Denna tråd är mer en möjlighet för mig att skriva ner mina tankar än för att förgylla forumet med kvalitativ text. Så hoppa över om du har något bättre för dig, som att t.ex. stirra in i en vägg eller stapla ärtor.
Jag är dessutom snuskigt trött, så ha överseende med om det är osammanhängande.
Under hela tiden som jag har hållt på med mitt nuvarande projekt -- rollspelet Kontinuum -- så har jag enbart tänkt "vad vill jag skapa", aldrig "vad vill jag spela".
På den tiden jag spelade rollspel, 89-01, fanns det inget som hette indiespel i min värld. Kanske fanns, men inget jag kände till. Det var drakar och demoner, kult och mutant som gällde mest. Något alla dessa hade gemensamt var regler, nästan lika långa sidor regler som förklaring om världen. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att böckerna var pinsamt tråkiga.
Det var inte rollspelsböckerna som tilltalade, det var världarna man byggde upp i huvudet.
Det var inte räknadet och tärningsrullandet som lockade när man skapade en karaktär. Det var känslan av att man skapade en individ, en individ som fanns i sin egen fantasi. Siffrorna på pappret var bara siffror.
Jag gillade att läsa regler om hur man skapar karaktärer. ju fler meningslösa tabeller, yrkesval, tärningslag och uträkningar som skulle göras desto bättre.
Men jag gillade dessa eftersom tiden som gick åt till att bläddra i tabeller och sätta ut poäng här och där gav mig tid att få karaktären att mogna i huvudet. Den fick liv.
Dessa tabeller hade såklart varit bättre om de hade handlat om just karaktärens favoritsysselsättning eller bakgrund. Men bara att det fanns någonting som höll mig sysselsatt medan jag skapade karaktären i huvudet hjälpte.
När det kom till strid... jag läste nog inte ett enda rollspels stridsregler från början till slut, och jag använde garanterat inget av dem när det var dax för strid. I början kanske man använde karaktärens värde att slå under/över osv.
Men i slutet när jag var spelledare var det sällan strid, när det väl var strid så slog jag några dolda tärningar för att man skulle, sket fullständigt i vad de visade, och hittade på ett utfall som jag tyckte passade.
Introduktionsäventyr som många lovordar här. Jag har inte läst ett enda av dem heller. Jag började lite smått, tröttnade när allt skulle förklaras in i minsta detalj och skippade dem helt. Många säger att de är bra så man vet hur man ska spela rollspelet. Men måste man veta hur man ska spela det?
Världsbeskrivningar, det var det mest intressanta. Det var kärnan i rollspelen för mig. De måste vara genomtänkta, de ska steg för steg bygga upp en hel fantasivärld i mitt huvud. Men jag måste få tänka själv, jag vill ha en ritbok. Linjerna kring världen som jag kan färglägga.
Vad vill jag ha sagt med allt detta?
Jo, jag har varit så insnöad på "hur ett rollspel ska vara" snarare än "vad vill jag spela". För om jag spricker av spänning över att få spela, då vill väl andra det med?
Kontinuum idag är bra, riktigt bra faktiskt. Det tar sig mer och mer, det är intelligent, har någorlunda trevliga regler osv. Men spricker jag av förväntan att få spela det? knappast.
Men nu vet jag i alla fall vad kontinuum ska bli
-- Spännande handlingar och historier att leva ut
-- Spännande och nya värlar, precis ifyllda så mycket som krävs för att man ska kunna fylla i dem med egna fantasier
-- Regler som är så små och döljer sig så väl att de knappt märks.
-- Boken ska hjälpa dig berätta din rollpersons historia, inte berätta vilket fält du ska skriva vilken siffra i.
Detta kommer bli snuskigt mycket svårare, i alla fall för mig, än att skriva ett "traditionellt rollspel". Men man måste ju försöka, eller hur?
Jag är dessutom snuskigt trött, så ha överseende med om det är osammanhängande.
Under hela tiden som jag har hållt på med mitt nuvarande projekt -- rollspelet Kontinuum -- så har jag enbart tänkt "vad vill jag skapa", aldrig "vad vill jag spela".
På den tiden jag spelade rollspel, 89-01, fanns det inget som hette indiespel i min värld. Kanske fanns, men inget jag kände till. Det var drakar och demoner, kult och mutant som gällde mest. Något alla dessa hade gemensamt var regler, nästan lika långa sidor regler som förklaring om världen. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att böckerna var pinsamt tråkiga.
Det var inte rollspelsböckerna som tilltalade, det var världarna man byggde upp i huvudet.
Det var inte räknadet och tärningsrullandet som lockade när man skapade en karaktär. Det var känslan av att man skapade en individ, en individ som fanns i sin egen fantasi. Siffrorna på pappret var bara siffror.
Jag gillade att läsa regler om hur man skapar karaktärer. ju fler meningslösa tabeller, yrkesval, tärningslag och uträkningar som skulle göras desto bättre.
Men jag gillade dessa eftersom tiden som gick åt till att bläddra i tabeller och sätta ut poäng här och där gav mig tid att få karaktären att mogna i huvudet. Den fick liv.
Dessa tabeller hade såklart varit bättre om de hade handlat om just karaktärens favoritsysselsättning eller bakgrund. Men bara att det fanns någonting som höll mig sysselsatt medan jag skapade karaktären i huvudet hjälpte.
När det kom till strid... jag läste nog inte ett enda rollspels stridsregler från början till slut, och jag använde garanterat inget av dem när det var dax för strid. I början kanske man använde karaktärens värde att slå under/över osv.
Men i slutet när jag var spelledare var det sällan strid, när det väl var strid så slog jag några dolda tärningar för att man skulle, sket fullständigt i vad de visade, och hittade på ett utfall som jag tyckte passade.
Introduktionsäventyr som många lovordar här. Jag har inte läst ett enda av dem heller. Jag började lite smått, tröttnade när allt skulle förklaras in i minsta detalj och skippade dem helt. Många säger att de är bra så man vet hur man ska spela rollspelet. Men måste man veta hur man ska spela det?
Världsbeskrivningar, det var det mest intressanta. Det var kärnan i rollspelen för mig. De måste vara genomtänkta, de ska steg för steg bygga upp en hel fantasivärld i mitt huvud. Men jag måste få tänka själv, jag vill ha en ritbok. Linjerna kring världen som jag kan färglägga.
Vad vill jag ha sagt med allt detta?
Jo, jag har varit så insnöad på "hur ett rollspel ska vara" snarare än "vad vill jag spela". För om jag spricker av spänning över att få spela, då vill väl andra det med?
Kontinuum idag är bra, riktigt bra faktiskt. Det tar sig mer och mer, det är intelligent, har någorlunda trevliga regler osv. Men spricker jag av förväntan att få spela det? knappast.
Men nu vet jag i alla fall vad kontinuum ska bli
-- Spännande handlingar och historier att leva ut
-- Spännande och nya värlar, precis ifyllda så mycket som krävs för att man ska kunna fylla i dem med egna fantasier
-- Regler som är så små och döljer sig så väl att de knappt märks.
-- Boken ska hjälpa dig berätta din rollpersons historia, inte berätta vilket fält du ska skriva vilken siffra i.
Detta kommer bli snuskigt mycket svårare, i alla fall för mig, än att skriva ett "traditionellt rollspel". Men man måste ju försöka, eller hur?
