Nekromanti Konsekvenser i rollspel!

[Recca]

Med anledning av tidigare trådar som handlar om konsekvenser istället för dödsfall tänkte jag lyfta frågan med förhoppning om mer specifika tips på icke dödlig utgång.

Tjavva får inte läsa den här tråden... <.<

Spoiler

För närvarande är mina rollspelares rollpersoner instängda i ett utrymme under mark. Sabbath har samlat på sig en stor mängd dynamit här nere. Två av dessa har dött i strid mot rollpersonerna och två andra har gett upp och tillfångatagits. Rollpersonerna har precis upptäckt att ett gäng elaka ratkins hittat dem. Rollpersonerna har barrikaderat sig inne i rummet med dynamiten. Tiotalet varråttor befinner sig ute i tunneln och vill in till rollpersonerna för att, antar vi, slakta dem och suga märgen ur deras ben.

Det finns två vägar att välja i rummet de befinner sig i, tunnlar för arbetsfolk som arbetat med byggnationen av tunnelbanesystemet under London (tänk Harry Potter-lokomotiv och design på tunnlarna). Men skitsamma, vi förutsätter att strid uppstår. Jag behöver konsekvenser som inte är med dödlig utgång men som ändå är kännbara för karaktärerna. Idea-blast me.

 

[Cissi]

NOOOO!

Okej, okej...

 

[Rymdhamster]

Jag har alltid varit svag för lemlästning. Dvs, hugg av en arm eller ett ben men låt rollpersonen överleva.

De kan också få bli tillfånga tagna och inspärrade i någon liten cell eller bur som de kan fly i från, men deras utrustning ligger INTE i någon behändig kista i närheten: it's gone for ever.

Råttor och tunnlar låter som bra möjlighet till infektioner. Låt dem få någon sjukdom från sina sår som i slutändan resulterar i att deras grundegenskaper sänks permanent.

 

[Poseur]

Hmm låt dem ha möjligheten att fly undan råttorna och jagas in i tunnlarna där de inträder på nosferatus område. Eftersom de är av släktet skonas dem ifrån nosferatus vrede, men istället så står de nu under "beskydd" utav nosseeldern som blodsbinder dem och utkräver en rejäl gentjänst för att ha "räddat" dem.




/Poseur

 

[Guest]

Jag har alltid varit svag för lemlästning. Dvs, hugg av en arm eller ett ben men låt rollpersonen överleva.

Lemlästning

 

[Recca]

Hmm låt dem ha möjligheten att fly undan råttorna och jagas in i tunnlarna där de inträder på nosferatus område. Eftersom de är av släktet skonas dem ifrån nosferatus vrede, men istället så står de nu under "beskydd" utav nosseeldern som blodsbinder dem och utkräver en rejäl gentjänst för att ha "räddat" dem.

/Poseur

Right up my alley! Men, de är redan kompisar med nossarna.

En variant är att de blir räddade av en av sabbath som de tagit tillfånga som känner till en praktisk utgång och i gengäld bara vill ha sitt liv. De har möjlighet att få en kontakt i den här vampen också genom att skydda denne. För rolighetens skull så erbjuder ju sig den andra sabbathfången på samma sätt men kräver att den andra blir dödad av gruppen eller nåt i den stilen. Då får jag in ett moraliskt val också.

Men om vi utgår från att det skulle bli strid mot den här ändå ganska övermäktiga fienden. Vad gör jag om gruppen får stryk? Tillfångatagna är absolut ett alternativ för mig men konsekvenser av tillfångatagna av råttorna måste också bli nån form av jävlig grej. Kanske tvingas de informera råttorna om nossarnas försvar i tunnlarna och en släpps fri för att försöka lura nossarna i en fälla eller dylikt. Det skulle vara en ganska bra och fruktansvärd utveckling på kampanjen. Roligare att spela än att de bara dog också.

Å andra sidan finns det ju tillräckligt med dynamit för att spränga allt åt helsike så en strid är kanske inte omöjlig ändå...

 

[God45]

Om de väjer att slakta råttorna och ta sig ut det hållet kan du göra följande:

De av vampyrerna som dricker blod från råttorna blir mer och mer råttlikna under sina frenzys, men inte när de inte är i frenzy, tills det att de i frenzy ser ut som enorma monster råttor. För att bli av med detta maskerad brytande problem måste de hitta någon som kan rena deras blod från infektionen...

Plus, en fajt mot varulvs-råttor under jorden med dynamit som huvud vapen låter skit coolt

 

[Poseur]

Hmm men är de vänner med alla nossarna? Kanske inte just den specifike nossen som håller till i tunnlarna här och sedan länge trots var dödad och plottar i skuggorna?

Just grejen med att bli räddade utav Sabbaten låter mycket intressant faktiskt. Möjligtvis kan de då också få en kontakt inom sabbaten och där har du möjligheten att genom hen få en mycket mer dynamisk och intressant sabbat i karaktärernas ögon än vad de förmodligen just nu har genom Camarillapropagandan. Kanske till och med få in ett "min fiendes fiende är min vän" scenario med sabbaten för att avsätta någon högt uppsatt vampyr, ( vilket det kanske var varråttorna som låg bakom från början eller något)

När det just kommer till strid så lär det ju vara den sista utvägen. Jag vet inte hur hårda dina spelares karaktärer är men att hålla stånd emot ett dussin var-råtter lär vara minst sagt livsfarligt och övermäktigt, trots att de har möjligheten att hålla stånd i tunnlarna. Spelarna skulle snarare kunna använda dynamiten för att rasera gångarna och spränga upp en ny gång. Kanske lämna den fångatagna sabbaten kvar som uppehåll eller som möjlig allierad. Att använda sig utav dynamit under striden låter minst sagt farligt bland instabila tunnlar.


/Poseur

 

[Recca]

Åh åh! Häftigt Poseur. Hoppas mina spelare tänker på det sättet bara. ^^

 

[Krille]

Jag har alltid varit svag för lemlästning. Dvs, hugg av en arm eller ett ben men låt rollpersonen överleva.

Lemlästning

Med risk för trådkapning, jag hatar lemlästning. Rätt ofta känns det som att jag hellre blir av med hela rollpersonen än rollpersonens arm.

Undantaget är typ om man spelar jedi i Star Wars: armtapparsjukan tillhör liksom konceptet.

 

[Rymdhamster]

Många verkar ha problem med det att få sin karaktär lemlästad. Jag kan i och för sig förstå det när det kommer till vissa karaktärer; spelar man en fasadklättrare så är ju förlusten av en lem förödande oavsett om det är en arm eller ett ben. Samma gäller för andra typer av rollpersoner där deras "huvudfunktion" kräver vissa uppsättningar av lemmar (bågskyttar exempelvis).

Men ofta tycker jag folk är oförklarligt negativa (om vi nu förutsätter ett spel där man inte kan få en cybernetisk protes som funkar precis lika bra som en vanlig arm). Man spelar en krigare som slåss med ett svärd. Förlusten av en arm förändrar egentligen ingenting bortsett från att man då har en arm mindre att förlora i framtiden. Allternativt förlorar man "fel" arm (dvs den man faktiskt använder) i vilket fall man får träna upp sin andra arm vilket då snarere motsvarar en temporär tillbakagång.

Jag är nyfiken på exakt (så exakt det går att vara, i alla fall) vad du har emot lemlästning, Krille. Det skulle vara mycket användbart för mig för framtida bruk!

 

[God45]

Det är vampire så lämlästning är fullt helningsbart om man har gott om tid och blod.

Eller en Tzimiche polare och 10 minnuter men då är man nog inte cammarilla.

 

[Recca]

Det är vampire så lämlästning är fullt helningsbart om man har gott om tid och blod.

Eller en Tzimiche polare och 10 minnuter men då är man nog inte cammarilla.

Xakt.

 

[Arfert]

Jag har alltid varit svag för lemlästning. Dvs, hugg av en arm eller ett ben men låt rollpersonen överleva.

Lemlästning

Med risk för trådkapning, jag hatar lemlästning. Rätt ofta känns det som att jag hellre blir av med hela rollpersonen än rollpersonens arm.

Jag vet inte... 1984 spelade jag en enbent barbar i AD&D som var enbent från början. För göra honom annorlunda. Och det var kul. Och efter ett tag blev han en jävel på att slåss, trots sitt handikapp.

 

[Krille]

Jag är nyfiken på exakt (så exakt det går att vara, i alla fall) vad du har emot lemlästning, Krille. Det skulle vara mycket användbart för mig för framtida bruk!

Det är egentligen rätt enkelt: jag har ett koncept i huvudet när jag gör en rollperson. I rätt många fall (fasadklättrare, bågskyttar och faktiskt de flesta krigare - vapen plus sköld kräver en hand för vapnet och en hand för skölden) så förstörs det konceptet när armen tappas. (Ben är jobbigare - inte nog med att du rör dig sämre, det binder också upp en arm till den där jävla kryckan!) Så där är det en praktisk funktionsförlust - rollpersonen blir sämre.

Sen finns ett känslomässigt värde också. Det är lite som att armen på ens signerade fullstorlekspappfigur av Ned Stark rivs av i flytten. Det förvandlar pappfiguren från något som man känner starkt för och eventuellt har investerat en hel del i, till något som inte ens pappersinsamligen vill ta emot. Man kan säkert lappa och laga, men pappfiguren har de facto inte längre något värde. Och det kommer alltid att finnas kvar en bitterhet över att värdet i Sean Beans autograf helt negerats av maskeringstejpen på baksidan och den knappt märkbara lilla vita rivlinjen på armen där den nödtorftigt har tejpats ihop.

Jag känner lite likadant för rollpersoner. Det kanske går att lappa och laga och bygga ihop ett nytt koncept, men den känslomässiga investeringen som krävs för det, plus arbetet med att kompensera funktionsförlusten, är relativt sett inte värd det. Det är totalt sett billigare att skaffa en ny rollperson.

 

[Krille]

Jag vet inte... 1984 spelade jag en enbent barbar i AD&D som var enbent från början. För göra honom annorlunda. Och det var kul. Och efter ett tag blev han en jävel på att slåss, trots sitt handikapp.

Skillnaden är att 1) det var från början, och 2) på ditt initiativ, dvs 3) en del av ditt rollpersonskoncept.

 

[Arfert]

Det hade vart OK om han misst benet under actual play vid level 5 också.. sånt är livet..

 

[Rymdhamster]

Tack! Det var upplysande, och även om jag fortfarande inte håller med för egen del så har jag större förståelse för det här synsättet och tankegångarna bakom!

Själv blev min krigare av med sin huvudarm under en drakar och demoner kampanj. Jag såg det som en rolig utveckling av karaktären dels på pappret eftersom han nu var tvungen att börja träna upp sin vänsterarm, men även som karaktärsutveckling med insikter om att han trots allt är "dödlig" och allt det där. Jag blev nästan irriterad när det visade sig att en av våra allierade var tillräckligt duktig magiker för att ge mig min arm tillbaka.

Men framför allt var jag glad över att min rollperson överlevde ett möte som mycket väl kunde ha varit dödligt.

Vad gäller att förlora ett ben så går det att hoppa runt på ett träben utan krycka, i alla fall i min värld =)

 

[God45]

Vem vill inte spela Kapten Ahab och göra sitt "trä" ben av benet från saken som lemlästade dig?

 

[Rymdhamster]

En följdfråga poppade upp i mitt huvud: spelar det någon roll hur länge du har spelat med rollpersonen?

Jag frågar för jag kom på att när ovan nämna krigare höll på att bli enarmad så hade han överlevt mycket längre än någon annan rollperson jag spelat med tidigare. Hade han å andra sidan blivit av med en arm redan första spelmötet hade kanske till och med jag blivit lite ledsen.

Har speltiden någon inverkan på avskyn mot lemlästning?