Nekromanti Konflikt?

[dream]

Den klassiska konflikten mellan ont och gott, mellan djävulen och gud, mellan sauron och frodo är väldigt frekvent i rollspelsammanhang. Tycker folk om den, eller är det en trend att göra rollspel mer nyanserade, och komplicerade än så nu för tiden?

Hur ska en bra övergripande konflikt gestalta sig tycker ni? Ska det röra sig om intrigerande, öppen konflik eller något annat?

[color:orange] //Dream </font color=orange>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>

 

[Johan K]

Det är ju lite klassiskt att man slåss mot det onda. Det är väll den trenden som brukar hålla i alla väder tycker jag. Man kan ju ta ut ganska kratiga svängar när det gäller det, eller hur.
Själva konflikten tycker jag ska vara en gråzon mellan en öppen och "sluten" konflikt. När det gäller intrigerande så är det en klart kul grej att lägga in. Det kryddar stämmningen lite.

[colorurple]Jag kom !
Jag såg !
Jag spelar som F** !</font color=purple>
[color:white]// Johan K</font color=white>

 

[Gaxar]

Själv tycker jag att en påtaglig öppen konflikt alltid är bra att ha med någonstans; krig är klassikern, och kan varieras gränslöst (eller ja... typ). Dessutom tycker jag att det är kul med mer intrigartade konflikter under den öppna konflikten; det kan röra sig om splittringar inom leden, maktspel, hemlighetsmakeri och skumraskaffärer i allmänhet. Det skall gärna finnas hemligheter bakom och i den öppna konflikten som förändrar rollpersonernas syn på denna när de upptäcks. Om jag inte var så fruktansvärt slö skulle jag ta mig i kragen och dra några exempel, men jag är så mätt att jag håller på att svimma nu...

-Gaxar, skall käka chips och kolla på Das Boot /images/icons/smile.gif

 

[Krille]

"Den klassiska konflikten mellan ont och gott, mellan djävulen och gud, mellan sauron och frodo är väldigt frekvent i rollspelsammanhang."

All drama bygger på en konflikt mellan en protagonist (Gud, Frodo, Sherlock Holmes, Rebellalliansen, korsriddare) och en antagonist (Satan, Sauron, Moriarty, Imperiet, araber). Att ena sidan utnämns som god kan vara men behöver inte vara en absolut objektiv syn på det hela. Men en konflikt är nödvändig, annars har man inget drama. Och eftersom rollspel är drama så...

...tja, det säger sig nog själv. Huruvida antagonisten är grannens hund, omgivningen, vädret, de hemska Schluhürga-soldaterna, tyskarna, araberna, Moriartys hejdukar, JR Ewing, Tremere, hus Flambeau, Imperiets stormsoldater, thalaskerna eller den hemske Shagul spelar faktiskt ingen som helst roll.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Man Mountainman]

<I>Men en konflikt är nödvändig, annars har man inget drama.</I>

Det är ändå ganska intressant, dock inte alltför roligt, med berättelser som saknar varje form av konflikt. Jag läste en gång en pjäs av hr Joakim Pirinen (eller så var det bara han som hade illustrerat, jag kommer inte ihåg) vars namn jag glömt bort, om en familj som var perfekt. Aldrig uppstod där några konflikter. Och trots att pjäsen var skämtsam, så var den ändå väääldigt långtråkig.

/Dnalor

 

[Guest]

I genuin marxistisk anda hävdar jag att gott och ont inte existerar. Allt kretsar runt olika människors intressen. Självklart kan en intrig byggas på onda och goda människor, men den blir oftast tråkig och förutsägbar (om det inte handlar om överdrivna klyschor, vilket kan bli ganska skoj). En seriös kampanj som handlar om en ond magiker som vaknade på fel sida och bestämmer sig för att utrota hela världen är för mig ganska löjeväckande. Däremot om han har intressanta motiv för det så är det mycket intressantare, kanske han vill utplåna den onda mänskligheten för att ersätta den med en mycket bättre folkslag som ska vara mycket snällare och starkare? Många intressanta intriger kan byggas på detta, håller ni inte med?

 

[Mannen i skogen]

Konflikter mellan rollpersoner kan vara kul, men ibland gillar jag mer att de håller ihop och är kompisar.
För enstaka äventyr med en enstaka spelgrupp (modell läger/konvent) vill jag att de håller ihop, medan de under längre kampanjer (av vilka jag har dålig erfarenhet, men ska skaffa bättre) gärna får gräla med varandra.

//Purgie, slipper hitta på antagonister /images/icons/laugh.gif

 

[Örnie_UBBT]

Pjäsen heter "Familjen Bra" och Pirinen har skrivit den också.

Själv har jag alltid haft svårt för s k "genetisk" ondska resp godhet, av det slag som förekommer i många fantasyspel (_alla_ orcher är onda, _alla_ alver är goda).
Det är ju roligare om antagonisten har en någorlunda begriplig motivation, annat än att bara vara ond i största allmänhet.
En rolig idé är när konflikten uppstår av en slump. Rollspelare (och som en följd av detta även rollspelarnas karaktärer) har en tendens att se samband där inga finns och gärna tillskriva det som sker en välorganiserad fiende eller en konspiration av något slag. Men kanske består den konflikt spelarna ställs inför av ett missförstånd? Spelarna råkade vara på fel plats vid fel tid, man tror att de är några andra än de är etc. Huvudantagonisten kan då råka bli lika övertygad om att spelarna är en del av den hemska konspiration/organisation som motarbetar honom/henne, vilket leder till allehanda typer av nya missförstånd och konflikter.

mvh
Örnie

 

[darkmoor]

Under enstaka äventyr finns det väl ändå inget roligare än att spela ut rollpersonerna mot varandra. Att sitta där som sl och se när de alla kommer med hemliga planer att ta kål på varandra. Eller att vara spelare och få koma med dessa planer. Däremot under kampanjer kan det vara en fördel att de håller ihop, däremot kommer gräl alltid att förekomma. Sådant är ju oundvikligt.

//Henrik, känd som Darkmoor

 

[Malakhai]

Det ska vara intriger så att hjärnan blir äppelmos om du försöker reda ut allt... samt fältslag å öppna konflikter är ett måste.... världen går inte runt utan krig...

Kardinales bepansrade högernäve....

 

[dream]

"Huruvida antagonisten är grannens hund, omgivningen, vädret, de hemska Schluhürga-soldaterna, tyskarna, araberna, Moriartys hejdukar, JR Ewing, Tremere, hus Flambeau, Imperiets stormsoldater, thalaskerna eller den hemske Shagul spelar faktiskt ingen som helst roll."

Jag tycker att det gör det... Som spelledare skulle jag för det första ha svårt att beskriva hur molnen hotfullt hopade sig runt.... grannens hund, medan det inte var några problem att göra samma sak med Shagul...

Vidare så är det en intressant aspektskillnad mellan en syn på en rollspelsvärld där det finns objektivt moral och en där detta inte finns... Hur skulle en värld se ut där det faktiskt fanns objektiv moral??? (svårt att föreställa sig!)



[color:orange] //Dream </font color=orange>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>

 

[Eva Florén]

Re:I krig och kärlek

Håller med om att det ska vara intriger så det tjongar om det... Men fältslag och krig är inte nödvändigt i ett äventyr - men däremot hotet om det... eller nåja, det behövs inte nödvändigtvis, men det ger en viss extra krydda om det spelarna gör eller underlåter göra kastar landet i krig... *storflinar elakt*

Men det går också att göra intriger kring det allra vanligaste temat i Harlekinböcker (stavas det så?) - Kärlek. Och då behövs det inte vara rollpersonerna själva som drabbas av det. I den kampanj som jag tänkt genomföra (som gick i graven trots att jag svurit att aldrig låta en intrigkampanj hänga på en person) så lät jag landets drottnings syster vara bundis och kär i den hertig som hotade kungen och därigenom landet... Lagom strul och lagom gosigt - om det nu gått i lås, hon blev dödad på grund av en sidointrig som ledde till... äsch jag ids inte mer. Vad jag menar, det är lätt för rp att bli inblandad i saker som inte har att göra med dem, eller hur???

Lady Silver Wolf

 

[Riddaren]

... samt fältslag å öppna konflikter är ett måste

Inget måste...intrigen kan mycket väl göras så att inte ett enda svärd behöver dras, eller någon enda som behöver dödas.

Idealet är nog ändå en intrig, där något vapendragande ser ut som en viss lösning, men som det går att klara med smart tänkande, och utan någon blodspilan. Vad jag menar är att intrigen bör ha flera olika lösningar, där en är med slagsmål och en utan åtminstone.

Riddaren

 

[ripperdoc]

Tja, ont och gott tycker jag skall slängas överbord direkt...
Konflikter klarar sig alldeles utmäkrt utan ont och gott, t.o.m utan subjektivt ont och gott, som att sabrier i Eon anser att thalasker är onda.

Konflikterna skall gestaltas på så många plan som över huvud taget är möjligt, men konflikter är förstås inte allt. Det finns minst lika mycket intressanta icke-konflikter.

/RipperDoc
<A HREF="http://www.nogo.nu" target="_new">http://www.nogo.nu</A>

 

[Krille]

"Jag tycker att det gör det... Som spelledare skulle jag för det första ha svårt att beskriva hur molnen hotfullt hopade sig runt.... grannens hund, medan det inte var några problem att göra samma sak med Shagul..."

Grannens hund tog jag med mest för att det finns en kasse grisodlare som är allergiska mot att rädda världen. Principen är dock densamma: all drama bygger på att det finns en konflikt mellan en antagonist och en protagonist som måste lösas. Resten är detaljer.

"Hur skulle en värld se ut där det faktiskt fanns objektiv moral???"

Prova Star Wars. Där finns en objektiv moral i form av Kraften.

- Krille
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>

 

[Eva Florén]

Den kraften är ju hopplös. Jag har hittintills kört fast just med SW när just problemet med mörkerpoäng dyker upp. Oavsett vem du hamnar i gräl med eller måste göra illa så har du ju mörkerpoäng att slåss med. *flin*

Så, då blev vi aldrig Jediriddare... vi blev skumraskkillar (och tjejer) Vi knackade in stormsoldaters skallar därför att annars sköt de oss i stycken ... och då försvann det märkliga med Kraften och det blev ett "vanligt" sfspel... *suckar*

Usch, vi blev riktiga Koboldisar också...

Lady Silver Wolf

 

[dream]

Intressant. Hur kommer man undan att prata om ont eller gott (i subejktiv mening, eller i rent propagandasyfte) utan att skapa en helt personlighetslös värld.
Jag tycker att det är ganska självklart att en rollperson kan ta ställning, och om han inte är ovanligt analytisk till sinnes, så kommer han förr eller senare att börja se sina motståndare som om inte onda så åtminstone jäkligt nära... Likaledes skulle jag tro att den kung eller annan makthavare som inte utmålar de han tänkt gå i krig mot som ondsina, hädiska och allmänt orakade, begår ett stort misstag, eftersom han tar bort en stor del av sina soldaters motivation om han inte försöker svartmåla sina fiender. Och soldaterna som hör kungen yttra att fienden är ond, kommer förmodligen att tro honom, eftersom de gärna vill ha en enkel anledning till varför de befinner sig i i prekära situation...
Hur gör du, helt enkelt? /images/icons/smile.gif

[color:orange] //Dream </font color=orange>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>

 

[ripperdoc]

Jag menade främst att ovjektiv moral gällande gott och ont inte behövs, och att man kan klara sig med konflikter tom utan subjektiv moral. Men visst, subjektiv moral är ofta användbart, men det är inget nödvändigt för en konflikt. Konflikter uppstår p.g.a. två olika viljor och dessa behöver inte nödväntigtvis anse varandra som onda.
Ofta kan nog ex. soldaterna behöva lite moral, som är objektiv ur deras synvinkel, d.v.s. kungen ger dem moralen. För är de själva subjektiva kanske de börjar tycka "Varför slåss vi egentligen mot de där? De är människor som vi!" etc.
Get the point?


/RipperDoc
<A HREF="http://www.nogo.nu" target="_new">http://www.nogo.nu</A>

 

[Hannes J]

En konflikt får inte ha en given utgång, och helst ska det inte vara uppenbart för rollpersonerna vilken sida de bör välja (vad som är "gott" eller "ont"). Svek och och oväntade sidbyten är också bra konfliktskaparverktyg.

 

[Vindhand]

Grannens hund tog jag med mest för att det finns en kasse grisodlare som är allergiska mot att rädda världen.

Problemet med att rädda världen IMHO är att det inte rimligtvis _går_ att misslyckas... Om spelledaren mot förmodan tillåter en att misslyckas är kampanjen obönhörligt slut... värden är förlorad.
Fram för lågnivåkonflikter! Rädda grevskapet, byn eller t.o.m. lillasyrran. Misslyckas man kan karaktären utvecklas och gå vidare, med vissa skuldkänslor över att han inte lyckades