Rickard
Urverk speldesign
En spelare hade sagt att hon ville spela fantasy och en timme innan spelmötet så började jag spåna på ett äventyr. När vi gjort rollpersonerna så sade två stycken att de var tvungna att gå om två timmar, så jag fick verkligen jobba med sceninramning för att bli klar med mitt one-shot-scenario.
Rollpersonerna var dockor och handlingen började när dockmakerskans son som tiggde pengar som vanligt. Efter han pipit iväg kom en kund in och avbeställde sin docka, då han hade haft inbrott och hade därmed svårt att få fram betalningen i tid. Efter han gått, så faller den gamle kvinnan ihop på golvet. När rollpersonerna undrar hur det är fatt, så ber hon dem att söka reda på hennes son. Han var inte så illa egentligen, trots att han bara drev omkring på gatorna. Hon minns hur talangfull han hade varit med nål och tråd och visste att han någon dag skulle ta sitt förnuft till fånga.
Hälften av dockorna hade aldrig varit i världen utanför och piñata var dörädd för att gå ut, eftersom det var karnevalsvecka. Många skulle säkert upptäcka honom och slå på honom. De tar sig ut i gränden och stöter där på en råtta, som de räddar från en katt. Med hjälp av piñatans godis mutar de råttan till att söka reda på dockmakarens son.
På vägen så får de lift av en gristaxi som säger att det minsann springer många dockor på gatorna nu för tiden. Senast var det till rikemanskvarteren och dockorna hade inte varit vaksamma med orden. De till och med skröt om hur de skulle bryta sig in där för att hämta människornas skatter.
De kommer till huset dit råttan spårat sonen och när de ska gå in i rummet så slås dörren upp och två stadsvakter stormar ut med sonen i ett fast tag. "Tjuv" och "inbrott" är två av orden de hör av det som stadsvakterna säger. En av dem lägger märke till piñatan (han hade "Upptäcks lätt" som nackdel) och tar med honom till fängelset.
De andra följer godisspåret som piñataåsnan tappar och kommer fram till fängelset, där de både fritar sin vän och sonen. Sonen har blivit ditsatt för stöldhärvan som skett under senaste tiden och ber dockorna att söka reda på de riktiga brottslingarna. De tar kontakt med grisen och undrade var någonstans de gjorde inbrottet. Efter att ha talat med en spindel i huset där inbrottet gjordes, så fick de en adress. Det visar sig vara en gammal lärling till dockmakerskan som stulit konsten att väcka dockor till liv och använde sina dockor för ohederligt syfte. En slutstrid senare så lät de sonen kontakta stadsvakten och visa upp den skyldiga och blev på det sättet rentvådd. Dockmakerskan då? Hon var sjuk av ålder och döende; sonen tog över verksamheten.
Så varför berättade jag detta? Jo, för att det spelmötet fick mig att omvärdera rollspelandet. Normalt så brukar vi börja runt 14-tiden och spela till 20.00 och då sträcker sig scenariona över flera spelmöten. Nu hände det väldigt mycket och vi spelade ändå bara i två timmar. Sanning å säga, så hade jag nog inte material för en längre session, även om jag kapade ner de "onödiga" beskrivningarna till ett minimum.
Det var skönt för mig som spelledare att inte behöva lägga ner mer tid och ändå blev det lyckat. Alla var också förvånade över hur mycket vi egentligen hann med. Vi planterade en stämning, rollpersoner mötte mycket folk, gnabbas inbördes, definierade både sig själva och scenariot under spelets gång, ställdes inför problem och vi spelade ut ett par dialoger.
Ibland behöver man inte spela så lång tid för att få något man själv tycker är givande.
/Han som är medveten om att hans trådstart inte har så mycket till diskussionsämne
Rollpersonerna var dockor och handlingen började när dockmakerskans son som tiggde pengar som vanligt. Efter han pipit iväg kom en kund in och avbeställde sin docka, då han hade haft inbrott och hade därmed svårt att få fram betalningen i tid. Efter han gått, så faller den gamle kvinnan ihop på golvet. När rollpersonerna undrar hur det är fatt, så ber hon dem att söka reda på hennes son. Han var inte så illa egentligen, trots att han bara drev omkring på gatorna. Hon minns hur talangfull han hade varit med nål och tråd och visste att han någon dag skulle ta sitt förnuft till fånga.
Hälften av dockorna hade aldrig varit i världen utanför och piñata var dörädd för att gå ut, eftersom det var karnevalsvecka. Många skulle säkert upptäcka honom och slå på honom. De tar sig ut i gränden och stöter där på en råtta, som de räddar från en katt. Med hjälp av piñatans godis mutar de råttan till att söka reda på dockmakarens son.
På vägen så får de lift av en gristaxi som säger att det minsann springer många dockor på gatorna nu för tiden. Senast var det till rikemanskvarteren och dockorna hade inte varit vaksamma med orden. De till och med skröt om hur de skulle bryta sig in där för att hämta människornas skatter.
De kommer till huset dit råttan spårat sonen och när de ska gå in i rummet så slås dörren upp och två stadsvakter stormar ut med sonen i ett fast tag. "Tjuv" och "inbrott" är två av orden de hör av det som stadsvakterna säger. En av dem lägger märke till piñatan (han hade "Upptäcks lätt" som nackdel) och tar med honom till fängelset.
De andra följer godisspåret som piñataåsnan tappar och kommer fram till fängelset, där de både fritar sin vän och sonen. Sonen har blivit ditsatt för stöldhärvan som skett under senaste tiden och ber dockorna att söka reda på de riktiga brottslingarna. De tar kontakt med grisen och undrade var någonstans de gjorde inbrottet. Efter att ha talat med en spindel i huset där inbrottet gjordes, så fick de en adress. Det visar sig vara en gammal lärling till dockmakerskan som stulit konsten att väcka dockor till liv och använde sina dockor för ohederligt syfte. En slutstrid senare så lät de sonen kontakta stadsvakten och visa upp den skyldiga och blev på det sättet rentvådd. Dockmakerskan då? Hon var sjuk av ålder och döende; sonen tog över verksamheten.
Så varför berättade jag detta? Jo, för att det spelmötet fick mig att omvärdera rollspelandet. Normalt så brukar vi börja runt 14-tiden och spela till 20.00 och då sträcker sig scenariona över flera spelmöten. Nu hände det väldigt mycket och vi spelade ändå bara i två timmar. Sanning å säga, så hade jag nog inte material för en längre session, även om jag kapade ner de "onödiga" beskrivningarna till ett minimum.
Det var skönt för mig som spelledare att inte behöva lägga ner mer tid och ändå blev det lyckat. Alla var också förvånade över hur mycket vi egentligen hann med. Vi planterade en stämning, rollpersoner mötte mycket folk, gnabbas inbördes, definierade både sig själva och scenariot under spelets gång, ställdes inför problem och vi spelade ut ett par dialoger.
Ibland behöver man inte spela så lång tid för att få något man själv tycker är givande.
/Han som är medveten om att hans trådstart inte har så mycket till diskussionsämne