Nekromanti Konsekvenser av att ladda upp sitt medvetande till en digital värld

[Fridigern]

Mycket intressant diskussion!

Jag är nog nästan helt emot uppladdning pga:

1) Jag har vigt mitt liv åt att spela MMO:t "Människa i världen" i undergamet "Sverige, tvåtusental".

Det är rätt fräckt att vara född som människa och få en egen shot på det som milliardtals människor har gjort genom tiderna, ända sedan stenåldern, medeltiden, och till slut nu. Det är också rätt märkligt att man föds som svensk (världens säkraste land) runt millennieskiftet (världens säkraste tid, om man är i Sverige). Som tonåring var jag rätt missnöjd med sakernas tillstånd, spelet var inget kul, min rollgubbe var rätt kass dessutom - klen och ful, ganska jobbig uppväxt och fick stryk av folk titt som tätt. Som mycket nördig person och rollspelare så fanns dock lösningen mitt framför näsan på mig.

Insikten att spelet kunde bjuda på roliga grejer (coola resor, bergsklättring, assnygga tjejer, att bedriva forskning och föra saker ytterligare framåt osv), plus att man faktiskt kunde träna upp sin rollpersons grundegenskaper och färdigheter, vilka skulle kunna ge en bättre spelupplevelse, gjorde att jag började se på mig själv som en rollperson i en sandbox-setting. Som alla rollspel så blir det roligare om ens rollgubbe har bra stats och kan göra sitt på alla möjliga typer av äventyr. Således: styrketräning, terränglöpning, kampsport (+STY, FYS, SMI), plugga i skolan (+INT), få cool kompis att köpa kläder och fixa frisyr åt en (+KAR), härdande fjällsemestrar (+VIL). Och anskaffande av massa viktiga skillz som kunde tänkas behövas.

Sen gäller det ju att kolla vilka side-quests som är roliga. Karriär, resor, uteliv osv. Utöver det finns det ju milstolpar i spelet - något som alla människor genom historien har fått tackla på olika sätt. Dåliga och bra, men för att få hela upplevelsen av spelet måste man ju uppleva dem. Tänker speciellt på födas, få barn eller inte, och dö, men det finns ju mer.

Efter hand blev spelet mycket roligare. I början körde jag på alla galna reseidéer och ensamvandringar i bergen och sånt som jag kom på, eftersom jag ändå inte tyckte det var så kul. Om man skulle kolavippa skulle inte göra så jättemycket, så man kunde lika gärna ta risker. Men sen blev spelet grymt mycket roligare efter hand (milstolpar: ett meningsfullt arbete, barn), så nu är det istället rigorösa riskkalkuleringar över varje kul grej man skall göra. Är det värt risken om man skulle dö? Man vill ju inte missa en massa speltid!

Uppladdning skulle ju snuva en på endgamet - vad händer när man dör? Hur kan man tackla det?

Dock är jag ju helt inne på att klämma ut varenda droppe ur spelet, så om det fanns riktigt bra och idiotsäker teknologi för uppladdning skulle jag nog starkt överväga det om jag blev jättesjuk, eller väldigt gammal. SIsta punkten inte så viktig, alltså...

2) ...kommer till det, måste gå och skita!

 

[Fridigern]

2) Uppladdningen måste ske med ett säkert bevarande av mitt medvetande. Risken att det utsläcks, eller att det uppstår två kopior där en måste släckas ut, får inte ske.

Som jag uppfattar Star Trek-beamingen så skulle den kapten Kirk som fötts, levt ett helt liv, tränat för att bli kapten osv, helt enkelt dö så fort han beamar. En identisk kopia skulle dyka upp, med alla hans minnen, och också minnet av att ha beamat sig. Men den förste kapten Kirk skulle ändå ha dött. Att tro att medventandet skulle föras över, bara för att originalet destrueras exakt samtidigt, tycker jag är mer av en religiös övertygelse.

Det sätt jag tänker mig att det skulle kunna ske på, är om man låter någon slags maskinhjälm successivt ta över ens hjärnfunktioner under förloppet av dagar eller veckor. I takt med att man lär sig använda maskinhjälmens neuronsimuleringar, så sänks delar av ens hjärna ner i ett sovande stadie. Under hela processen skulle man vara uppe och fungerande som människa, så att man säkrar att man känner sig som sig själv tills det hela är klart. Till slut skulle hela ens biohjärna vara försatt i en djup koma. Om man fortfarande tycker det känns ok, skulle maskinhjälmen där man successivt laddats upp kunna skiljas från kroppen.

Skulle det ske för fort så skulle det fortsatt vara risk att "jag" försvinner och aldrig får veta hur det går, medan någon kopia av mig fortsätter att existera.

 

[Lupus Maximus]

Eftersom jag inte tror på någon form av själ så...

Om jag är komplett kopierad och originalet förintat, så kommer kopian anse att den är jag och blivit teleporterad. Ur all praktisk synpunkt är kopian jag och blivit teleporterad.

Om jag blir kopierad, men originalet kvarstår, så kommer båda jagen anse att den är jag och den andra är kopian. Delvis kommer båda vara glada över att ha en likasinnad att diskutera med. Men å andra sidan skulle jag nog gå mig själv på nerverna, och båda bli irriterad på mitt andra jag.

Om jag blir inflyttad i ett datasystem så beror det på hur den världen fungerar. Vilka möjligheter och begränsningar som finns. Men att bara leva 80 år, sova bort ca 1/3 av tiden, samt spendera en massa tid på arbete och fylla kroppen med bränsle, är extremt irriterande begränsningar som jag gärna skulle slippa.

 

[Sapient]

Att tro att medventandet skulle föras över, bara för att originalet destrueras exakt samtidigt, tycker jag är mer av en religiös övertygelse.

Precis - eller iaf en helt ogrundad övertygelse alternativt totalt förakt för att känslan av ett sammanhållet "jag" betyder något för människan.

Det sätt jag tänker mig att det skulle kunna ske på, är om man låter någon slags maskinhjälm successivt ta över ens hjärnfunktioner under förloppet av dagar eller veckor. I takt med att man lär sig använda maskinhjälmens neuronsimuleringar, så sänks delar av ens hjärna ner i ett sovande stadie. Under hela processen skulle man vara uppe och fungerande som människa, så att man säkrar att man känner sig som sig själv tills det hela är klart. Till slut skulle hela ens biohjärna vara försatt i en djup koma. Om man fortfarande tycker det känns ok, skulle maskinhjälmen där man successivt laddats upp kunna skiljas från kroppen.

Skulle det ske för fort så skulle det fortsatt vara risk att "jag" försvinner och aldrig får veta hur det går, medan någon kopia av mig fortsätter att existera.

Det är ju det jag är inne på också. Men kruxet är att inte bara skapa en kopieringsprocess som går långsamt, utan att _faktiskt_ få mitt medvetande att "migrera".

Det är inte omöjligt att processen innebär en stor risk för galenskap - bokstavlig personlighetsklyvning. Eller iaf en förmodligen fullständigt ohanterbar (mentalt sett) dubblering av medvetandet under processen.

Kanske skulle den (för den som genomgår den) påminna om det surrealistiska montaget i slutet av filmen 2001 - när Bowman "förändras". (Vi har det ursprungliga medvetandet som plötsligt länkas ihop med en ny "medvetandefunktion" och ska smälta samman med den, samtidigt som minnen ska kopieras och what not.)

 

[krank]

Skulle det ske för fort så skulle det fortsatt vara risk att "jag" försvinner och aldrig får veta hur det går, medan någon kopia av mig fortsätter att existera.

Fast "kopian" (som ju också är "jag") kommer ju att uppfatta det som att det skedde en överföring...

I dunno. Jag har funderat mycket på det här, och har kommit fram till att åtminstone för mig känns det här med "kontinuitet" jättekonstigt givet att vi sover nån gång per dygn. Åtminstone jag upplever inte att jag har någon medveten kontinuitet under sömnen. Ibland minns jag drömmar, men jag har liksom inte kontinuerligt minne av att vara medveten från barndomen fram till nu. Min kontinuitet bryts minst en gång per dygn. Jag är mycket osäker på om jag skulle märka ifall jag "bytts ut" medan jag sov. Jag har inga garantier alls för att den kropp jag bebor eller den hjärna jag "körs" i är samma som de var när jag gick och lade mig.

Så det här med "sammanhållet/kontinuerligt jag" känns inte speciellt stabilt som argument, tycker jag...

Är "medvetandet" mer än mönster i hjärnceller? Isåfall kanske det finns anledning att oroa sig. Hittills har jag sett rätt lite som tyder på att det skulle vara så.


Tekniskt sett förstör man en fil när man flyttar den från en hårddisk till en annan. Först kopieras filen, sedan förstörs den. Filen har samma innehåll, och den fungerar likadant, vi upplever en kontinuitet, det är "samma fil". Den gamla filen kanske raderades, men spelar det verkligen någon roll när det finns en exakt likadan, som tog den förstas plats, har samma innehåll och fungerar exakt likadant på alla sätt? Som rentav har den första filens historik?

Jag förstår absolut känslan av att det här skulle vara ett problem, men känslor är ju rent generellt såna där grejer jag anser bör bekämpas och kontrolleras så gott det går =)

 

[Arfert]

Det beror på hur bra den framtida datorn är, och hur man som uppladdad skulle kunna interagera med omvärlden. Men bara det fanns bra kabelkanaler så vore det OK.

Sannolik slutsats: Hellre vid medvetande och digital än död och för evigt borta.

 

[Arfert]

Sedan ser jag väl ingen direkt anledning att döda ursprungliga jaget om det inte är nödvändigt för att alltihop ska funka, egentligen. Vem "jag" är? Båda, såklart. Både originalet och den nye kommer ju att ha samma minnen och samma mönster, alltså är de samma person. Med tiden kommer de att bli olika jag. Båda kommer att uppfatta sig som "jag", och båda kommer att ha rätt. Det är ju själva finessen...

Exakt så.

 

[Fridigern]

...

Min kontinuitet bryts minst en gång per dygn. Jag är mycket osäker på om jag skulle märka ifall jag "bytts ut" medan jag sov. Jag har inga garantier alls för att den kropp jag bebor eller den hjärna jag "körs" i är samma som de var när jag gick och lade mig.

....

Tekniskt sett förstör man en fil när man flyttar den från en hårddisk till en annan. Först kopieras filen, sedan förstörs den. Filen har samma innehåll, och den fungerar likadant, vi upplever en kontinuitet, det är "samma fil". Den gamla filen kanske raderades, men spelar det verkligen någon roll när det finns en exakt likadan, som tog den förstas plats, har samma innehåll och fungerar exakt likadant på alla sätt? Som rentav har den första filens historik?

Jag förstår absolut känslan av att det här skulle vara ett problem, men känslor är ju rent generellt såna där grejer jag anser bör bekämpas och kontrolleras så gott det går =)

Det här var intressant. Bägge sidor i den här debatten verkar anse sig vara de kallt och logiskt tänkande, medan den andra sidan är känslomässigt eller delvis religiösa i sin tankegång.

Jag använder filexemplet för att illustrera hur jag tänker. Vad som egentligen sker är ju att filen kopieras till den nya hårddisken och sen raderas från originalet. Den flyttas ju inte egentligen. På samma sätt skulle medvetandet inte automatiskt flyttas om samma sak skedde vid uploading. Din kontinuitet av medvetande skulle ha 50% chans att föras över till den nya hårddisken. I annat fall skulle du hamna i papperskorgen.

Mardrömsexempel:
Du är inlagd för uploading. Du vaknar upp, sladdar från alla håll och kanter, och tittar på ditt eget ansikte i en datorskärm.
"Hurra!! Jag är digital!" säger kopian. Du tittar dig runt lite förvånat.
"Ööhhh, skulle inte jag föras över" säger du åt en gubbe i vit rock bredvid.
"Ojdå! Arsenikinfusionen funkade visst inte, ursäkta, jag tar slaktpistolen, vänta lite!" säger den vitklädde. Han tar upp en slaktpistol och trycker mot huvudet på dig.
"So-long! Vi lever vidare!" tjoar datorkopian.
"VÄnta lite nu..." säger du.
Precis då går slaktpistolen av. KTCHONG! Vitt ljus. Du är död. Du får aldrig veta hur Game of Thrones slutade. Precis som alla andra människor i historien är du död. Något motsvarande en enäggstvilling skapad i sen fas med dina minnen lever vidare, men det vet du inte av.

 

[krank]

Den flyttas ju inte egentligen. På samma sätt skulle medvetandet inte automatiskt flyttas om samma sak skedde vid uploading. Din kontinuitet av medvetande skulle ha 50% chans att föras över till den nya hårddisken. I annat fall skulle du hamna i papperskorgen.

Jag skulle säga att det är en 100% chans att medvetandet förs över till den nya hårddisken, och 100% chans att medvetandet "hamnar i papperskorgen". Eftersom båda medvetandena, trots allt, är lika mycket "jag".

Mardrömsexempel:
Du är inlagd för uploading. Du vaknar upp, sladdar från alla håll och kanter, och tittar på ditt eget ansikte i en datorskärm.
"Hurra!! Jag är digital!" säger kopian. Du tittar dig runt lite förvånat.
"Ööhhh, skulle inte jag föras över" säger du åt en gubbe i vit rock bredvid.
"Ojdå! Arsenikinfusionen funkade visst inte, ursäkta, jag tar slaktpistolen, vänta lite!" säger den vitklädde. Han tar upp en slaktpistol och trycker mot huvudet på dig.
"So-long! Vi lever vidare!" tjoar datorkopian.
"VÄnta lite nu..." säger du.
Precis då går slaktpistolen av. KTCHONG! Vitt ljus. Du är död. Du får aldrig veta hur Game of Thrones slutade. Precis som alla andra människor i historien är du död. Något motsvarande en enäggstvilling skapad i sen fas med dina minnen lever vidare, men det vet du inte av.

Exakt varför dödas kopian i det fallet?

Hursomhelst, i exemplet du beskriver lever jag ju vidare. I datorn. "Kopian" är ju också "det riktiga jaget", som har en egen upplevelse som är minst lika giltig som min.

I idealfallet förordar jag liksom Sapient en gradvis överföring, men ärligt talat - om det sker medan jag är medvetslös eller i koma skulle jag vara ok med "den ene dör" också. Att somna i fysisk kropp och vakna i en digital är den enda upplevelse jag skulle ha, trots allt. På samma sätt som jag somnar varje natt och vaknar, utan egentlig kontinuitet däremellan.

Om det går att göra kopior utan att döda originalet så skulle jag vilja börja med att göra ett antal kopior - säg en 10-20 eller så - och sedan, som sista grej, göra den gradvisa överföringen själv.

Den gradvisa ser jag verkligen noll problem med eftersom vi trots allt gör exakt en sådan överföring konstant. Jag har för mig att det är på 10 år hela kroppen byts ut? Inklusive neuroner. I det här fallet är det dessutom i princip bara hjärnan som ska fasas ut, så det borde kunna gå snabbare. Kör på fem minuter eller så, det är lugnt för min del så länge teknologin är någorlunda testad och inte innebär större risk för omedelbar avstängning ("död") än, som jag skrev längre upp, vardagen (med trafik etc).

 

[Mannen i skogen]

Vad tänker ni om uppladdning av medvetande till digitala världar? (Där din fysiska kropp dör och du bara existerar i den digitala värld du valt)

För det första tror jag inte att det är möjligt. Digital databehandling är totalt väsensskild från hur vi upplever verkligheten med våra hjärnor. Men låt oss bortse från det eftersom det sparkar omkull hela frågeställningen.

Min kropp är det som borgar för min integritet.
Om jag inte gillar den digitala verklighetsuppfattningen kan jag bara slå igen datorn med mina fysiska händer och gå därifrån med mina fysiska ben, och läsa något annat eller prata med någon annan. Skulle jag upptäcka att någon håller på att hacka min dator kan jag dra ur dess fysiska uppkopplingssladd, och så trumfa alla digitala attacker.
Samma grej gäller i grund och botten om jag inte gillar den fysiska verklighetsuppfattningen också – jag kan blunda, hålla för öronen, gå därifrån eller skrika högt.
Digital indata kan hackas på helt andra sätt än fysisk. (Se den kända dokumentären Matrix, t ex.) Premissen jag vill ifrågasätta är alltså att man kan leva i en värld man "själv valt". Om jag valt bort all fysisk upplevelse är det för stor risk att någon som inte vill mitt bästa tar över delar av min upplevelse, eller att jag råkar välja grejer som inte är det bästa för mig, och att det inte finns något sätt att skydda min mot detta.
Den digitala världen är alltid underordnad den fysiska. Utan datorer, telefoner, sändare, kablar och människor – inget internet. Ett helt digitalt medvetande skulle bara kunna existera så länge det finns en fysisk värld som förser det med el, processorkraft och en ny hårddisk med jämna mellanrum. Även om jag ser exempel på motsatsen har jag själv svårt att föreställa mig varför någon frivilligt skulle vilja göra sig så handikappad.

Nä, länge leve den fysiska världen med sina fysiska kroppar, säger jag. Lite rebelliskt i denna kroppshatande tidsålder.

 

[Sapient]

Att somna i fysisk kropp och vakna i en digital är den enda upplevelse jag skulle ha, trots allt. På samma sätt som jag somnar varje natt och vaknar, utan egentlig kontinuitet däremellan.

Men det är ju just det - om enda anledningen till att du _inte_ vaknar i din fysiska kropp med (ännu) en digital kopia, är att någon avslutade allt liv i din fysiska kropp medan du sov är du död.

Att du inte _upplever_ kontinuitet i medvetande medan du sover, är inte samma sak som att det inte råder en kontinuitet i medvetandefunktionen. Sömn innebär inte att den är fullständigt avstängd - vi kan fortfarande registrera saker i omgivningen.

Det händer att jag blir väckt av att mina kaniner kommer och hoppar på mig. De väcker mig oftast inte när de rusar runt i sovrummet och tuggar på saker - vilket de gör nästan nån gång varje natt (och ibland kan jag minnas det när jag vaknar) - fast jag definitivt skulle vakna av samma ljud, om jag inte var "beredd" på det.

Jag inte bara kan höra det och vakna av det - min hjärna kan uppenbarligen sortera in det under "sannolikt kaninerna, sov vidare" när det är väntat. Men när de vill väcka mig (oftast för att de är hungriga och vill ha lite "mänskomagi" som trollar fram läckra bitar av pressat gräs...) så vet jag att det där lätta trycket på mig är en kanin - och i uppvaknandet "minns" jag plötsligt de senaste sekunderna, att jag hört (fast från början inte medvetet) att nån av dem hoppade upp i sängen och fram till mig.

Det sas "aktiva" medvetandet är för tillfället avstängt - men allt som hade kunnat hända i det finns fortfarande där, redo att sätta igång igen. Många kan ha den upplevelsen av att vakna av ett ljud och "veta" vad det kom från (en stängd dörr motsvarande tex) fast vi inte rimligen kan ha hört det efter att vi vaknade.

Den kontinuiteten spelar också roll. Och den finns genom din fysiska hjärna. Det finns erfarenheter som tycks kunna rubba denna - minnesluckor tex. De är oftast bra mycket mer obehagliga än att falla i sömn och vakna igen, enligt många rapporter. Själv tyckte jag att upplevelsen av att vara nedsövd under en operation och uppvaknandet efter det, var mer "besvärligt" (inte bara pga mycket olika droger i kroppen pga operationen) än sömn.

Ändå fanns där fortfarande en fysisk kontinuitet, men det framkallade avbrottet gjorde ändå skillnad.

Jag tror inte det är ett dugg annorlunda än att en stor del av hjärnans funktioner ligger lite bortanför medvetandet men ändå är fullständigt integrerade med det. När jag skriver detta, har jag ingen _medveten_ upplevelse av att behöva "styra" över mina fingrar. Mestadels tittar jag på skärmen över tangentbordet, men emellanåt behöver jag kolla ned på tangenterna för att se att de är någorlunda rätt - jag är lite för lat för att träna fram den där sista fingerställningsfunktionen.

Att den delen är precis bortom min medvetna kontroll, att jag inte behöver ägna medveten kontroll åt varje hand- och fingerrörelse i skrivandet, gör ju inte att jag är fullständigt omedveten om att det sker. Ibland när mina ögon är på väg åt fel håll, "vet" jag att jag slagit fel tangent utan att vare sig ha sett fingret göra det eller sett det felaktiga tecknet dyka upp på skärmen. Muskelsinnet har registrerat att fingret var "lite för långt till höger för ett g" tex.

Det finns forskning om detta. Det är tex en av anledningarna till varför "fantomsmärtor" dyker upp - det pågår en löpande signalbehandling med input från muskelsensorer och andra sensorer i kroppen hela tiden. Det kopplas ihop med en registrering av vissa "rumsvariabler" som vi kanske inte heller tänker så mycket på medvetet - temperatur, ljus och lufttryck tex. (Fysiskt är detta placerat djupt ned i hjärnstammen, typ bakom svalget - en del av hjärnan som är mycket gammal, och en rent fysiologisk anledning till att det är skiljt från medvetandefunktionen...)

Mycket tyder på att vi ställer in oss på vissa "förväntade värden" hos dessa, när vi vaknar - om någon av dem är lite oväntat, känns omgivningen mer "främmande". Det är sannolikt därför det kan kännas mer underligt när vi vaknar på ett flygplan eller efter en lång tågresa. Redan innan vi sett mer än den närmaste omgivningen, registrerar vi via dessa kanaler att någonting är annorlunda mot när vi somnade.

Vi har ingen bra begreppsapparat för detta. Det är inte "medvetet medvetet", men det påverkar vårt medvetande. Om medvetandet är vår "main-funktion", så gör den ett antal funktionsanrop varje gång den tar över kontrollen efter att ha varit vilande och kollar av environment-variabler - sådana som ligger utanför dess kontroll, men som ändå styr lokala kopior i main-funktionen. (Typ så, jag kan inte komma på någon bättre metafor...)

Vår "main-funktion" är beroende av dessa - och en massa andra - delade funktioner, som finns i ett större operativsystem. Operativsystemet är inte medvetet, men det är också oss. Det sköter sånt som kroppsrörelser åt oss tex. Och vi kan fejka det, lura det ibland - det finns tex de där berömda experimenten när du kan se andras kroppar röra sig ur en sådan synvinkel att du kan luras att tro att det är din egen osv.

Så vad jag menar är att jag tror du har en för snäv vinkel om du bara menar att den där funktionen som är på paus medan du sover, är hela ditt jag. Det är förvisso sant att om någon avslutar den medan du sover, så kommer du inte att märka det.

Men du hade märkt det, om du hade vaknat. Fridigerns exempel står sig. Ord som "jag", "du" syftar på bredare än medvetandet, det syftar också på något som medvetandet samspelar med - kanske inte hela den fysiska kroppen, men mer än bara några funktioner.

Det är lite på samma sätt (om vi accepterar hjärnan-medvetande-identiteten) som det är svårt att pinpointa en exakt plats där medvetandet "finns". Det verkar framför allt vara en funktion som är beroende av området "insular cortex", "vecket" mellan temporalloben och frontalloben. Men det finns också djupare strukturer som är nödvändiga - delar av hippocampus som verkar reglera åtkomsten av minne tex. Skadas den, försvinner en stor del av vår kontinuitet eftersom vi inte längre kan återknyta till just minnen av vem vi är. Det finns funktioner i det som brukade kallas "limbiska systemet" som är avgörande för att reglera hur vår hjärna reagerar, som gör att även om funktionerna i insular cortex är intakta, försvinner vårt medvetande om dessa skadas. (Det är är det finns kopplingar till de djupare strukturerna i thalamus och pons, som jag berörde innan.)

Och slutligen vet vi ju att en hel del av de funktioner som berör framåtsyftande planerande, har en lokalisering i den främre delen av pannloben. Måldrivna aktiviteter planeras här, inte i medvetandet. (Det är ju därför "beslut" kan tas mililsekunder innan vi är medvetna om dem...)

Den gradvisa ser jag verkligen noll problem med eftersom vi trots allt gör exakt en sådan överföring konstant. Jag har för mig att det är på 10 år hela kroppen byts ut? Inklusive neuroner. I det här fallet är det dessutom i princip bara hjärnan som ska fasas ut, så det borde kunna gå snabbare. Kör på fem minuter eller så, det är lugnt för min del så länge teknologin är någorlunda testad och inte innebär större risk för omedelbar avstängning ("död") än, som jag skrev längre upp, vardagen (med trafik etc).

Vi byter neuroner i mycket långsammare takt - nästan inte alls. (Däremot byts delar av dem ut hela tiden, genom vanlig ämnesomsättning.) Ett tag trodde man inte att neuroner nybildas alls, men det gör de på några platser i hjärnan. Däremot mycket långsamt. (Intressant nog är en av platserna, den del av hippocampus som associeras med formandet av minnen, men de två funktionerna verkar inte vara direkt kopplade - det krävs inte nya neuroner för att bilda minnen...)

Men ljuspunkten för oss, som skulle vilja se att uppladdning är möjlig, är snarare den modulära delen av hjärnan som jag beskrev ovan.

Om medvetandet, eller vårt "jag" hade berott på någon ensam "super-cell" eller någon liten grupp celler (så som man ett tag trodde om tallkottkörteln) hade det kanske varit helt kört.

Jag tror snarare på sex månader i en vätskefylld tank, där ditt medvetande gradvis fås att migrera över till ett fysiskt substrat, genom implantat på ett flertal platser i hjärnan - under den tiden genomgår du den sjukaste dröm du någonsin haft. Djupt liggande minnen, sådana som definierar din personlighet, triggas och registreras - men det tvingar dig att uppleva dem, i (förmodligen) starkt förvriden form, som en dröm brukar ha.

Om processen inte genomlöps fullständigt, kommer personligheten som vaknar att ha vissa av dina drag, men inte alla (beroende på vad som gick fel). Du kanske kommer att sakna vissa minnen, och därför gradvis att förändras som person. Kanske var det delar av din "målmedvetenhet" som inte "gick igenom", så du minns vem du är men du saknar känslan av vad du "är till för" - du har inte längre några långsiktiga mål med livet.

Ungefär så.

 

[Fridigern]

Precis så!

Förlängningen av skräckexemplet:

-Avlivning av originalkroppen några minuter efter kopieringen i vaket tillstånd - mycket obehagligt, en medvetandekontinuitet dör. En person har dött, i alla avseenden, utan chans att fortsätta uppleva världen (om man inte tror på telepati, spöken eller efterliv).

-Avlivning av originalkroppen några sekunder efter kopieringen, under sömn - mindre obehagligt, men eftersom medvetandet är kontinuerligt under sömnen (för vissa medvetetet, andra omedvetet) - någon har fortfarande dött, som ovan.

-Avlivning av originalkroppen mikro- eller nanosekunder efter överföringen. Fortsatt ingen skillnad. Någon har dött.

(Det finns ingen exakt tid, det blir alltid innan eller efter)

-Avlivning av originalkroppen nanosekunder innan uppstart av kopian. Fortsatt 50% risk att ens medvetande utsläcks, eftersom kopian existerar oberoende av originalkroppen. Om du inte avlivar originalkroppen kommer denna ju leva vidare - alltså har någon dött.

Som jag bedömmer den här typen av uppladdning skulle det vara ungefär som rysk roulette med tre av sex kammare laddade. Drömvinsten om du överlever. 50% risk att du dör på studs, 50% chans att dina drömmar (om fortsatt liv som uppladdad) besannas.

Detta under förutsättning att man:

1) Tror på att man faktisk kan dö med en total utsläckning av medvetandet. (Alternativt att medvetandet sänds till ett efterliv som är oberoende av uploading. I detta fall skulle den utsläckta medvetandekontinuiteten anlända himmel, helvete eller nirvana precis som vanligt).

2) Att man inte heller tror att medvetandet hos enäggstvillingar flyttas över till den överlevande tvillingen om en dör. Enäggstvillingar har varit samma organism innan den första celldelningen. I förlängningen kan man dra detta till att kloning senare och senare fortsatt ger två olika individer, där var och en kan dö för sig.

Om man då istället gör en mängd kloner av sig själv utan att ha ihjäl originalkroppen. Ja vad tror ni? Jag skulle gissa på att jag skulle sitta i min kropp och titta på en mängd datorskärmar med glada kopior i. "Thohoo!! Det funkade!" skulle de säga. Det skulle inte göra min medvetandekontinuitet odödlig. Däremot skulle jag skänka världen flera odödliga kopior av mig själv, mitt arbete skulle fortsätta osv. Men det skulle inte lösa dödlighetsfrågan för mig.

 

[krank]

Men det är ju just det - om enda anledningen till att du _inte_ vaknar i din fysiska kropp med (ännu) en digital kopia, är att någon avslutade allt liv i din fysiska kropp medan du sov är du död.

Medan jag då helt enkelt menar att någon avslutade min förra kropps liv, medan jag lever. Eftersom kroppen är död finns det bara ett jag kvar att uppleva jag-igheten, så att säga. Vad döde-jag tycker bryr jag mig inte så mycket om; hen är ju död och tycker därmed inte speciellt mycket. För att det ska kunna finnas en känsla av orättvisa så måste det finnas ett medvetande att känna orättvisan i.

Att du inte _upplever_ kontinuitet i medvetande medan du sover, är inte samma sak som att det inte råder en kontinuitet i medvetandefunktionen.

Jag är helt okej med om det skulle uppstå ett avbrott i den kontinuiteten också. Om min hjärna är i läge X innan och i samma läge X efter så ser jag inte varför avbrottet skulle spela roll.

I en del scifi brukar det finnas "pausfält", som helt enkelt "pausar tiden" medan man är i dem. Stasisfält är väl det vanligaste namnet, tror jag. Nu vet jag att jag hoppar mellan olika scifiteknologier, men "in for a penny..." Hursomhelst, om man läggs in i ett stasisfält, fältet aktiveras, och fältet stängs av efter fem minuter, så har jag rent subjektivt inte upplevt något avbrott, men däremot har jag fem "förlorade" minuter.

Om jag försätts i ett dödsliknande tillstånd ("döden" är ju som bekant ett spektrum, inte en boolsk variabel), läses av, laddas upp och startas upp i precis det läge jag var i innan avläsningen, och mitt digitala jag väcks medan min kropp får fortsätta dö... Då anser nog jag att det motsvarar det avbrott som skulle uppstå i ett stasisfält, och det är jag helt okej med.

För den delen: Om båda teknologierna existerar: stoppa in mig i ett stasisfält, läs av hjärnan medan jag är i stasis, förinta kroppen på valfritt sätt, starta upp hjärnan i simulationen. Jag är helt OK med det också.

Den kontinuiteten spelar också roll. Och den finns genom din fysiska hjärna. Det finns erfarenheter som tycks kunna rubba denna - minnesluckor tex. De är oftast bra mycket mer obehagliga än att falla i sömn och vakna igen, enligt många rapporter. Själv tyckte jag att upplevelsen av att vara nedsövd under en operation och uppvaknandet efter det, var mer "besvärligt" (inte bara pga mycket olika droger i kroppen pga operationen) än sömn.

Ändå fanns där fortfarande en fysisk kontinuitet, men det framkallade avbrottet gjorde ändå skillnad.

Jag påstår inte att det inte skulle vara en obehaglig upplevelse, bara att jag betraktar detta eventuella obehag som väldigt mycket värt besväret.

Så vad jag menar är att jag tror du har en för snäv vinkel om du bara menar att den där funktionen som är på paus medan du sover, är hela ditt jag. Det är förvisso sant att om någon avslutar den medan du sover, så kommer du inte att märka det.

Men du hade märkt det, om du hade vaknat. Fridigerns exempel står sig. Ord som "jag", "du" syftar på bredare än medvetandet, det syftar också på något som medvetandet samspelar med - kanske inte hela den fysiska kroppen, men mer än bara några funktioner.

Jag hade helt säkert märkt det. Jag ser bara ingen anledning att betrakta detta märkande som en dealbreaker.

Jag förutsätter för övrigt att kroppsemulatorn man laddas upp i är tillräckligt utvecklad för att ge hjärnan förväntade signaler, eller signaler som är tillräckligt lika de förväntade för att det ska funka.

 

[krank]

-Avlivning av originalkroppen nanosekunder innan uppstart av kopian. Fortsatt 50% risk att ens medvetande utsläcks, eftersom kopian existerar oberoende av originalkroppen. Om du inte avlivar originalkroppen kommer denna ju leva vidare - alltså har någon dött.

Men spelar det roll att någon "dött"? Du lever ju kvar!