermester]

Jeg prøver og spille så "objektivt" som mulig, og bryter ikke "subjektivt" inn for å redde noen rp'er.
Dør altså en rp av "uflaks" eller av andre omstendigheter så dør han...

Jeg opplever at endel andre sl'er prøver og balansere kampene ved å styre slp'enes handlinger.
Altså går det bra for rp'ene så spiller han slp'ene så bra som mulig og bruker alle triks de kan. Men går det dårlig for rp'ene så spilles de "dårligere" ved at de bruker mindre "förmågor", teknikker osv. Jeg prøver og spille de realistisk hele tiden.
I enhverkamp så vil somregel motparten gjøre alt den kan for å vinne.

Oppigjennom åra har det hendt endel "sørgelige tilfeller".
Feks da vi var midt i Krilloan eventyret til DoD4.0,
Vi hadde rigget oss til en lørdag med brus og godteri for å fortsette eventyret som gikk forbausende bra.
Det tragiske var at etter 5minutters spilling så var alle døde, så alle stakk hjem igjen...
Eller den gangen vi spilte De fordømtes siste håp til Eon.
Rpene hadde klart og drept "hovedslemme" og fått tak i artefakten, men alle ble drept (utenom en som klarte og flykte med hjelp av teleportation) da de var på vei derifra (ble tatt av dage av henea alvene utenfor tempelet).

Hvordan jeg ser på "rp død" ifra spillerperspektivet.
Jeg pleier ofte prøve og lage personene "unike", så synes det derfor er trist når personene dør. Jeg prøver absolutt i lengste laget og overleve, og hvis jeg tror sjansen for det er veldig liten i en kampanje så trekker jeg heller ofte personen tilbake. Selvmordsoppdrag er uaktuelt.
Når jeg trekker han tilbake, så sier jeg feks at rpen pensjonerer seg og begynner som lærer ved det lokale underversitetet og forsker på de områdene x og x vedsiden av, eller han pensjonerer seg og bruker de oppsparte midlene til å starte et lite vertshus el.

Hva som ligger bak rpens død synes jeg er vesentlig.
Var det rettferdig? eller lå det noe bak?
Er for eksempel sl'en lei kampanjen sin, eller synes at han har gjort rpene for mektige og derfor sender de ut på sjangseløseoppdrag for å bli kvitt de, så blir jeg lettere irritert.
Jeg vil se minst mulig til sl "personlige" innblandinger i rpenes liv. Han skal fungere som verdenens mekanisme, som naturlovene og ikke som en moralist eller en gud som sitter og leker med skaperverket sitt.