Nekromanti Kobra och spel!
- Thread starter Nässe
- Start date
Jag gick en kurs som handlade om precis det här (som del i min lärarutbildning, det ni!). Det är ascoolt.
Jag har funderat på rollspelskontext för sånt här. Det finns såklart de som tycker att rollspel minsann inte ska "moralisera" eller lära en grejer, utan bara vara "ren underhållning". Jag tror att det är samma typer som tycker att musik ska vara opolitisk. Självklart kan och bör kultur kunna försöka förändra världen.
Rollspel har liten spridning, så man får betänka sin möjliga målgrupp. Samtidigt kräver de inte riktigt samma resurser som datorspel för att kännas polerade och välkonstruerade.
Frågan är ambitionsnivån, litegrann. Och vilka metoder man vill använda. jag har ju lite svårt för såna "uppenbara" spel som Darfour is Dying och såna. Hela grejen är så uppenbar, och jag tror att det mest är "redan frälsta" som spelar sånt. Möjligen kan de användas som diskussionsunderlag. Jag skulle vilja se mer att folk försöker påverka världen på mer subtila sätt. Plantera idéer och så. För det sker redan; det är bara det att de som idag planterar subtila idéer dels ofta inte tycker att de gör det själva ("vaddå, jag ville bara ha lite snygga brudar i mitt spel") och dels inte stoppar in idéer åtminstone undertecknad tycker är så värst bra.
Här är frågan; gränsen mellan att lära ut och försöka påverka, och att "indoktrinera"? det är som jag brukar säga, den enes utbildning är den andres hjärntvätt.
Det tråkiga svaret: Nä, jag känner nog inte till något rollspel som försöker. Utom i den mån jag själv försöker, då.
Jag har funderat på rollspelskontext för sånt här. Det finns såklart de som tycker att rollspel minsann inte ska "moralisera" eller lära en grejer, utan bara vara "ren underhållning". Jag tror att det är samma typer som tycker att musik ska vara opolitisk. Självklart kan och bör kultur kunna försöka förändra världen.
Rollspel har liten spridning, så man får betänka sin möjliga målgrupp. Samtidigt kräver de inte riktigt samma resurser som datorspel för att kännas polerade och välkonstruerade.
Frågan är ambitionsnivån, litegrann. Och vilka metoder man vill använda. jag har ju lite svårt för såna "uppenbara" spel som Darfour is Dying och såna. Hela grejen är så uppenbar, och jag tror att det mest är "redan frälsta" som spelar sånt. Möjligen kan de användas som diskussionsunderlag. Jag skulle vilja se mer att folk försöker påverka världen på mer subtila sätt. Plantera idéer och så. För det sker redan; det är bara det att de som idag planterar subtila idéer dels ofta inte tycker att de gör det själva ("vaddå, jag ville bara ha lite snygga brudar i mitt spel") och dels inte stoppar in idéer åtminstone undertecknad tycker är så värst bra.
Här är frågan; gränsen mellan att lära ut och försöka påverka, och att "indoktrinera"? det är som jag brukar säga, den enes utbildning är den andres hjärntvätt.
Det tråkiga svaret: Nä, jag känner nog inte till något rollspel som försöker. Utom i den mån jag själv försöker, då.
Mogger
Hipsteranka
Jag såg inte avsnittet och har inte riktigt tid att lägga 30 minuter på att göra det, men skulle ett spel som Dog Eat Dog passa in på det du menar?
Spelet behandlar kolonialismen och relationen mellan ursprungsbefolkning och kolonisatörer.
Dog Eat Dog is a game of colonialism and its consequences. As a group, you work together to describe one of the hundreds of small islands in the Pacific Ocean, defining the customs of the natives and the mores of the outsiders arriving to claim it. One player then assumes the role of the Occupation force, playing their capable military, their quisling government, and whatever jaded tourists and shrewd businessmen are interested in a not quite pacified territory. All the others play individual Natives, each trying in their own ways to come to terms with the new regime. The game begins when the war ends. Through a series of scenes, you play out the inevitably conflicted relationship between the two parties, deciding what the colonizers do to maintain control, which natives assimilate and which run amok, and who ends up owning the island in the end.
Isf skulle även mitt The Fog of War (länk i signaturen, fast du har ju läst det) kvala in.
Spelet behandlar kolonialismen och relationen mellan ursprungsbefolkning och kolonisatörer.
Dog Eat Dog is a game of colonialism and its consequences. As a group, you work together to describe one of the hundreds of small islands in the Pacific Ocean, defining the customs of the natives and the mores of the outsiders arriving to claim it. One player then assumes the role of the Occupation force, playing their capable military, their quisling government, and whatever jaded tourists and shrewd businessmen are interested in a not quite pacified territory. All the others play individual Natives, each trying in their own ways to come to terms with the new regime. The game begins when the war ends. Through a series of scenes, you play out the inevitably conflicted relationship between the two parties, deciding what the colonizers do to maintain control, which natives assimilate and which run amok, and who ends up owning the island in the end.
Isf skulle även mitt The Fog of War (länk i signaturen, fast du har ju läst det) kvala in.
Rickard
Urverk speldesign
Jag såg slutet av halva avsnittet igår och det jag såg handlade om ett spel som fick samma effekt som en religion, om hur datorspel förändras till att bara bli en upplevelse istället för en prestation samt en datorspelsdesigner som gjorde ett brädspel där det fanns luckor i spelet där spelarna fick ta egna beslut. Spelet handlade i princip om att ta svåra beslut.
Ett helt klart sevärt avsnitt.
/Han som garvade när han såg det sista eftersom det designern hade hittat på var typ bordsrollspel
Ett helt klart sevärt avsnitt.
/Han som garvade när han såg det sista eftersom det designern hade hittat på var typ bordsrollspel
Anders Gabrielsson
Veteran
Intressant! Jag har inte sett programmet men det ska jag försöka göra.
Lösa tankar:
* Hur är det med de där konfirmationsrollspelen? Passar de in här?
* Jag minns det gamla brädspelet Världsmonopol där varje spelare var ett u-, i- eller nic-land med givna ekonomiska förutsättningar och där spelets regler vartefter förändrades till att göra världen mer rättvis (i någon mening). Pedagogiska brädspel är ju knappast någon ny idé.
* Det finns ju olika typer av klassrumsrollekar (eller vad man ska kalla dem) där man delar upp en skolklass i två eller flera grupper och ger dem regler för hur de ska bete sig som ett sätt att illustrera olika samhällsfenomen.
Lösa tankar:
* Hur är det med de där konfirmationsrollspelen? Passar de in här?
* Jag minns det gamla brädspelet Världsmonopol där varje spelare var ett u-, i- eller nic-land med givna ekonomiska förutsättningar och där spelets regler vartefter förändrades till att göra världen mer rättvis (i någon mening). Pedagogiska brädspel är ju knappast någon ny idé.
* Det finns ju olika typer av klassrumsrollekar (eller vad man ska kalla dem) där man delar upp en skolklass i två eller flera grupper och ger dem regler för hur de ska bete sig som ett sätt att illustrera olika samhällsfenomen.
Ond bråd död
Swashbuckler
Den där översten påpekade det som brukar glömmas bort när man gör pretto-spel: Spel ska vara kul.
Sen är jag skeptisk till folk som vill göra datorspel till någon form av finkultur eller litteratur, storyn i 99,99 % av spelen är så usel att de flesta klickar bort alla cut-scenes. Iaf i de spel jag spelar (strategi och rpg).
Samtidigt vore det kul med lite spel som skakade om folk lite. Men rollspel är nog som alltid att föredra om man vill ge folk perspektiv. Just för att inlevelsen och friheten är större.
Den där historien om usb-stickan känns väldigt överdriven också. Kobra har en tendens att göra såna reportage tyvärr.
Sen är jag skeptisk till folk som vill göra datorspel till någon form av finkultur eller litteratur, storyn i 99,99 % av spelen är så usel att de flesta klickar bort alla cut-scenes. Iaf i de spel jag spelar (strategi och rpg).
Samtidigt vore det kul med lite spel som skakade om folk lite. Men rollspel är nog som alltid att föredra om man vill ge folk perspektiv. Just för att inlevelsen och friheten är större.
Den där historien om usb-stickan känns väldigt överdriven också. Kobra har en tendens att göra såna reportage tyvärr.
"Storyn är ändå så dålig att det inte är nån idé att försöka göra den bra"?Ond bråd död said:
Jag vet inte, jag. Jag tycker att det är bra att folk börjat skapa datorspel som medvetet försöker ha bra manus och sådant. Som Mass Effect-serien, till exempel. Jag gillar att det finns de som vill skapa spel som inte bara är underhållning utan även något mer. Spelen har nått den nivå nu där det GÅR att börja göra mer konstnärliga saker.
Ond bråd död
Swashbuckler
Visst. Men vi är inte där än då datorspel kan göra anspråk på att bli tagna på allvar. Det är möjligt att det finns enskilda spel som har bra story (inget jag spelat än), men som helhet är det riktigt skräpigt.
Jag tror inte att någon på allvar menar att alla spel, eller ens en majoritet, håller litterära eller konstnärliga kvaliteter.Ond bråd död said:
Däremot menar man att mediet är redo, och har mognat. Det betyder bara att man kan, att det går, om man vill och lägger ner resurserna på det. Medan tekniska saker alltid legat i vägen tidigare.
Jämförelse med film: Klart film kan vara konstnärligt. Men de flesta filmer har ganska kass story och ingen vidare symbolism, djup etc.
Jämförelse med litteratur: Klart böcker kan vara konstnärliga...
...och så vidare. Majoriteten av verken som är gjorda i ett visst medium behöver inte vara välgjorda för att mediet som sådant ska kunna betraktas som redo, eller moget.
Minimoni
Homelander
Håller med Krank här.
Klart som fan att spel har samma potential som film, sen är det upp till individen och dess åsikter om så redan skett. Jag personligen tycker dock att det finns spel med bra storyvsom jag inte "trycker" mig förbi.
Klart som fan att spel har samma potential som film, sen är det upp till individen och dess åsikter om så redan skett. Jag personligen tycker dock att det finns spel med bra storyvsom jag inte "trycker" mig förbi.
Svarar på alla på en gång 
Jag vet inte vad jag letar efter rent konkret, blev bara uppfylld av en grym känsla av att detta är möjligt!
För mig är rollspel på allvar som fan, kul, och på allvar. jag vill göra mer med det. Själv tycker jag de flesta datorspel är astrista. Om de lyckats bli något annat än "Gå rakt fram och klicka * 1000" så hade jag kanske faktiskt spelat dem. Med en fet duktig författare till exempel som faktisk gjort det lite emr meningsfullt, elelr faktiska val som spelar roll. (Ja jag har testat och sågat Tor eller vad det heter och det där rymdspelet där man klampar runt i evighet och dialogar sig fram)
Nog om det.
Min första tanke som höll mig uppe en natt (GRRRRR!!!) var ett spel Fear Itself som skulle handla om att spela sin verkliga skräck, omgjord till en rollperson. I en värld som verkligen är ens skräck-framtid. Målet i spelet skulle vara att nå sitt Hopp. Man skulle vara tre spelare och den till vänster spelade ens Hopp och den till höger ens Mörker.
Dock föll alltihop när jag började tänka igenom vad som är olika kompisars riktiga skräck. Att ens kompis dotter dör. Fan, vill man verkligen spela det, ens i rollspel?
Så nu är projetet flyttat något, till en Fenixartikel som ska heta Rollperson Med Sting, och handla om hur man använder sig själv och sina egna äkta känslor för att skapa mer "tunga" rollpersoner.
Jag återkommer med mer tankar från artikeln om någon är intresserad!
____
Sen tänker jag att det finns en del bra rollspel för samhällsfrågor. Tex FN-rollspelet, och en övning där man ska ta med sig vänner och saker inför en invasion av Sverige, elelr ett rollspel i en jättesal som vi körde på en psykolog-konferens, där vi alla spelade flyktingar som kom från Sverige till ett påhittat land med en massa hemliga osynliga kulturella regler.
Sådant går att göra i rollspel, men vi gör det inte så mycket i "vanliga" rollspel.
Jag tror dock man skulle kunna krydda spel och världar med mer uttalade teman tagna från vår egen värld.
Tex började jag och Simon på en Burning Wheel kampanj där jag spelade en kvinnlig "väpnare" som ville bli riddare i en tradiotionell riddar-värld, vilket innebär att detta är helt jävla omöjligt och skrattretande. Mycket frustrerande...
Det var mina fem ören denna vackra sommardag i Malmö!
Jag vet inte vad jag letar efter rent konkret, blev bara uppfylld av en grym känsla av att detta är möjligt!
För mig är rollspel på allvar som fan, kul, och på allvar. jag vill göra mer med det. Själv tycker jag de flesta datorspel är astrista. Om de lyckats bli något annat än "Gå rakt fram och klicka * 1000" så hade jag kanske faktiskt spelat dem. Med en fet duktig författare till exempel som faktisk gjort det lite emr meningsfullt, elelr faktiska val som spelar roll. (Ja jag har testat och sågat Tor eller vad det heter och det där rymdspelet där man klampar runt i evighet och dialogar sig fram)
Nog om det.
Min första tanke som höll mig uppe en natt (GRRRRR!!!) var ett spel Fear Itself som skulle handla om att spela sin verkliga skräck, omgjord till en rollperson. I en värld som verkligen är ens skräck-framtid. Målet i spelet skulle vara att nå sitt Hopp. Man skulle vara tre spelare och den till vänster spelade ens Hopp och den till höger ens Mörker.
Dock föll alltihop när jag började tänka igenom vad som är olika kompisars riktiga skräck. Att ens kompis dotter dör. Fan, vill man verkligen spela det, ens i rollspel?
Så nu är projetet flyttat något, till en Fenixartikel som ska heta Rollperson Med Sting, och handla om hur man använder sig själv och sina egna äkta känslor för att skapa mer "tunga" rollpersoner.
Jag återkommer med mer tankar från artikeln om någon är intresserad!
____
Sen tänker jag att det finns en del bra rollspel för samhällsfrågor. Tex FN-rollspelet, och en övning där man ska ta med sig vänner och saker inför en invasion av Sverige, elelr ett rollspel i en jättesal som vi körde på en psykolog-konferens, där vi alla spelade flyktingar som kom från Sverige till ett påhittat land med en massa hemliga osynliga kulturella regler.
Sådant går att göra i rollspel, men vi gör det inte så mycket i "vanliga" rollspel.
Jag tror dock man skulle kunna krydda spel och världar med mer uttalade teman tagna från vår egen värld.
Tex började jag och Simon på en Burning Wheel kampanj där jag spelade en kvinnlig "väpnare" som ville bli riddare i en tradiotionell riddar-värld, vilket innebär att detta är helt jävla omöjligt och skrattretande. Mycket frustrerande...
Det var mina fem ören denna vackra sommardag i Malmö!
Ond bråd död
Swashbuckler
Nu inser jag att min kritik mot spel egentligen är lite felaktig. Poängen med spel är ju inte att få en färdig historia berättad, utan att den växer fram genom interaktion och regelmekanik. Datorspel har förstås ytterligare verktyg för att ge en stark upplevelse. Att kritisera de litterära kvalitéerna hos en story i ett spel är lite som att jämföra böcker och filmer. "Boken var mycket bättre". Ändå önskar jag att historierna prioriterades lite mer i spel.
Minimoni
Homelander
Prioriteringsfrågan skriver jag under på. Mer prio på storyn och dess möjligheter efteryles och skulle gynna många spel.