Nekromanti Konventsrapport LinCon 2016

[Genesis]

Inte mycket tid att skriva nu, men jag ville i alla fall plita ned vilka spel jag spelat, så gott jag kan komma ihåg:

2x Drakar och bananer
2x Lasers & Feelings
1x The Shab al-Hiri Roach
1x Svart av kval, vit av lust
1x Dream Askew
1x Nerver av stål
1x Durance
1x Calyptico
1x Vast & Starlit
0,1x Prosopopée (hjälpte till med setup och svarade på frågor, men spelade inte)
0,1x 1000 Years Under the Sun (Gjorde ett drag, avbröt sedan)
0,05x Dramaleken (Regelförklaringar plus en mening av första scensättningen)

Bästa spelpass var nog Dream Askew. Det hade den mest episka slutscen jag varit med om på länge. Hela enklaven tillsammans, förenade i malströmen under fader Chesters och irisen Tions guidning, med tigern Impalas MC-gäng och stitchern Spooks hemmabyggda haubitsar, reser samtidigt sina vapen och ropar med en röst "Gud är med oss!". På andra sidan fältet, de förenade gängen som bestämt sig för att utrota enklaven, och maestron Angler fången, med en revolver mot huvudet. Så fett.

Andra riktigt bra pass var Svart av kval och Durance. Durance-passet var nog den bästa Durance-omgång jag spelat. Inte spektakulärt fantastisk, men jag brukar bli lätt frustrerad på tärningssystemet i spelet, nåot som inte inträffade den här gången.

Speltest av Calyptico, ett spel jag skrev på lunchrasten på jobbet förra veckan, var framgångsrikt. Setupen och spelets faser funkade klockrent, men systemet för fram- och motgång behöver ändras. Kan bli ett bra spel att köra på konvent, då det går hyfsat snabbt och har enkla och tydliga regler och riktlinjer.

 

[Björn den gode]

Som vanligt spelade jag mest brädspel på LinCon, men jag hann också med en del rollspel (och magic, och maffia) bland annat två pass med föranmälan Centuria - Dark Streets & Dark Deeds och A Plot of Lords samt en omgång Drakar och Bananer (vilket var min 7-åriga systerdotters absoluta favorit på LinCon, eller nä det var det tills hon hittade Joust men det var bra nära iaf), och en omgång Nerver av Stål.

Drakar och Bananer
Mycket bra rollspel även om titeln mest känns som ett internskämt, hade väldigt gärna sett det bli färdigskrivet men vår resa från slottet till den enda onda riddartrollkarlens slott innehöll en hel del humor och innovativa lösningar, jag gillade verkligen hur systemet ger kontinuerlig input till berättarutmaningar och jag tror det kan vara en anledning till att det fungerar så bra att spela med barn.

Nerver av Stål
Fick introducera min syster samt hennes kompis (som spelat mycket rollspel men aldrig indierollspel) till ett annat av Simons alster, det här är ju förstås heller inte färdigskrivet men betydligt mer skrivit än vissa andra spel, tyvärr fick vi exet utan regelsidan så vi glömde att prata i dåtid (även fast vi nog råkade göra det rätt ofta ändå), men stämningen alltså! Det här spelet levererar verkligen, och verkar få till rätt stämningen varje gång. Mina medspelare kände att det ibland var svårt att hitta på saker men vi fick ändå till en mycket fin historia där Nerver av Stål sökte efter sin syster som visade sig hålla på med skumraskaffärer och inte alls var ett försvunnet offer. Som sig bör så slutade det med att alla ondingar inklusive silvertunga och gyllene drömmar (Nervers syster) fick sina rättmätiga straff medans Nerver av stål satt bedrövad på ett tåg som ångade mot solnedgången.

Centuria - Dark Streets & Dark Deeds
I en steampunkig brittisk värld så spelade vi scotland yard liknande agenter som stod mitt emellan polisen och militären och i princip över båda när det gällde att lösa politiska mord. Eftersom några orcher just verkade ha dödat en assistent till en högt uppsatt professor så var det förstås det vi skulle försöka lösa och vi följde i deras fotspår samtidigt som vi gjorde det bästa för att spärra av stan och ringa in dom. Parallellt spelade en annan grupp 3 orcher som blivit exprimenterade på och som nu var superstarka men bara om de drack människoblod och annars mycket sjuka. Ni förstår nog.

Det här var riktigt roligt. Systemet var ett sånt där jättetraditionellt färdighetsbaserat system med en massa tärningar som skulle slås hela tiden men vi fick färdiggjorda rollpersoner så det var inte så mycket i vägen. Vi fick till mycket bra spel mellan rollerna där två var nykomlingar till kåren och jag spelade en luttrad och artistik (som i att han hatade orcher) veteran och slutscenen blev oerhört bra där spelledaren klippte precis efter att en gastank kastats i ett trångt källarutrymme.

Det enda jag har att anmärka på (förutom att jag tyvärr inte är så förtjust i 'lösa mysteriet' spelstilen) är att när grupperna delades upp så kunde de i klassisk tradmaner inte berätta vad som var skillnaden mellan grupperna eftersom det skulle 'spoila' äventyret. Men vi fattade ju liksom direkt att de där tre orcherna vi jagade var den andra gruppen, och hade jag fått välja mellan att spela lösa mysteriet polis eller hulkenvampyrorch så hade jag lätt valt det senare.

A plot of Lords
Det här hade stora möjligheter att bli bra. Spelledaren/äventyrsförfattaren hade gjort oerhört mycket research, hade handouts med bilder på alla slp'er, hade en ambitiös fisktank med ett antal olika agendor och bjöd dessutom upp till att våra roller inte så mycket ville lösa komplotten utan att det var mer ett medel för att öka sin status i hovet och få mer pengar, saker som också kunde uppnås på andra sätt.

Tyvärr var det här det absolut tråkigaste jag någonsin har haft när jag spelat rollspel, och det inkluderar kvällar där 80% av kvällen gått åt till att rulla tärningar i en och samma strid.

Det tog 8 timmar, och enda anledningen att jag inte gick efter en var att det kändes så oschysst mot de andra spelarna och mot arrangören som verkligen hade lagt ner sig.

Det första stora felet var att han ville spela med den klassiska men hoppas jag i alla vettiga sammanhang utrotade stilen att om rollen är inte där så är inte du där. Det vill säga att det var ett konstant springande in och ut ur rummet och mer än 2/3 delar av tiden tillbringades med att sitta i ett rum utan spelledare och utan att spela.

Det andra stora felet var den klassiska ni kan göra vad ni vill men bara om ni gör rätt saker så händer det nåt. Om jag bestämt mig för att besöka en präst och prästen absolut inte har något att tillföra, det vill säga inte vet något om komplotten och inte har något att säga mig personligen, varför, varför ägnade vi fem minuter åt att spela ut den scenen? Och så vidare.

Risken att råka ut för något sånt här igen gör att jag nog för nästa konvent kommer krypa tillbaka i den fega approachen att bara spela äventyr arrangerade av folk jag vet har gjort bra grejer förut.

 

[Björn den gode]

Speltest av Calyptico, ett spel jag skrev på lunchrasten på jobbet förra veckan, var framgångsrikt. Setupen och spelets faser funkade klockrent, men systemet för fram- och motgång behöver ändras. Kan bli ett bra spel att köra på konvent, då det går hyfsat snabbt och har enkla och tydliga regler och riktlinjer.

Låter kul absolut. Men kan du inte sluta hitta på spel nu och skriva ner dom du redan har gjort istället

 

[Genesis]

Låter kul absolut. Men kan du inte sluta hitta på spel nu och skriva ner dom du redan har gjort istället

Jag försöker, men nej, det verkar jag inte kunna. Att hitta på spel är skitkul och att skriva ned dem är rätt trist. :/

 

[Lukas]

Jag försöker, men nej, det verkar jag inte kunna. Att hitta på spel är skitkul och att skriva ned dem är rätt trist. :/

Vi får ta och låsa in Genesis någonstans och inte släppa ut honom förens hans spel är nerskrivna

 

[DeBracy]

Vi får ta och låsa in Genesis någonstans och inte släppa ut honom förens hans spel är nerskrivna

Det vore ju mycket smidigare att bara se till att någon skrivkunnig spelar med honom och frågar ut honom om detaljerna i efterhand och antecknar svaren och dylikt. Sen, när det väl står fel så kanske han orkar säga att man fattat det fel när han läser snacket här på forumet.

 

[Hellzon]

Josåatte, min spellista blev samma som Genesis, plus minus några rader.

Calyptico tyckte jag var kul. Vi spelade diverse kontorsråttor på AB Calyptico som tillverkade diverse maskiner för dåliga syften, huvudsakligen en kroppsbytare. Nånstans mot slutet sprang en chimpans med IT-ansvariges hjärnmönster i sig in på firmafesten med två pistoler och en hjälm (medan chimpansen i IT-ansvariges kropp klättrade i taket och apade sig), vilket borde ge de flesta fantastiska mentala bilder.
Genesis säger att det behöver skruvas på och det stämmer nog, slutet blev lite hackigt, men konceptet är guld.

Lasers & Feelings missade jag på GothCon men det fick jag ta igen nu. Star Trek light med spelledare, ovanligt nog för Indierummet.

Svart av kval, vit av lust* hade jag inte spelat förut, det brukar ju bli några partier varje konvent men jag har dodgeat det. Ärligt talat har jag varit lite tveksam till spelet, jag föredrar svart humor framför ren ångest och alla spelrapporter om ägiga SaKVaL-spel har fokuserat hårt på det sistnämnda.
Menmen, det var coolt och jag fick klart för mig exakt hur vidrig en mäktig vampyr som slutat bry sig om andra kan vara, även med sitt ankare intakt.

Det sjätte inseglet var ballt. Alla rollpersonerna möttes i slutänden på Ludvig II:s kröning till kung av England (översedd av påve Borgia) och misslyckades kapitalt med att sätta sitt eget lands kandidat på tronen. (En ville ha Ludvig krönt, men kungen blev så skärrad av allt kaos att han avbröt.) Andra gången jag spelade det spelet.

Jag vann förstås i The Shab al-Hiri Roach. Ytterligare ett spel jag spelade för första gången. Mycket svart humor. Tre av fyra blev besatta av kackerlackan under spel, sen slutade vi med att två grävde ut den ur huvudet och trodde problemet var löst. Men det fanns en besatt kvar. Dun dun dunnnnnn!

Prosopopée är görballt, eventuellt mitt favoritspel bara på grund av hur spejsat allt blir. När vi var klara hade vi fixat en motordriven sol med ett fungerande ekosystem, övertalat den allt övertäckande dimman att den skulle bli moln när solen lyste på den, och plockat ut en fisk ur ögat för att klämma bläck ur den och lära människorna att skriva ner sagor för att inte behöva vara giriga.
Överväger starkt att köpa det och försöka tolka en googleöversättning.

Jag vill även se mig som vinnare i Dream Askew*. Det är inte varje dag man får vara med och starta den katolska zombie-hivemind-apokalypsen. Riktigt intensivt spel mellan alla roller, och så det där slutet.

Durance* var också coolt, ännu ett spel jag inte spelat förut. Jag har det ju faktiskt sedan kloptok pitchade det på Flumspelsgrillen 2014 (?), och jag har alltid trott att det skulle bli kort eftersom spelet slutar när tre rollpersoner (av tio potentiella, man spelar två var) har brutit mot sin "ed". Men nepp, ett normallångt indierumsspelpass blev det.

Vast And Starlit - Firefly i rymden? Nej, Farscape i rymden! Nej, Red Dwarf i rymden! Skit samma, coolt var det, speciellt med att alla frågor studsar iväg till andra spelare, och att cliffhangers använts friskt. Tyvärr var jag väl grovt trött vid det här laget, som jag plägar vara lördag natt på Lincon.

Nya forumspottade: Björn den Gode. Du spelade D&B när jag fattade att det var du, annars kanske jag hade petat och hälsat. :emb:

Butikerna: Sugigt rollspelsutbud som vanligt. Några pappkartonger längst bak på Alphaspel med gammalt WoD från anno dazumal. Jag vill tro att det där är lager som de suttit på i decennier.

Fett konvent som vanligt, fet konventskoma som vanligt. Tack för allt, vi ses när vi ses.

 

[Hellzon]

Det vore ju mycket smidigare att bara se till att någon skrivkunnig spelar med honom och frågar ut honom om detaljerna i efterhand och antecknar svaren och dylikt. Sen, när det väl står fel så kanske han orkar säga att man fattat det fel när han läser snacket här på forumet.

Det var en lirare som gjorde så med Prosopopée. Nu har ju inte Genesis skrivit det, men han är den ende i konventssverige som kan spelleda det för att det är på franska.

 

[Genesis]

Mycket bra rollspel även om titeln mest känns som ett internskämt, hade väldigt gärna sett det bli färdigskrivet men vår resa från slottet till den enda onda riddartrollkarlens slott innehöll en hel del humor och innovativa lösningar, jag gillade verkligen hur systemet ger kontinuerlig input till berättarutmaningar och jag tror det kan vara en anledning till att det fungerar så bra att spela med barn.

Spelet finns faktiskt nedskrivet, på engelska, av Pilzeman, och redigerat av Rickard. Här finns en länk till dokumentet och en lång tråd där olika frågor ställs och besvaras. Man skulle behöva uppdatera dokumentet med dessa förklaringar, men för någon som spelat spelet tidigare bör det existerande dokumentet vara fullt tillräckligt.

Namnet är visserligen något av ett internskämt, men det är också det bästa av alla mina rollspelsnamn, om kriteriet är att väcka intresse. Så fort folk hör eller läser det skrattar de lite och vill veta mer. Spelet hade inte spelats hälften så mycket på diverse konvent om det hetat något annat.