Re: Några klosterordnar, med mera. [Djuplod].
Åh...klosterordnar. Ett jätteintressant ämne. Men har Neogames verkligen inte skrivit något om det? Tre icke-stridande munk/nunneordnar beskrivs i 'Consaber': Sankt Eoboths vapenbröders samfund (som har en väpnad gren), Matres munkorden och Orden av St Constances himmelsstigande, och fler bör väl ha beskrivits i 'Religioner', ändå? Någon har stulit den från mig, så jag kan inte kolla. *snyft*. Det kan ju också vara så att Krille faktiskt är den enda som insett religionens oerhörda betydelse på förindustriella världar, oftast blir religiösa element mycket illa hanterade i fantasy. Som Krille själv skrev i Västmark, och det är nog det bästa i hela boken: "Kyrkan
är medeltiden". Indeed.
Nu inspirerade du mig, Walle...usch, jag som borde skriva något betydligt viktigare (Neo-grejs, det med). Men det går inte, så...
De häftigaste munkordnarna i vår värld är otvivelaktigt Kartusianerna och Kappuchinerna, men berättartekniskt är Jesuiterna väldigt 'på'. (De är
alltid skurkar). Cistercienserna och Benediktinerna är uttjatade, men om man ska dra stereotyper finns det ändå något ball i Cisterciensernas hängivenhet och Benedikternas eviga dekadens och lättja. Benediktinerna var först, störst och äldst, fanns i tusen år innan någon annan orden uppstod, så de hade tid att lägga pengar och annat kul på stora högar. Såväl Cistercienserna som tiggarordnarna Franciskanerna och Dominikanerna kan sägas ha uppstått som en reaktion mot de bortklemade Benediktinerna, och det är helt klart ett intressant tema man kan använda i Mundana. Dominikanerna fick ansvaret för inkvisitionen, varvid också de ofta får en skurkstämpel. Det enda jag spelat i rollspel är en franciskanernunna, en liten succubus i Mage: The Sorcerers Crusade. Hon var härlig.
Nog svammlat. Jag älskar klosterhistoria, och klosterväsendets påverkan på samhället går mycket riktigt inte att underskatta. Jag hoppas kunna lyfta fram kyrkans roll i världen på ett tydligare sätt i min pågående
historiska kampanj än jag gör i det nutida Mundana, där religionens ställning på somliga håll kan sägas ha blivit något försvagad.
Nu måste jag rippa den knäppa eremitorden Kartusianerna iallafall, för de är så überhäftiga. Så passar vi på att plagiera den egna spelgruppens transkriberingar av White Wolf-begrepp, när vi ändå är igång. Ursäkta eventuellt pseudolatin, jag kan inte hålla mig.
Några klosterordnar, förr och nu.
Ordi Nemo im Aeterna
Ordi Nemo im Aeterna, Det eviga förnuftets orden, är ett av Daakkyrkans mest plågsamma minnen. De var de eviga sökarna efter förnuft och mening, sanningen bakom allt, och hängav sig så åt sin strävan att de ifrågasatte själva Herren. Deras lära gick ut på att se bortom människans uppfattning om verkligheten, varandes ett högst subjektivt medvetenhetsskikt, och på så vis genom idoga iakttagelser och teoretiska resonemang sluta sig till hur världen
egentligen var beskaffad. På så vis hoppades de nå gudomlig insikt och välsignelse, och se Daaks skapelse som den verkligen var i all sin härlighet, ofördunklad av människans blindhet och våldsamma känsloliv.
Ordi Nemo var ansvariga för inkvisitionen under Daakkyrkans första 800 år, och gick hårt fram mot de gamla gudarna i Jargien. De avskydde vidskepelse, folktro och svart magi, och deras framfart blev mycket fruktad. De sökte själva forma världen, med eld och i blod, till något som mer liknade den verklighet de trodde dolde sig bortom sinnets slöjor – den värld de upplevde i meditation och bön.
Ordens inkvisitorsämbete kom den att forska i gammal, förbjuden kunskap den kanske mer än någon annan också bidrog till att utplåna, och samtidigt som delar av orden fick alltmer politiskt inflytande isolerade sig andra från världen och försjönk i forskning och kunskapstörst. Från kejsarens och aboratens håll såg enbart den politiska delen av orden som ett hot, fram till den 9:e december anno 799. Primoden av Davos, en framstående medlem i Ordi Nemo, lät då utfärda att orden slutit sig till att världen som sådan var ytterst lagbunden, emedan Daak påstods vara ofelbar. En ofelbar varelse kunde inte existera i eller bortom en lagbunden värld emedan det skulle göra honom begränsad och därmed inte ofelbar, och således hade orden konstaterat att Daak inte existerade. Man föreslog inga åtgärder utom en snar upplösning av kyrkoväsendet och en förkastelse av alla gudar. ”Förnuftet må härska över Mörkret”, löd ordens devis, som nu åberopades fullt ut.
Den politiska delen av orden chockades av det hela, ovetande om att det var något ordens lärda gemensamt slutit sig till genom år av teorier och spekulationer, och en hel del olovliga magiska experiment. Orden bannlystes, upplöstes och förklarades kättersk av aboraten, och primoden av Davos själv dödades av sina egna noviser genom en glödgad järnstång i ändtarmen, enligt färgstarka vittnesmål. Delar av orden infångades, torterades och avrättades, men merparten undkom och gick i exil till Edhron. De anslöt sig där till den ökände nekromantikern Kraden Nanorgóna, en sanningssökare också han, och spred framgångsrikt sitt budskap bland de Daaktroende på Cai. När drakarna omsider ödelade Nanorgónas rike försvann Ordi Nemo ur historien.
Men Ordi Nemo im Aeterna gjorde allt för att rädda sin lärdom och doktrin. Den tillförordnade ordensmästaren upplöste sällskapet under Edhrons undergång, men ålade medlemmarna att föra Förnuftets röst vidare och bekämpa den falske guden Daak för evig tid. Somliga följde Nanorgóna till Nadaria, andra tog sig till Mûhad. Idag, drygt tvåtusen år senare, finns rester av Ordi Nemo framförallt i Sankt Orthos eremitorden, som till viss del blivit en täckmantel för de få nutida följeslagare Ordi Nemo, nu närmast en uråldrig konspiration, fortfarande har. Arv från orden finns också inom Allvetandets brödraskap och bland Mûhads mystiker, där mycket av ordens kunskap om Skugglanden och de gamla jargiska gudarna finns bevarad i ockult tradition. Sankt Orthos var ingen Nemoit – att hans föreställningar kom att blandas ihop med resterna av deras var mest en slump. Arvorns hammare gör måhända klokt i att vara misstänksamma – Förnuftets orden lyckades leva vidare åtminstone i anden, och dess idéer håller åter på att vakna bland Orthos barn. Och än finns faktiska enstaka överlevare från det faktiska Ordi Nemo, odödliggjorda av Nanorgónas mörka magi. Vandöda som väntar i mörkret, och i tysthet planerar Förnuftets seger över religion och vidskepelse - Daakkyrkans fall.
Ordo herem Sankti Orthos
Sankt Orthos eremitorden sågs som fanatisk och obskyr redan då den grundades på 1100-talet e.D. Sankt Orthos protesterade mot den dekadens och opportunism han tyckte sig se i kyrkan, och sökte en återgång till religionens andliga, filosofiska kärna. Med sina följeslagare isolerade han sig från världen i avlägsna kloster, där orden ägnade sig åt införskaffandet av lärdom på allehanda vis. Målsättningen var att söka andlig insikt genom intellektuell förkovran, men också att bevara svåråtkomliga skrifter till eftervärlden. Med tiden blev de nästan helt självförsörjande, och har ända sedan dess behållit sin ställning som en av Daakkyrkans mer mytomspunna ordnar.
Dagens Orthoitmunkar tillbringar så gott som hela livet i ordens kloster. Dessa ligger alla mycket avlägset. Det största och äldsta klostret är 'L'arond Ortho' i Krolimbergen, men orden förfogar över ytterligare åtta kloster i världen, från Colostro till öarna norr om Gordrion. Också innanför klostrens murar lever munkarna avskiljt - alla har varsin liten stuga där de tillbringar merparten av sin tid. Böner bes och måltider intas var för sig - särkilda omständigheter undantaget är det enbart vid högmässor och kvällssamtal som munkarna umgås med varandra. De för ett mycket asketiskt leverne där man kontant ignorerar fysiska behov – det själsliga är evigt, medan kroppen dör, och dess lustar och känslor är blott förgängliga, köttsliga begär. Märkligt nog brukar Orthoitmunkar bli väldigt gamla, trots sparsamt med mat och sömn under hela livet. Tiden ägnas åt studier, meditation och kontemplation, i strävan att uppnå det 'förtätade ögonblick' Ortho talade om. Detta avser en gudabenådad stund av plötslig insikt i hur världen är beskaffad som inte är helt olik vissa trossatser inom Allvetandets brödraskap. När man nått insikten är man fulländad som människa och välkommen i himlen hos Daak, men inte utan att dröja på jorden ytterligare en tid för att dela med sig av sin kunskap och vägleda andra till frälsning. Trots att Orthoitmunkarna bedriver mycket lite utåtriktad verksamhet söker också de hjälpa andra människor – det är blott en fråga om att själv nå insikt först.
Folk i behov av hjälp är alltid välkomna i Orthoiternas kloster, men man tar varken emot gåvor eller bedriver mission. Hur orden egentligen överlever är i mångt och mycket ett mysterium, då ingen kan säga rent ut var den får sina pengar och resurser ifrån. Det ryktas att kejsarna länge varit ytterst frikostiga med bidrag, men vad de kan ha haft för intressen i Orthos eremitorden går bara att spekulera om. Den nuvarande ordensmästaren Tëan av Erbitos har vid ett tillfälle sagt att somliga personer betalar orden för att lagra böcker och andra skrivna verk, och att det som förenar alla dessa verkar vara en märklig oro inför framtiden. Mycket mer än så avslöjade Tëan inte – hemlighetsfull, som så typiskt för hans orden.
Sett mott Daakkyrkans övriga ordnar är Orthoithorden mycket liten, och dess kloster små, med 10-50 munkar i varje. Ibland möter de respekt för sin stora bildning och sitt mycket asketiska leverne, men ofta ses de mest som skumma förvanskare av Ljusbringarens lära. Inkvisitionsriddarna i Arvorns Hammare sägs hysa ett visst intresse för Orthos följeslagare, men också det är bara ett rykte.
Ordo Diadema vic Terris
”Orden av jordens härlighet”, eller ”kapuschongorden” som den kallas för det mesta, är en av Daakkyrkans äldsta, men har effektivt behållit sin ställning i marginalen för det acceptabla i hundratals, rentav tusentals, år. De mer ortodoxa ordnarna har länge tittat snett på den, och hela orden har vid tre tillfällen blivit offer för aboratens fördömmande. Men Orden av jordens härlighet sitter säkert – den är så rik, gammal, anrik och respekterad bland många att det skulle krävas något riktigt allvarligt för att dess fiender överhuvudtaget skulle kunna uppnå något.
St Senmian är ordens skyddshelgon, och var också del av den en gång. Kapuschongbröderna utmärks av sina stora skägg, sandalklädda fötter och enkla, kapuschongförsedda mantlar, men tenderar också att vara något fetlagda. Deras lära är en säregen blandning av påstådda synder och religiös askes. Det säregna i dess idéer är att ett sparsamt, anspråkslöst leverne ingalunda är oförenligt med bekvämlighet. ”Välbefinnande till kropp och själ” är ordens valspråk, som de traditionellt sett levt upp till mycket väl. Ordensbröderna ägnar sig i mångt och mycket åt samma arbete som andra ordnar, även om de allra mest fysiskt krävande uppgifterna undviks, men man är frikostigare både med mat, sömn och social samvaro. När andra munkar får sova fem timmar varje natt kan kapuschongbröderna stanna i sängen ytterligare två eller tre, och där andra munkar späker sitt kött och svälter sig lutar man sig tillbaka och äter sig mätta. Orden hävdar envist att deras traditioner är ytterst sunda och helt i linje med Daaks påbud, och också dess mest ortodoxa och bittra fiender finner sig stå utan bra motargument. Orden av jordens härlig påstår sig ju också vara ortodox, för övrigt.
Verksamheten är mycket utåtriktad. Mer än någon annan orden är man folkets vänner, en orsak för somliga att hårt kritisera kapuschongbrödernas ”dåligt inflytande på pöbeln”. Man bedriver undervisning och vård av sjuka och skadade, hjälper behövande på alla sätt som tänkas kan och donerar sanslösa mängder pengar till kyrkobyggande, hospital och andra samhällsnyttiga verksamheter. Orden själv är mycket rik, med århundradens samlade donationer och kollektpengar i sina skattkistor, och man drar sig inte för att strö pengar omkring sig. Munkarna själva för, trots att de inte har något emot god mat och gemensam psalmsång vid bordet, ett förhållandevis kostnadsfritt leverne, även om ordens motståndare gärna vill hävda motsatsen.
Framförallt sällar sig Orden av jordens härlighet till världens främsta bryggare, kockar och vinodlare. Amra-klostrets korvar är välkända över hela Jargien, och ordensölen från Erat sägs vara Jargiens bästa. Man var tidigt ute med att brygga kaffe, och har gjort sig ett rykte också i Asharina på det området. Klostret i Athor är känt för sina mosaiker, och har definitivt ställt sig på bilddyrkarnas sida i den pågående religiösa schismen.
Ordo Diadema vic Terris är mycket stor i östra Jargien, men blir alltmer sällsynt ju längre västerut man kommer. Den är mycket impopulär i Tibara och representationen där är ytterst sporadisk. Det är också i mångt och mycket Tibaras förskyllan att orden kommit att stagnera – trots att den borde tilltala unga noviser tas de flesta upp av ordnar som har bättre kontakter med den allra högsta kyrkliga hierarkin. Ett isolerat kloster i Henok är märkligt nog säte för ordensmästaren Denetos IV, som på gamla dar blev paranoid efter många hetsiga meningsskiljaktigheter med folk och under stort rabalder drog norrut för att ”avnjuta det friska klimatet och Kamorvikens utsökta laxöring”. Men det är en annan historia.
- Ymir, jobbar på sin doktorsavhandling i mundansk ecklesiastik.