Re: Tales from Tang-Yuan
Jag förstår din irritation, men vill påpeka att dels är det här fenomenet inte bara ett kinesiskt, du kan lätt hitta en motsvarighet i tex den hegemoniska franskan och hur Frankrikes minoritetsspråk blivit förtryckta (dina känslor för kantonesiskan motsvarar mina för ocitanskan typ, även om jag hade argumenterat för att kantonesiska fortfarande är groteskt mycket mindre hotat än occitanskan). Faktum är att det är plågsamt vanligt i centraliseringsprocesser av nationalstater överhuvudtaget, att man försöker promota en specifik prestigedialekt som norm; det är i viss mån märkbart i svenska med. Kinesiska regeringen har haft centralisering på agendan sen republiktiden iaf, och förtrycket av minoritetsspråk är mer eller mindre en konsekvens av det. Vissa exempel du tar upp är snarare exempel på kulturell/ekonomisk hegemoni än medvetet och specifikt språkförtryck, tex "Jag har talat med folk som bott i södern i decennier och aldrig lärt sig kantonesiska", som basically stämmer in även på den stora majoriteten av alla västerländska expats i Japan, Korea, Thailand, etc, som aldrig brytt sig nämnvärt om att lära sig de lokala språken. Som laowai i Guangdong eller rentav HK finns särskilt få incitament att göra sig mödan att lära sig kantonesiska, eftersom man klarar sig så fint med mandarin, vilket givetvis skapar en ond cirkel där färre och färre lär sig kantonesiska (förr kunde man ju studera det på Lunds universitet tex), och kinesiska blir allt mer synonymt med mandarin (vilket å andra sidan är förföriskt praktiskt för mig som pluggar mandarin, eftersom jag klarar mig fint på mandarin vart jag än åker i Kina utom de bortersta hörnen av Xinjiang).
Det här ska nog inte se som argument för eller emot dina påståenden, utan bara lite allmänna reflektioner jag ville få ur mig. Det är helt klart så att kinesiska staten anstränger sig för att odla mandarin som nationellt tungomål och därigenom i hög grad förtrycker minoritetsspråken, men på plussidan finns fortfarande märkbara arenor där minoritetsspråken får utrymme; tibetansk och mongolisk musik är ganska stort tex, minoriteternas skriftspråk syns ofta på skyltar och är obligatoriska på vägskyltar etc i alla autonoma provinser/prefekturer, och här i Yunnan är det märkbart hur minoritetsfolkens kulturer blir allt mer uppmärksammade både internt och externt, och även om det i hög grad rör sig om en hankinesisk kitsch:ifiering och exotisering av minoriteterna har det också gett minoriteterna mer (turist)pengar och mer agens att hävda sig, och jag har personlig erfarenhet av det otroliga driv och den kreativitet med vilket tex Wa-folket i södra Yunnan vidmakthåller och i någon mån återupptäcker sin kultur (och även om de insisterar på att deras kultur består av cigaretter och alkohol kommer de snart börja dansa vilt runt en eld medan byschamanen spelar traditionella sånger på sina märkliga hemmagjorda instrument).
Vad jag vill ha sagt med detta är att jag tror att trenden håller på att vända i någon mån, i det att hankinesernas (dvs hegemonernas) intresse för minoritetskulturerna bidragit till att återuppväcka och boosta dem efter decennier av centraliseringsfixerad och semi-kulturfientlig kommunism. Om denna typ av empowerment sedan är något genuint bra eller ej är en öppen fråga, sure, och den kommer knappast kantoneserna till del eftersom de inte per se är någon minoritet, utan del av den hankinesiska hegemonin (men sure, en arguably förtryckt del av den). Men för tex tibetanernas, mongolernas, miao-folkets, dai-folkets och kaaanske rentav uighurernas del ser framtiden lite ljusare ut än den brukade.
