Jo, det är sant, nu när du säger det, men islams historia är inte direkt full av kvinnor i signifikanta maktpositioner. Mina lärare kunde bara komma på två kvinnor någonsin som haft -formell- makt som härskare i muslimska riken; den ena var Shajar al-Durr, den andra nån drottning av Sindhmalikatet. Å andra sidan, det är fortfarande bättre än Kina, som genom hela sin långa historia haft en enda regerande kejsarinna...
(Intressant side note: den marockanska feminist-akademikern Fatima Mernissi har en intressant tes (i texten "The jariya and the caliph") att kvinnors status i islam i allmänhet decline:ade när kaliferna fick för sig att de inte längre skulle gifta sig med arabiska kvinnor, utan bara hålla sig med spännande, exotiska slavkonkubiner, och resten av makteliten tog efter dem. (Detta baserade sig på den platonistiska idén att kvinnorna bara var föda-barn-maskiner som inte bidrog till barnens anlag, varvid det inte var relevant huruvida prinsars mödrar var av ädel börd). Detta berövade den arabiska elitens kvinnor deras tidigare signifikanta roll som arvsbärare och cementerare av allianser inom överheten, och bidrog därmed i allmänhet till en försämrad position för dem).
anyhow, jag tänkte väl snarare på att Hürrem Sultans och Shajar al-Durrs position kontrasterar mot Cixis, som må ha varit en lowly konkubin från början, men ändå till sin börd tillhörde den manchuiska makteliten och var as blåblodig as they come.
