Jag har varit på BSK (Borås spelkonvent)! Det var kul och jag tänkte att vi kan posta våra krönikor i den här tråden.
Jag anlände först klockan 20 på fredagen eftersom jag varit korkad och lyckats boka in en kurs i Örebro den dagen, så istället för att ta en tidig dag och åka från Göteborg fick jag ta tåget och riskera SJ-strul för att komma först på fredagkvällen. Jag hade ett byte på nio minuter i Herrljunga, vilket var sjukt optimistiskt. På vägen till Örebro var vi 20 minuter försenade, och på vägen mot Herrljunga pendlade förseningen mellan att jag skulle missa och att jag skulle hinna med bytet. Eftersom det var byte till Västtrafik var det ju inte säkert att de skulle vänta, heller. Men till slut hade jag tre minuter på mig att genomföra bytet, och jag hann, och anlände därmed på Sven Erikssonsgymaniet. Sjukt bra läge i år, i och med att det var precis bredvid tåg/busstationen. Jag hittade till receptionen trots dålig skyltning, och Indierummet låg precis bredvid. Eventuellt fanns det andra arrangemang på konventet också; det vet jag inget om.
Fredagspasset blev en omgång Förefter med Kim, Anne och @APM. Vi spelade Förefter lottovinsten och gestaltade därmed paret Niklas och Johanna Bergvall före och efter att de vann 25 miljoner på lotto. Det var en berättelse om ett par som höll på att gå i tras, fick sin relation räddad av lottovinsten, för att till slut inse att pengarna inte kunde laga det som var trasigt. Det fanns en fin symmetri i hur Niklas som hade förlorat jobbet var deprimerad innan vinsten, medan efter vinsten så hade han till stor del fått ordning på sig själv genom pengarna, medan Johanna som var omhändertagande och höll ihop relationen före kände sig otillfreds och vilse efter. Peter gjorde en fantastiskt gripande gestaltning av känslan av "Jag vet inte vad som är fel, men jag vet att jag inte är lycklig". Hon pratade hela tiden om hur hon ville ha den gamla Niklas tillbaka, och när hon fick det så visade det sig att det inte var nog. Niklas var väl inte helt otragisk heller, då han blev ganska "blunda och låtsas som att allt är bra". Tragiskt och vackert.
Citatet: "Det är lättare att hata sig själv än att göra något åt det"
Jag sov hemma i Göteborg, så det blev ganska lite sömn efter det sena fredagspasset, för att förvånat inse att jag anlände först av alla till Indierummet på lördagen, trots att de andra sovit i Borås. Lite tjôt och sedan en riktigt lång omgång Glorieuses ! med APM, Anne och Nathalie. Franska kvinnliga wrestlare på 80-talet, andra gången jag spelar spelet. Det tog tid! Tror att det är tänkt att köras med korta, snabba scener, men så spelar inte vi. Vi lirade nog i sex timmar, och då klippte vi bort hela tredje fasen i spelet. Jämfört med första gången jag spelade spelet så presenterade jag här vardagsscenerna mycket lösare och inte lika strikt strukturerat som förra gången, vilket jag kände gjorde berättelsen friare och mindre formulaisk, och gav oss mer utrymme till att göra vår egen berättelse av det. Det var dock eventuellt en bidragande faktor till att det tog tid. Huvudpersonen här blev Nathalies rollperson Dominique AKA Magique Angélique. Hon hade inlett en affär med narkosläkaren på jobbet, och han visade sig vara kontrollerande och våldsam. När en av de andra catcheuserna, kvinnokämpen Mariette AKA Veuve noire, insåg vad som stod på, gav hon narkosläkaren en rejäl omgång. "Jag slutar inte förrän han ligger på marken och pissar blod." I den sista fajten hade Magique Angélique svårt att fokusera, såg sin make i publiken och fick flashbacks till de fruktansvärda händelserna, men alla vi andra tjejer hjälpte henne och höjde henne till en stjärna som vann hela matchen och spöade alla oss tre andra. Hon var också den enda vars karriär blev framgångsrik efter att vi alla andra offrat oss för henne.
Citat: "Hon förtrycker folk genom att tala om för dem att de är förtryckta" (sagt om Mariette, som kunde vara lite väl entusiastisk i sin kvinnokamp)
Vi hade en kort omgång The Candidate, med mig, @Hellzon, Kim, Nathalie och Vico, där vi tävlade om att bli valda som representanter för en skola plågad av nazism, kannibalism, barn-BDSM och fan och hans moster. Det var väldigt svart humor, och skoj.
Citat: "Jan(et), vad hände egentligen med Jan(två)?"
Sedan kvällspasset på lördagen, en oförglömlig omgång Gastkammaren med Nathalie, @Vicotnik och en ickeforumit som jag tyvärr nog aldrig uppfattade namnet på, men som gjorde en helt briljant tolkning av den manipulative änkemannen Herr Eugène Ekenhielm. Det här är en sådan historia där jag vill skriva ned hela berättelsen, för det var verkligen tajt och snyggt och dessutom gripande och vackert.
Sekelskiftets Sverige. På Ekenhielms herrgård bor Herr Eugène Ekenhielm själv, hans dotter Anna-Märta Dufva, hennes make Fridtjuv Dufva, samt tjänstefolk, däribland den trogne Henry. Herr Ekenhielm är änkeman, men har ännu ett barn, sonen Matteus Ekenhielm, som studerat i Frankrike tillsammans med Fridtjuv, men som sedermera lämnat studierna och tagit värvning i främlingslegionen, till allas förvåning och bekymmer, och har inte hörts av på länge. Men en dag dyker han upp vid herrgårdsgrinden, knappt igekännsbar efter år av accelererat åldrande av franska Algeriets sol och blodbad. Alla blir först mycket lyckliga, men det märks snart att Matteus har återvänt en själsligt trasig man, som inte längre stod ut med kriget, men inte vet att anpassa sig till friden hemma i Sverige. Samtidigt är Eugène frustrerad över att Fridtjuv och Anna-Märta varit gifta i snart ett år och ännu inte producerat en arvinge. Han litar inte på bohemen Fridtjuv, vars enda fötjänst är att han producerat den kritikerrosade romanen Lornjettpekoralen, eller Världen genom en kikare, men som inte lyckats prestera något ytterligare verk sedan dess, och mest verkar leva på familjens pengar. Så Eugène söker frambringa en arvinge med det enda påtryckningsmedel han känner: pengar. Han säger till Fridtjuv att tills dess paret producerar en arvinge så är de strukna ur testamentet, och i händelse att Eugène avlider så får Matteus allt. Matteus i sin tur förbereds av sin fader, och diverse viktiga affärsmiddagar bokas in, bland annat med den inflytelserika ätten Svinhufvud, som har goda affärer med Tyskland och en dotter i giftasvuxen ålder.
Fridtjuv tar en kväll Matteus ned till samhället för att få honom att slappna av och roa sig lite. Det förtärs öl, det lyssnas på musik, och han lyckas till och med få Matteus att dansa med gästgiveriets unga servitris Lotta. Men så kommer unge herr Svinhufvud in i lokalen, med ett par tyska vänner, och gör sig lustiga över "Den deformerade fransosen", vilket naturligtvis slutar med slagsmål och förödmjukande nederlag för Svinhufvud.
Efter att Eugène försökt skälla ut sin son men endast mött likgiltighet till svar träder Fridtjuv in i gubbens arbetsrum. Han har tröttnat på dennes manipulativa kontroll över gården och familjen, och presenterar sin nästa roman: Gyllentrådh. Det är en illa dold satir över Eugène och visar både hans girighet och manipulation, samt hans sexuella äventyr tillsammans med tjänaren Henry, som han trodde att han hållit hemligt. Men gubben visar att gammal är äldst när han går till sitt kassaskåp och plockar fram vad hans detektiv luskat fram i Frankrike: det franska originalverket till Lornjettpekoralen. Fridtjuv har endast plagierat en fransk berättelse och publicerat den i Sverige under eget namn. Men Fridtjuv låter sig inte besegras. Han vet att han håller på trumfkortet: Anna-Märta är äntligen gravid, och då Matteus visat sig vara oregerlig och rakt av allmänfarlig så håller Fridtjuv släkten Ekenhielms fortsättning och arv. Det är det enda Eugène brytt sig om sedan första början. Eugène reser sig och klappar i händerna. Så Fridtjuv är trots allt ingen menlös bohem; han har visat sig lika slug och manipulativ som sin svärfar, och vinner därmed dennes respekt! Han erbjuds ett papper som låter honom och Anna-Märta byta namn till Ekenhielm och ta över fidekomissen för hela arvegodset.
Men när Fridtjuv senare diskuterar detta med sin hustru säger hon hur hon oroar sig för att det bara kommer att ge hennes far mer makt över dem. "Jag är inte lycklig här", säger hon tårögt. Fridtjuv stirrar på pappret. Om de inte accepterar, och istället lämnar gården, hur skulle de kunna försörja sig? Han kan inte producera en ny bok — har har ju inte ens producerat den första! Och Matteus behöver deras vård och kärlek. Fridtjuv tittar på pappret. "Om jag skriver under detta, och något skulle hända med din far … Hatar du honom, Anna-Märta?"
Men den natten uppsöker Matteus sin fader, bärandes på ett jaktgevär. Han har kommit för att göra slut på allt; både sig själv och den manipulative härskaren av Ekenhielms herrgård. I sina sista stunder berättar Eugène sanningen: Han är inte far till vare sig Matteus eller Anna-Märta. Deras mor blev gravid i en kärleksaffär med Eugènes bror, men denne dog strax därpå, och Eugène gifte sig med henne för att rädda deras anseende. Men smärtan över att ha förlorat sin älskade samt skammen över att vara gift med en homofil tärde på den bräckliga kvinnan, som tog ut sin frustration på unge Matteus. När hon sedan blivit gravid igen med en av tjänstefolket och fött fram Anna-Märta kom Eugène på henne en natt med att försöka dränka sin dotter. Han såg till att hon togs om hand och spärrades in på Lunds hospital, där hon avled några år innan berättelsens början. Allt Eugène gjort, menade han, var för att ta hans om och skydda de båda syskonen, av skuldkänslor för att inte gjort nog för att skydda dem från deras mor. Men Matteus är obeveklig, stryper Eugène och skjuter sedan sig själv. Därmed räddar han Fridtjuv och Anna-Märta från det brott de var på väg att begå.
Sista scenen är begravningen, där Fridtjuv och Anna-Märta ser kistorna bäras mot sina gravar. De har nu ärvt gården, och deras barn är på väg. Fridtjuvs sista kommentar, medan han lägger handen på sin hustrus mage: "Gubbfan fick som han ville ändå." Och Anna-Märta: "Jag tror att jag kan bli lycklig nu."
Riktigt härlig och stark omgång, både dramaturgiskt och känslomässigt, och en bra avslutning på konventet. Jag tog sista bussen hem till Göteborg, koppapsade i sängen vid 03:30, och skippade att återvända för söndagmorgonens korta spelpass.
Tack, alla i Indierummet! Litet med fantastiskt fint konvent, och tre riktiga toppenpass! (The Candidate var också kul, men jag räknar det tinte riktigt.) Riktigt skoj att det blev ett rejält Indierum på BSK i år. Det här gör vi om!
Jag anlände först klockan 20 på fredagen eftersom jag varit korkad och lyckats boka in en kurs i Örebro den dagen, så istället för att ta en tidig dag och åka från Göteborg fick jag ta tåget och riskera SJ-strul för att komma först på fredagkvällen. Jag hade ett byte på nio minuter i Herrljunga, vilket var sjukt optimistiskt. På vägen till Örebro var vi 20 minuter försenade, och på vägen mot Herrljunga pendlade förseningen mellan att jag skulle missa och att jag skulle hinna med bytet. Eftersom det var byte till Västtrafik var det ju inte säkert att de skulle vänta, heller. Men till slut hade jag tre minuter på mig att genomföra bytet, och jag hann, och anlände därmed på Sven Erikssonsgymaniet. Sjukt bra läge i år, i och med att det var precis bredvid tåg/busstationen. Jag hittade till receptionen trots dålig skyltning, och Indierummet låg precis bredvid. Eventuellt fanns det andra arrangemang på konventet också; det vet jag inget om.
Fredagspasset blev en omgång Förefter med Kim, Anne och @APM. Vi spelade Förefter lottovinsten och gestaltade därmed paret Niklas och Johanna Bergvall före och efter att de vann 25 miljoner på lotto. Det var en berättelse om ett par som höll på att gå i tras, fick sin relation räddad av lottovinsten, för att till slut inse att pengarna inte kunde laga det som var trasigt. Det fanns en fin symmetri i hur Niklas som hade förlorat jobbet var deprimerad innan vinsten, medan efter vinsten så hade han till stor del fått ordning på sig själv genom pengarna, medan Johanna som var omhändertagande och höll ihop relationen före kände sig otillfreds och vilse efter. Peter gjorde en fantastiskt gripande gestaltning av känslan av "Jag vet inte vad som är fel, men jag vet att jag inte är lycklig". Hon pratade hela tiden om hur hon ville ha den gamla Niklas tillbaka, och när hon fick det så visade det sig att det inte var nog. Niklas var väl inte helt otragisk heller, då han blev ganska "blunda och låtsas som att allt är bra". Tragiskt och vackert.
Citatet: "Det är lättare att hata sig själv än att göra något åt det"
Jag sov hemma i Göteborg, så det blev ganska lite sömn efter det sena fredagspasset, för att förvånat inse att jag anlände först av alla till Indierummet på lördagen, trots att de andra sovit i Borås. Lite tjôt och sedan en riktigt lång omgång Glorieuses ! med APM, Anne och Nathalie. Franska kvinnliga wrestlare på 80-talet, andra gången jag spelar spelet. Det tog tid! Tror att det är tänkt att köras med korta, snabba scener, men så spelar inte vi. Vi lirade nog i sex timmar, och då klippte vi bort hela tredje fasen i spelet. Jämfört med första gången jag spelade spelet så presenterade jag här vardagsscenerna mycket lösare och inte lika strikt strukturerat som förra gången, vilket jag kände gjorde berättelsen friare och mindre formulaisk, och gav oss mer utrymme till att göra vår egen berättelse av det. Det var dock eventuellt en bidragande faktor till att det tog tid. Huvudpersonen här blev Nathalies rollperson Dominique AKA Magique Angélique. Hon hade inlett en affär med narkosläkaren på jobbet, och han visade sig vara kontrollerande och våldsam. När en av de andra catcheuserna, kvinnokämpen Mariette AKA Veuve noire, insåg vad som stod på, gav hon narkosläkaren en rejäl omgång. "Jag slutar inte förrän han ligger på marken och pissar blod." I den sista fajten hade Magique Angélique svårt att fokusera, såg sin make i publiken och fick flashbacks till de fruktansvärda händelserna, men alla vi andra tjejer hjälpte henne och höjde henne till en stjärna som vann hela matchen och spöade alla oss tre andra. Hon var också den enda vars karriär blev framgångsrik efter att vi alla andra offrat oss för henne.
Citat: "Hon förtrycker folk genom att tala om för dem att de är förtryckta" (sagt om Mariette, som kunde vara lite väl entusiastisk i sin kvinnokamp)
Vi hade en kort omgång The Candidate, med mig, @Hellzon, Kim, Nathalie och Vico, där vi tävlade om att bli valda som representanter för en skola plågad av nazism, kannibalism, barn-BDSM och fan och hans moster. Det var väldigt svart humor, och skoj.
Citat: "Jan(et), vad hände egentligen med Jan(två)?"
Sedan kvällspasset på lördagen, en oförglömlig omgång Gastkammaren med Nathalie, @Vicotnik och en ickeforumit som jag tyvärr nog aldrig uppfattade namnet på, men som gjorde en helt briljant tolkning av den manipulative änkemannen Herr Eugène Ekenhielm. Det här är en sådan historia där jag vill skriva ned hela berättelsen, för det var verkligen tajt och snyggt och dessutom gripande och vackert.
Sekelskiftets Sverige. På Ekenhielms herrgård bor Herr Eugène Ekenhielm själv, hans dotter Anna-Märta Dufva, hennes make Fridtjuv Dufva, samt tjänstefolk, däribland den trogne Henry. Herr Ekenhielm är änkeman, men har ännu ett barn, sonen Matteus Ekenhielm, som studerat i Frankrike tillsammans med Fridtjuv, men som sedermera lämnat studierna och tagit värvning i främlingslegionen, till allas förvåning och bekymmer, och har inte hörts av på länge. Men en dag dyker han upp vid herrgårdsgrinden, knappt igekännsbar efter år av accelererat åldrande av franska Algeriets sol och blodbad. Alla blir först mycket lyckliga, men det märks snart att Matteus har återvänt en själsligt trasig man, som inte längre stod ut med kriget, men inte vet att anpassa sig till friden hemma i Sverige. Samtidigt är Eugène frustrerad över att Fridtjuv och Anna-Märta varit gifta i snart ett år och ännu inte producerat en arvinge. Han litar inte på bohemen Fridtjuv, vars enda fötjänst är att han producerat den kritikerrosade romanen Lornjettpekoralen, eller Världen genom en kikare, men som inte lyckats prestera något ytterligare verk sedan dess, och mest verkar leva på familjens pengar. Så Eugène söker frambringa en arvinge med det enda påtryckningsmedel han känner: pengar. Han säger till Fridtjuv att tills dess paret producerar en arvinge så är de strukna ur testamentet, och i händelse att Eugène avlider så får Matteus allt. Matteus i sin tur förbereds av sin fader, och diverse viktiga affärsmiddagar bokas in, bland annat med den inflytelserika ätten Svinhufvud, som har goda affärer med Tyskland och en dotter i giftasvuxen ålder.
Fridtjuv tar en kväll Matteus ned till samhället för att få honom att slappna av och roa sig lite. Det förtärs öl, det lyssnas på musik, och han lyckas till och med få Matteus att dansa med gästgiveriets unga servitris Lotta. Men så kommer unge herr Svinhufvud in i lokalen, med ett par tyska vänner, och gör sig lustiga över "Den deformerade fransosen", vilket naturligtvis slutar med slagsmål och förödmjukande nederlag för Svinhufvud.
Efter att Eugène försökt skälla ut sin son men endast mött likgiltighet till svar träder Fridtjuv in i gubbens arbetsrum. Han har tröttnat på dennes manipulativa kontroll över gården och familjen, och presenterar sin nästa roman: Gyllentrådh. Det är en illa dold satir över Eugène och visar både hans girighet och manipulation, samt hans sexuella äventyr tillsammans med tjänaren Henry, som han trodde att han hållit hemligt. Men gubben visar att gammal är äldst när han går till sitt kassaskåp och plockar fram vad hans detektiv luskat fram i Frankrike: det franska originalverket till Lornjettpekoralen. Fridtjuv har endast plagierat en fransk berättelse och publicerat den i Sverige under eget namn. Men Fridtjuv låter sig inte besegras. Han vet att han håller på trumfkortet: Anna-Märta är äntligen gravid, och då Matteus visat sig vara oregerlig och rakt av allmänfarlig så håller Fridtjuv släkten Ekenhielms fortsättning och arv. Det är det enda Eugène brytt sig om sedan första början. Eugène reser sig och klappar i händerna. Så Fridtjuv är trots allt ingen menlös bohem; han har visat sig lika slug och manipulativ som sin svärfar, och vinner därmed dennes respekt! Han erbjuds ett papper som låter honom och Anna-Märta byta namn till Ekenhielm och ta över fidekomissen för hela arvegodset.
Men när Fridtjuv senare diskuterar detta med sin hustru säger hon hur hon oroar sig för att det bara kommer att ge hennes far mer makt över dem. "Jag är inte lycklig här", säger hon tårögt. Fridtjuv stirrar på pappret. Om de inte accepterar, och istället lämnar gården, hur skulle de kunna försörja sig? Han kan inte producera en ny bok — har har ju inte ens producerat den första! Och Matteus behöver deras vård och kärlek. Fridtjuv tittar på pappret. "Om jag skriver under detta, och något skulle hända med din far … Hatar du honom, Anna-Märta?"
Men den natten uppsöker Matteus sin fader, bärandes på ett jaktgevär. Han har kommit för att göra slut på allt; både sig själv och den manipulative härskaren av Ekenhielms herrgård. I sina sista stunder berättar Eugène sanningen: Han är inte far till vare sig Matteus eller Anna-Märta. Deras mor blev gravid i en kärleksaffär med Eugènes bror, men denne dog strax därpå, och Eugène gifte sig med henne för att rädda deras anseende. Men smärtan över att ha förlorat sin älskade samt skammen över att vara gift med en homofil tärde på den bräckliga kvinnan, som tog ut sin frustration på unge Matteus. När hon sedan blivit gravid igen med en av tjänstefolket och fött fram Anna-Märta kom Eugène på henne en natt med att försöka dränka sin dotter. Han såg till att hon togs om hand och spärrades in på Lunds hospital, där hon avled några år innan berättelsens början. Allt Eugène gjort, menade han, var för att ta hans om och skydda de båda syskonen, av skuldkänslor för att inte gjort nog för att skydda dem från deras mor. Men Matteus är obeveklig, stryper Eugène och skjuter sedan sig själv. Därmed räddar han Fridtjuv och Anna-Märta från det brott de var på väg att begå.
Sista scenen är begravningen, där Fridtjuv och Anna-Märta ser kistorna bäras mot sina gravar. De har nu ärvt gården, och deras barn är på väg. Fridtjuvs sista kommentar, medan han lägger handen på sin hustrus mage: "Gubbfan fick som han ville ändå." Och Anna-Märta: "Jag tror att jag kan bli lycklig nu."
Riktigt härlig och stark omgång, både dramaturgiskt och känslomässigt, och en bra avslutning på konventet. Jag tog sista bussen hem till Göteborg, koppapsade i sängen vid 03:30, och skippade att återvända för söndagmorgonens korta spelpass.
Tack, alla i Indierummet! Litet med fantastiskt fint konvent, och tre riktiga toppenpass! (The Candidate var också kul, men jag räknar det tinte riktigt.) Riktigt skoj att det blev ett rejält Indierum på BSK i år. Det här gör vi om!
Last edited: