Nekromanti "Kompetensporr" - fel sorts kul i rollspel?

[Doomhamster]

Hittade nyligen en tråd på ett annat forum där folk tog ära och redlighet av ett av mina favoritsystem. Jag förbigick naturligtvis detta med upphöjt förakt då jag är lite för vuxen för att tjura över att nån inte gillar det jag gillar (även om de uppenbart har fel) men en del specifika saker som kom upp i kritiken fick mig att fundera. Saker som

"Det är bara kompetensporr."

och

"Det handlar aldrig om huruvida karaktärerna ska vinna, bara om hur jobbigt det är."

Vilket fick mig att undra - är jag den enda rollspelaren i världen som tycker att dessa är selling points? Frustration, misslyckande och att bli tvungen att pussla ihop livet igen efter att ens planer gått i stöpet är liksom nånting jag haft alldeles nog av i mitt verkliga liv. När jag spelar rollspel VILL jag känna att min karaktär är duktig på det hen gör, och att hen har en realistisk chans att nå sina mål - kanske efter sju sorger och åtta bedrövelser, men ändå.

På samma sätt tycker jag inte att det stör min spelglädje att vara (relativt) säker på att hjältarna kommer vinna i slutänden. Och tur är väl det, för om jag störde mig på sånt skulle jag inte ha nån behållning av typ 90% av media... Det är vägen dit som är det spännande, det drama som uppstår och det som måste offras.

 

[God45]

Jag älskar kompetenta karaktärer. Men 90% chans att lyckas tar ut utmaningen ur det hela. Du dör lika hårt om du har ett doktorat eller en bachelor.

 

[Doomhamster]

Det är lite det som är poängen, dock. Jag skiter egentligen i utmaningen. Eller ja, jag vill att min karaktär ska känna sig utmanad, men jag får inte ut nånting av att min egen tur med tärningar eller skicklighet i att manipulera systemet utmanas - vilket är vad det alltför ofta slutar i, enligt min mening. Då kan jag lika gärna spela brädspel, där det ju faktiskt är tänkt att en ska flytta omkring en spelpjäs och försöka slå sina vänner...

 

[krank]

Jag hör nog till de som inte tycker att tärningsslag är utmaningar. Tvärtom tycker jag ofta att tärningsslag riskerar att nullifiera spelares kreativitet, smarthet och val - och därmed uppmuntra till ganska tråkigt spel. Ofta finner jag att jag som spelare försöker hitta sätt att lösa de utmaningar min rollperson står inför med så få tärningsslag som möjligt, just för att inte riskera att en smart plan går i stöpet bara för att jag misslyckades med ett tärningsslag. (Och vid 90% chans att lyckas känns det som att man lyckas kanske hälften av gångerna... För misslyckanden känns mer).

Jag brukar föredra utmaningar som handlar om att jag som spelare behöver vara smart, tolka ledtrådar korrekt etc. Men jag är helt med på att rollspel kan vara minst lika skojjigt helt utan egentliga "utmaningar" utan med fokus på t.ex. vilka val man gör (mellan flera olika dåliga val).

 

[Basenanji]

Jag tycker att det här är jätteintressant! Och den lama kunskap jag tar till bordet är att det handlar om preferenser så vi kommer egentligen aldrig komma längre än att vissa vill ha äpplen och andra päron.

Men en näraliggande frågeställning som har börjat växa fram i mitt överfulla huvud är på vilka sätt olika sorters rollspelande upplevs som belönande?

DÄR tror jag att vi kan komma vidare: min högst skissartade teori är att vi vill känna oss belönade genom tex en narrativ berättelse (drama! dialoger! utlevelse!), genom en heroisk berättelse (Conan!), genom att vi uppfattar oss som smarta som "löser" problem, reder ut mysterier och klurar ut hur fällor ska undvikas (Kutulu! OSR!). Till exempel. Givetvis blir alla sådana där exempel trubbiga - ingen rollspelare passar enkelt in på en viss modell, men man kan ha dem som utgångspunkt för att orientera sig.

Vi skulle kunna tänka så här: hur vill jag känna när jag spelar rollspel och varför just så?

 

[terje]

Jag hör nog till de som inte tycker att tärningsslag är utmaningar. Tvärtom tycker jag ofta att tärningsslag riskerar att nullifiera spelares kreativitet, smarthet och val - och därmed uppmuntra till ganska tråkigt spel. Ofta finner jag att jag som spelare försöker hitta sätt att lösa de utmaningar min rollperson står inför med så få tärningsslag som möjligt, just för att inte riskera att en smart plan går i stöpet bara för att jag misslyckades med ett tärningsslag. (Och vid 90% chans att lyckas känns det som att man lyckas kanske hälften av gångerna... För misslyckanden känns mer).

Jag brukar föredra utmaningar som handlar om att jag som spelare behöver vara smart, tolka ledtrådar korrekt etc. Men jag är helt med på att rollspel kan vara minst lika skojjigt helt utan egentliga "utmaningar" utan med fokus på t.ex. vilka val man gör (mellan flera olika dåliga val).

Så ser jag också på tärningsslag, de är riskmoment som spelaren bör försöka undvika. Ber sl att du ska plocka upp tärningarna har du förmodligen missat något moment i din plan. Tärningarna ska representera hotet att misslyckas.

För att återvända till OP, kompetensporr är såklart en helt legitim preferens. Ofta uppnås det väl bäst genom att dels anta att rp är så skickliga att det inte är nödvändigt att rulla tärning för alla handlingar och dels att tolka misslyckade tärningsslag som "ja, men" (oväntade komplikationer, att bli tvungen att betala ett pris för framgången) snarare än ett blankt "nej".

Detta behöver såklart inte vara omöjligt att kombinera med den ovan nämnda attityden till tärningsslag. Om du ställt smarta frågor och formulerat en övertygande lösning kanske du inte behöver rulla tärningarna. Och har du inte en vattentät plan så innebär ett misslyckat slag inte nödvändigtvis omedelbar död och förnedring utan snarare att du måste betala ett högre pris eller ställs inför ett nytt problem.

 

[Rymdhamster]

Jag blir nyfiken, vad menar de att det bättre allternativet skulle vara? System som uppmuntrar till Total Party Kills? Känns ju som att det skulle vara svårt att hålla igång längre kampanjer då, utan att man nästan är begränsad till one shots eller möjligen megadungeons där det inte gör så mycket om alla dör, man skickar bara in nya utforskare.

Men vill man köra mer storydrivna kampanjer under längre tid så bygger ju det lite på att rollpersonerna i princip alltid kan lyckas i slutänden, eller i alla fall "misslyckas frammåt".

 

[JJoghans]

Ehh... vad är det vi snackar om här, rent konkret?
Hur kan ett system som inte förlitar sig på ständiga färdighetsslag sägas vara "kompetensporr"?
Jag fattar ingenting. Vad har jag fått om bakfoten?

 

[God45]

Kompetensporr har väll noll med tärningsslag och systemet att göra. Kompetensporr är vad som händer när du inte kan hitta bevisen i Delta Green eftersom du som spelare inte vet hur en byråkrati fungerar. Eller att du inte kan spränga monstret för du vet inte hur man demolerar ett hus. Eller du inte är bra på att prata för att du som spelare inte är tränad i samtalsteknik. Vilket är hur jag spelar och spelleder DG och typ inget annat. Men det kör jag extremt regellättare och med få tärningsslag.

 

[Lupus Maximus]

Hittade nyligen en tråd på ett annat forum där folk tog ära och redlighet av ett av mina favoritsystem.

Folk som gnäller på att andras spelstil är badwrongfun är inte direkt någon nyhet. I stort sett enda man kan göra är att konstatera att de har andra preferenser och för trångsynta för att inse att deras preferens inte är den enda. Att ett system kan vara bättre eller sämre på att stödja en viss spelstil är en annan femma.

När det handlar om kompetenta rollpersoner så bygger hela premissen för t.ex. James Bond och Exalted på det temat, vilket är utöver att ha kompetenta personer i andra rollspel. Så det är väl knappast en ovanlig vilja att spela kompetenta rollpersoner med hög chans att lyckas.

 

[Xhakhal]

Jag gillar system där rollerna (så gott som) alltid kan vara kompetenta på vad de pysslar med, men det inte alltid nödvändigtvis hjälper. Jag tror att Supergänget av alla spel sammanfattade det bäst av de jag läst på senaste tiden - Domherren slår tärning för sin flygförmåga, men han slår inte för om han lyckas flyga. Han slår för om det hjälper honom uppnå sina mål.

 

[JJoghans]

Så "kompetensporr" är ett vedertaget begrepp? Avser det en spelsituation där man förväntas lösa situationer med sin egen kunskap i egenskap av spelare (t.ex. att man måste kunna dra en trovärdig "fast talk" vid bordet innan man ens får röra vid tärningarna)? Eller handlar det om att man anses ha en så kompetent rollperson att man automatiskt lyckas så länge man "gör rätt sak" (som investigative skills i Gumshoe)?

 

[God45]

Så "kompetensporr" är ett vedertaget begrepp? Avser det en spelsituation där man förväntas lösa situationer med sin egen kunskap i egenskap av spelare (t.ex. att man måste kunna dra en trovärdig "fast talk" vid bordet innan man ens får röra vid tärningarna)? Eller handlar det om att man anses ha en så kompetent rollperson att man automatiskt lyckas så länge man "gör rätt sak" (som investigative skills i Gumshoe)?

Spelstilen med super kompetenta karaktärer där du som spelare inte behöver göra något är "Power fantasy" medan spel som kräver spelarskicklighet brukar kallas en massa olika. De kallas ibland "hardcore" men det antyder att det är en bättre spelstil och det är fel.

 

[terje]

Så "kompetensporr" är ett vedertaget begrepp? Avser det en spelsituation där man förväntas lösa situationer med sin egen kunskap i egenskap av spelare (t.ex. att man måste kunna dra en trovärdig "fast talk" vid bordet innan man ens får röra vid tärningarna)? Eller handlar det om att man anses ha en så kompetent rollperson att man automatiskt lyckas så länge man "gör rätt sak" (som investigative skills i Gumshoe)?

Jag har sett begreppet användas som beskrivning på vissa typer av genrefiktion (ofta inom SF) där huvudpersonerna är superkompetenta yrkespersoner. Det här är första gången jag ser det i rollspelssammanhang, jag tolkar OP som att det syftar på ett spel där rp antas vara kompetenta och där spelsystemet stödjer detta.

 

[JJoghans]

Ahh, tack, då är jag med på banan.

 

[luddwig]

Jag har aldrig hört benämningen kompetensporr förut. Som jag tolkar tråden handlar det om rejält kompetenta rollpersoner som med största sannolikhet kommer att lyckas med vad det nu är de vill uppnå. Det är alltså underförstått att hjältarna ska vinna men inte hur eller när. Tycker jag att det är selling points? Nej. Jag vill känna att jag som spelare måste göra mitt bästa utifrån rollfigurens förutsättningar för att nå framgång. Spelet måste samtidigt tillåta att rollfiguren kan göra sådant som jag själv inte kan. Jag vill nämligen kunna vara något annat än mig själv. Och jag måste få rulla tärning, annars känns det inte som ett spel.

 

[Doomhamster]

Kompetensporr har väll noll med tärningsslag och systemet att göra. Kompetensporr är vad som händer när du inte kan hitta bevisen i Delta Green eftersom du som spelare inte vet hur en byråkrati fungerar. Eller att du inte kan spränga monstret för du vet inte hur man demolerar ett hus. Eller du inte är bra på att prata för att du som spelare inte är tränad i samtalsteknik. Vilket är hur jag spelar och spelleder DG och typ inget annat. Men det kör jag extremt regellättare och med få tärningsslag.

Utan att jag nödvändigtvis köper den tes som du vänder dig emot, så verkar det där som... raka motsatsen av vad jag menar med kompetensporr, i alla fall?

Och ja, begreppet är ganska vedertaget i mina kretsar iaf, även om jag oftare hör det för att beskriva t ex filmkaraktärer. Typ Black Widow som Black Widow ska vara, med liiite mindre fokus på tuttar och att Hulken ska rädda henne, och mer på att visa upp det faktum att hon är extremt smart, dödligt farlig att jävlas med, och kan läsa de flesta människor som en öppen bok. Typ.

Och som Xhakhal så klokt påpekar så är det inte alltid det hjälper henne! Det innebär bara att problemen läggs på en annan nivå - ett misslyckande innebär inte "du kan inte hacka den här databasen för du är inte bra nog", det innebär i stället "du inser att det kommer ta för lång tid att hacka databasen, du riskerar att bli upptäckt" eller "du hackar faktiskt databasen men informationen du sökte finns inte där".

 

[JJoghans]

Jag skulle förmoda att ett sådant spel har ganska annorlunda målsättningar jämfört med vad vi trad-spelare är vana vid. Utmaningen ligger i något annat. Rolltolkning och interaktion?

 

[krank]

Så kompetensporr är alltså i stort sett motsatsen till alla de tradrollspel där ens rollperson om man har tur börjar med 40% chans att lyckas i sin bästa färdighet och därmed förväntas spendera minst den första halvan av varje kampanj med att snubbla över sina egna skor, trampa på bananskal och virra bort sig?

Coolt. Jag är nog kompetenspornograf isåfall. Jag tycker om rollpersoner som inte är inkompetenta clowner, och vill gärna modda alla spel som tvingar mig att spela sådana rollpersoner...

 

[Doomhamster]

Jag skulle förmoda att ett sådant spel har ganska annorlunda målsättningar jämfört med vad vi trad-spelare är vana vid. Utmaningen ligger i något annat. Rolltolkning och interaktion?

Till stor del, ja! Och i att räkna ut hur ens karaktär svarar när konsekvenserna av deras handlingar börjar skena utom kontroll - vilket iofs är en utmaning som spelare, men av ett annat slag än den systemmässiga optimering som ofta kryper sig in i tradspel.

Faktum är att jag undrar om inte detta hamnar i nån slags gränsland mellan tradspel - där karaktärens kompetens är ett mål, men systempulande och OOC-taktik är hur man uppnår det i de flesta fall - och de flesta indiespel, där det brukar ivrigt förespråkas att just misslyckande och katastrof är nödvändiga för bra rollspelande.