Klassiska rollpersonskoncept ni gillar

[Jocke]

Experten med halvadan expertis - Går att spela i alla miljöer, så länge det går att misslyckas med sina färdighetsslag. Rollen bygger på att alltid pressentera sin kunskap som absolut sann fakta, oavsett om det kommer från ett lyckat slag på spåra eller om spelaren bara drar något ur röven.
Att konsekvent blanda saker som finns i äventyret med rena påhitt har alltid vart kul och kommer alltid att vara det.
Att gruppen gör sig redo för att möta en frukansvärd Spindelmås och ett glatt teatersälskap hoppar fram bakom kröken i stället, eller vad det nu kan vara. Den här rollen hänger ihop med att humor runt spelbordet fungerar bäst om rollpersonerna är seriösa och spelarna inte är det.

 

[Mogger]

Snobbige ädlingen
Kan varieras till viss del men stil, elegans och översitteri är hörnpelarna.

 

[Leon]

Pastor Predikant
Profeten eller prelaten som dundrar mot kättare/odöda/demondyrkare/dansbaneeländet och kanaliserar sin guds allsmäktiga mansplaining i allt han gör.

 

[Anthrox]

Pastor Predikant
Profeten eller prelaten som dundrar mot kättare/odöda/demondyrkare/dansbaneeländet och kanaliserar sin guds allsmäktiga mansplaining i allt han gör.

Den här karaktären älskar jag att ha med i gruppen när jag är SL. Senast det skedde lurade jag in stackaren i att starta en demondyrkarkult, i tron om att det var dennes riktiga gud som manifesterat sig.

 

[BiobunkerVII]

Humlan
Kan man vara tjuv med Smi 9, absolut. Humlan är svaret på alla arketyper och minmaxare. Råttmansbarbaren, tjuven som är muterad flodhäst osv.

 

[Peter Johnsson]

Den Charmige Nekromantikern - Lever ett tillbakadraget liv på en plats utan mycket insyn men på praktiskt avstånd från äventyrarnas bas. Kan vara en gammal dam med hög trivselfaktor och skarpt intellekt, eller en världsvan men nu tillbakadragen onkel. I sin ungdom hade personen nära kontakt med kungahus och spioner.
Den gamle betjänten (Mr Pickles?) är en väluppfostrad odöd som har vigt sitt liv åt trogen tjänst och inte slutat bara för att han avlidit.

En person med viktiga insikter som kan erbjuda många ävntyrskrokar.

 

[Oldtimer]

En variant av denne (tror jag) är Den orädde manipuleraren. Ju mindre beväpnad man är ju bättre, man har satt allt på alla typer av manipulerande samtidigt som man är absolut noll (fysiskt) hot mot någon.

 

[Henke]

Jag har nog egentligen ingen favorit eller "go-to-character" alls. Jag brukar främst SL:a och när jag spelar på konvent så brukar slumpen eller sammanhanget avgöra vilken typ av rollperson jag får.

Om jag skall vara ärligt så tycker jag det känns tröttsamt när någon i spelgruppen spelar klåfingrig tjuv eller åldrad magiker för tjugotolfte gången.

 

[Mekanurg]

View attachment 9079

 

[Genesis]

View attachment 9079

 

[Stareater]

Den missförstådde - aka Hen som ser ut tvärt om mot vad hen är
Passar i alla världar och rollspel. Den missförstådde som bryter alla fördomar. Den store fule resen som har en poets själ och egentligen bara vill skriva poesi. Den gamle nudelförsäljare runt hörnet som jobbar extra som maffians hitman. Den världskända hjälten som drabbats av en fobi för det farliga och inte längre kan utföra hjältedåd. Den stora mördarinsekten som tagit över människan Edgars kropp...

 

[Lemur]

Paladinen
Säger saker som "I Ipshuts namn skall jag sända dig till den plats du kom från!". Extremt principfast och rigid i sin verklighetsuppfattning.

 

[Peter Johnsson]

Den Dealande Demonen - Ett andeväsen som inser äventyragruppens potential och manifesterar sig som en hjälpsam fixare. I situationer då äventyrarna hamnar i hopplösa klämmor kan demonen på överraskande lätt bidra till lösningar med hjälp av kontakter som har fantastiska expertkunkaper och förmågor (detta är andra manifestationer av samma demon!), oanad kunskap om fiendens svaga punkter, kännedom om praktiska magiska föremål och var man kan finna dem osv...
Kruxet är att demonen livnär sig på dåliga livsval. Så länge som äventyrarna fresta att svika förtroenden, agera mot sitt eget bästa eller svika sina övertygelser så kommer demonen att leva gott och bli starkare. Han kommer samtidigt att föreslå lösningar som komplicerar livet för andra offer som han (för-)följer.
Resultatet är ett äventyr där sällskapet räddas från obehagliga och pinsamma situationer genom att dras in i allt djupare omoraliska moras och intriger där de hamnar på "fel" sida.

Om äventyrarna inser att deras hjälpare i själva verket är en dubbelspelande bedragare kan demonen stundtals agera öppet fientligt men ändå tillslut i något avgörande ögonblick rädda livet på sällskapet, förutsatt att de gör honom en liten tjänst förstås...

En lösning på problemet är att äventyrarna så småningom kan upptäcka att en "fiende" som de länge kämpat mot är ett offer för samma demon och att de i själva verket tillsamman med denna "fiende" kan besegra demonen genom att nå sina verkliga mål.

Jag hade mycket nöje av att spela denna gestalt som plågade och frustrerade spelarna under en lång kampanj. Han var aldrig huvudpersonen, men ledde dem ändå ständigt vilse. Han manifesterade sig som en köpman med ett slags läspande talfel (ett slags surrande S-ljud som lät som en fluga instängd i en glasburk). För att behålla sin (i stort sett) mänskliga form var han tvungen att i smyg äta avföring som han förvarade i en axelväska. För att kamouflera den dåliga lukten dränkte han sig i parfym (man kände ofta lukten av honom innan man fick syn honom).

Vilken typ av manifestation denna typ av "fiende" väljer att ta beror naturligtvis på vad spelarna mest skulle uppskatta att bli bedragen av. Det bör vara en gestalt som man lätt lockas att tro är underlägsen och ofarlig - en charmig trixter som inte verkar särskilt hotfull och är lätt att skratta åt.

 

[anth]

Det ni kallar munlädret och den orädde manipuleraren brukar jag kalla den charmerande barden, eller pretty weakling.
Personen som har låg styrka/fysik, men hög karisma (och antagligen även intelligens/smidighet).
Personen som tar sig fram i livet med färdigheterna bluff, förklädnad, förfalskning.

Även om jag tycker om bilderna på bluff ovan så är den bästa historien fortfarande Sir Bearington, som börjar som vanlig brunbjörn och djurföljeslagare åt en druid i DnD3.5, men som får "sentience", skaffar sig levels som thief och prestigeklassen spy, läggar allt man kan på bluff/disguise, skaffar sig ett magiskt föremål så man kan tala telepatiskt och en butler som talar åt en.



Jag har alltid tänkt mig att Sir Bearington ser ut som Theo i Theos Ockulta Kuriositeter

 

[Cybot]

Den missförstådde - aka Hen som ser ut tvärt om mot vad hen är
Passar i alla världar och rollspel. Den missförstådde som bryter alla fördomar. Den store fule resen som har en poets själ och egentligen bara vill skriva poesi. Den gamle nudelförsäljare runt hörnet som jobbar extra som maffians hitman. Den världskända hjälten som drabbats av en fobi för det farliga och inte längre kan utföra hjältedåd. Den stora mördarinsekten som tagit över människan Edgars kropp...

En variant på detta är personen som jag kallar Kapten Brutus Judas Quisling (efter en NPC jag hade i ett 40k äventyr). Trots sitt namn så är karaktären är fullständigt lojal och alla hints om förräderi är bara red herrings.

 

[stenhöna]

Spädbarnet
"Willooooow!"

 

[stenhöna]

Det talande trädet
Det är ju härligt, tycker jag. Vad hette det där gamla spelet... "The land is dying", säger trädet till hjälten. Edit, Legend of Kyrandia var det.