Nekromanti konstigast i världen?

[dream]

Det skulle bli ett sidoäventyr, en liten lugn historia där rp skulle hjälpa Skeckerna att förhandla fram ett jakträttsavtal med en lokal baron. Men det blev något helt annat...
Cadoriel, den psykotiske nekromantikeralven ballade slutgiltingen ur och tog bryskt en vakt av daga mitt under förhandligen, han fortsatte rask med att slita handen av baronen, varefter sällskapets lönnmördare (!) fått nog och högg ner Cadoriel... Tumult, blod, skrik - en katastrof... Rp lyckades ta sig ut i borgens trapphus, där Cadoriel plötsligen uppstod som dödsgast! än mer tumult, fasansfulla odöda skrik, ångest, död. men framför allt, förlorade fyspoäng och moluckna spelare... så kan det gå, och den här gången var det inte ens mitt fel... /images/icons/grin.gif

 

[Insignia]

O_O

Låter kul /images/icons/hairy.gif

 

[dream]

Re: O_O

Jag tyckte det...

 

[walium]

Re: O_O

Vilket rollspel spelade ni? Eon?

 

[Svarte Faraonen]

Re: O_O

Han skrev om skecker (ett trakoriskt folkslag) och dödsgastar, så DoD låter troligt...

 

[mördarmackan]

Hehehe... Sånt drabbar aldrig en annan, bara blivit utkastad genom ett icke-existerande fönster från fjärde våningen i en borg en gång ( SL-miss).
Men va fasicken - han överlevde det också!

 

[Ghorgareth]

Ett glatt gäng resar rev ett torn på en borg. Välte det... genom att knuffa in en kock i bröstvärnet... /images/icons/doh.gif

 

[dream]

Re: O_O

jepps dod. oraklets fyra ögon...

 

[Muggas]

Man förbereder en massa runt huvudhandlingen i sitt äventyr, man tror att man har täckt alla eventuella knasigheter som spelarna kan komma att företa sig, men icke...Det finns inga som är så oförutsägbara som 90 % av alla spelare världen över....En spelare i mitt gäng var så girig, att trots att äventyrargänget befann sig i en öken (där man mer än någonting behöver LITERVIS med vatten), gjorde han sig av med all sin "onödiga" barlast i form av vattenskinn och övrig äventyrarutrustning, för att på en egenhändigt tillverkad "släpanordning" kunna få med sig en STOR statyett tillverkad av GULD... Allt detta inträffade, trots att hans rollfigur inte hade något karaktärsdrag eller livsmål som motiverade denna tvångstanke, att släpa en enorm guldstatyett genom mil av vidsträckt, brännhet öken...

Ibland återstår bara att slita sitt hår och säga: AAAAARRRGHHHH!!!

M

 

[dream]

guld kan iofs göra konstiga saker med människor...

 

[Quan'talis]

De Tappra Hjältarna (TM) sitter på en lagom skum krog och en lagom skum person närmar sig och antyder något om ett uppdrag och massor med guld. En standardfantasyäventyrsinledningskliché med andra ord. Tyvärr råkar det vara så att en av De Tappra Hjältarna är en psykotisk vampyr (jag ska inte klaga, det var jag som tillät det) och en annan är en ond magiker (dito). Det betyder att den tredje äventyraren, en alkoholiserad medelålders tjuv, fick sköta förhandlingarna medan magikern mumlar ondskefullt och vampyren hungrigt ser sig omkring.

När den lagom skumma personen äntligen har kommit till ämnet (han behöver hjälp att hitta en försvunnen karavan, på tal om fantasyklichéer) reser sig vampyren, går fram till bardisken, sliter armen av en oskyldig statist och börjar sörpla i sig (med lämpliga ljudeffekter). Panik bryter ut, folk springer mot utgången, ett par berusade stadsvakter försöker hugga ner vampyren osv. Eftersom det här är DnD, där vampyrer är så gott som omöjliga att döda utan magiska vapen, blir det en liten massaker. Kontaktpersonen försvinner någon gång under striden.

Till slut lämnar De Tappra Hjältarna krogen, bara för att upptäcka att en folksamling med facklor och spetsiga pålar har samlats utanför. Någonstans i magikerns förvirrade hjärna uppstår en association. "Facklor.... eld.... ELDKLOT!" Sagt och gjort, han slänger omkring sig ett par eldklot, skingrar pöbeln och sätter eld på halva stan. På avstånd hörs larmklockor ringa och den lokala paladin-ordens stridstrumpeter ljuder. Dags att dra, med andra ord.

Den närmaste stadsporten ligger på andra sidan eldsvådan, men nu råkar det vara så att vampyrer har +8 i styrka och kan gå uppför lodräta väggar. Stadsmurar, t.ex. De Tappra Hjältarna ger sig ut i vildmarken på jakt efter karavanen, trots att de inte fick reda på vad de egentligen söker efter, vad de ska göra när de hittar de eller vem som ska betala dem. Nästa spelmöte ägnar de åt att gå vilse i skogen och gömma sig medan solen skiner. Spelmötet efter det gör vi nya rollpersoner... Så kan det gå, tror jag du sa.

/JPS

 

[dream]

lol.... just det.
jag tror att jag klarade mig från nya personer genom att dödsgasten faktiskt förstördes...

 

[Rising]

Äventyr som ballar ur är roliga

...och av någon anledning ballar alltid allting ut när jag väl lämnar spelledarposten och provar på att spela som vanliga dödliga. Som den gången i Star Wars där vi skulle rädda Chewbacka som hölls fången av Jabba, men plötsligt kom på den genialiska idén att SJÄLVA kidnappa Chewie och kräva en mycket högre lösensumma än vad skurkarna hade gjort. Det hela ballade ut ordentligt när han bröt sig ut ur vår improviserade fångcell och för att undgå att bli ihjälslagna blev vi tvugna att tända eld på honom och han dog en smärtsam död. "Vad ska vi göra nu då?" frågade vi oss uppgivet, och det hela slutade med att vi bjöd Han Solo & co på middag och lät han få äta upp sin forna kompanjon. Om inte det låter sjukt nog, smaka på följande replikskifte:

Han Solo: "Mmmm, det är gott, vad sa du att det var?"
Zimmerman: "Eh, det är en kulinarisk hemlighet. Smaka på de här, jag kallar dem 'stekta bollar' -tillsammans med den här mjuka korven är de en sann smaksensation!"

Att festen slutade med att jag vaknade upp i samma säng som Bossk (eller hur han nu stavar sitt namn) och en smärtsam minneslucka känns i sammanhanget inte som det minsta oseriöst.

/images/icons/oink.gif/Grising

 

[Sodivra]

Låter som en sjuk mardröm! :) [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[sarsassel]

D&D Chronopia

När jag spelade i Chronopia var jag spelledare för en grupp på tre katastrofala våldsfixerade ostoppbara galenpannor.

Teff, Rym och Jovasmir, deras namn skall för alltid minnas.

Inget dessa tre monster skulle ta sig för kunde längre förvåna den stackars alviske vaktkaptenen - trodde han.
De hade bara kommit inklampande i rosentornet i sina skitiga rustningar, en dvärgisk bärsärkarkrigare vars ansikte såg ut att ha stiftat nära bekanskap med ett stridsgissel (vilket det hade), en männsika vars klädsel antydde att han just klättrat upp ur en kloak (vilket han hade) och en två och en halv meter hög sak, som skulle kunna vara en högländare (vilket han verkligen inte var).
Något om demoner som skulle döda furst Belisarius på uppdrag av de Hängivna, nonsens! De var uppenbarligen fullständigt sinnesförvirrade.
Kaptenen hörde ilskna röster från rummet bakom sig. De grälade tydligen med hans överordnade.

Sedan hördes ett brak.

Synen som mötte honom när han rusade in i rummet var mer än han någonsin förtjänat. De store högländaren(???) hade slagit upp ett stort hål i väggen till den angränsande byggnaden och de tre höll på att ta till flykten.
Den sluskige människan höjde just någon slags svart, demonartad apparat mot de förföljande rosgardisterna.

Allting försvann i ett moln av eld och svart rök.

Rop nådde honom genom kaoset.

"De har slagit upp ytterväggen!"
"De kommer undan! De flyger!"

Alvkaptenen begravde sitt ansikte i händerna och suckade.

Slutet gott, allting gott....