Ett Gothcon är alltid ett gott con. Så även detta. Att inte ha varit där sedan 2019 har känts märkligt och jag har fått uppfinna påskfirande. Efter årets konvent minns jag tydligt vad jag har saknat och det har varit vemodigt att komma hem. Utöver pub och mys har jag spelat i Indierummet och hängt med mänskor; jag hade också med lite Den yttersta domen-böcker, -tröjor och -kassar som jag sålde. Det var trevligt att få pyttsa ut böcker till folk och veta att de förhoppningsvis läses snart.
Under konventet spelade jag fyra pass, vilka samtliga har omnämnts här. Det var bra partier och jag spelade med nästan idel kända ansikten. I tur och ordning:
Midnatt för alltid, fredag eftermiddag.
Konventets nya, spännande! Jag tog rollen som medborgare, som försökte navigera sig fram mellan de tre departementens (gestaltade av Svarte faraonen, Man Mountainman och Swedish Chef) skilda världsbilder. Det var mycket annorlunda från ungefär allt annat jag har spelat och därmed svårt men också spännande. En knepighet med spelet är att det är svårt att veta hur man ska spela det innan man har spelat det, men eftersom scenariostrukturen bygger på hemligheter mellan spelare kan man inte spela ett givet äventyr flera gånger. Jag hade turen att ha fått en ganska god presentation av spelet av Genesis på pubben, så jag hade en viss förståelse, men blev ändå helt bortkollrad och så snart jag släppte garden och spelade med avbröt Generalsekreteraren och förklarade att Svarte faraonen hade vunnit. Jag är fascinerad av spelet och vill spela igen.
Mellan Skylla och Charybdis, fredag afton.
Mitt nya äventyr till Den yttersta domen, som jag hade fått i tryck fredagen innan konventet: berättelsen om det splittrade samfundet på Charybdis, som delar upp sig efter religiösa och klassmässiga linjer och där Hamlet-gestalten Jastiss' som nyblivet familjeöverhuvud tvingas balansera de motstridiga krav som ställs på hen. Detta nattpass fick ta tid och blev därför bra; jag var trött och nervös men så snart jag körde igång och kände energin runt bordet fattade jag att det skulle bli bra. Genesis' rollperson Darius försökte att se andras perspektiv och rädda Jastiss ur den omöjliga situation som hen hamnat i, men det gick dessvärre inte och i slutet såg det ut att bli ett jäkla blodbad, som efter förräderi och mord mellan de kapitulerande rollpersonerna kunde avstyras till stor del, då den balianistiska väckelsen tvingades i exil. Vi hade idel feta scener, med fina repliker och en omvälvande kapakscen tidigt i berättelsen, som sedan återkom genom hela berättelsen.
Mellan Skylla och Charybdis, lördag eftermiddag.
På lördag kom Nässe förbi Indierummet och hörde om vi i vanlig ordning kunde spela DYD, och jag blev naturligtvis oerhört glad. På lördag eftermiddag, efter att jag hade fått sova ut lite, körde vi därför, med en grupp bestående av Nässe, dennes bror och Murmelgnu, samt jag själv som tog den fjärde rollen. Spelledarsysslorna delade vi upp emellan oss, som boken instruerar. Även detta blev ett fantastiskt parti, där djärvt spel från Jastiss och Yazhu tidigt i berättelsen skakade om dynamiken i berättelsen. I övrigt karaktäriserades partiet av långa, laddade scener, vari rollpersonerna närmade sig Lögner, drog sig undan och kände på varandra, närmade sig igen, pressade och till slut fick scenerna att kulminera i tunga val: rakt på Lögnerna, med få Konflikter. Det blev effektivt och vemodigt, med jättefint spel av samtliga, och det slutade i en grym massaker på de balianistiska daglönarna.
Eftersom det andra partiet var på eftermiddagen är mina minnen av berättelsen tydligare, men de två partierna var bägge mycket fina. De blev olika i stämning, fart och i sina händelseförlopp, men berättelserna är likväl väldigt lika. I det här äventyret har jag jobbat mycket med återkommande motiv och tematiska led för att hålla ihop berättelsen, fastän ramarna i fiktionen är annorlunda och händelseförloppen tenderar att skilja sig åt. När jag fick spela dessa två omgångar så nära inpå varandra fick jag ett tydligt kvitto på att det fungerar väl. Att jämföra figurerna mellan omgångar är roligt och någonting som jag hörde deltagare göra under lördagen, vilket gjorde mig glad. Det är ett äventyr man nog gärna spelar om, för att få se det från ett annat perspektiv.
FranskVal, lördag afton.
Sist på lördag spelade vi ett parti på sex personer, som Genesis och Xhakhal har beskrivit väl. Det var första gången jag fick prova de franska reglerna, som gav en annan sorts berättelse än de svenska. Någonting som jag uppskattade mycket var att vår berättelse så tydligt handlade om människorna -- jägaren Babylas och konstnären Edgard -- som spelade med och runt vampyrerna. Det fanns ljus och bräcklig skönhet i berättelsen, vilket skilde den från många partier av Svart av kval, som tenderar att bli ett mustigt nedstigande i avgrunden. Vår berättelse slutade fint med att Edgard flydde undan infernot som slukade Babylas och vampyrerna, på väg för att börja sig träning till jägare. Fint!
Konventet var trevligt och söndagen ägnades åt att ta farväl åt folk. Jag har saknat Gothcon och människorna som finns där. I år var det roligt att få spela nya spel och prata med folk. Det var också roligt att få spelleda Den yttersta domen och prata om det efter två års coronaavstånd, samt att få signera böcker. Efter att ha skrivit böcker hemma på kammaren i två år, spelat lite smått och känt mig ganska avskild från rollspelsvärlden var det väldigt givande att få spela Den yttersta domen på riktigt igen och känna av. Under processen med att göra böcker har jag tvivlat mycket på om det är värt någonting att göra dem och om de har någon kvalitet, men årets kvalitet fick mig att erkänna vad jag väl visste: det är bra och det är ganska unikt. Inalles var det kul, peppande och det var med stort vemod vi lämnade Göteborg och den gemenskap som jag har saknat mer än jag trodde -- det är hit man kommer när man kommer hem. Det var även inspirerande; på tåget norröver spånade Ronja och jag kring ett litet berättarspel om en ö där invånarna sakta glömmer bort saker, inspirerat av Yoko Ogawas roman De förlorade minnenas ö. Vi får se om vi får ihop något.
