Nekromanti Konventsskrivande

[MrG]

Som vanligt efter konvent är jag väldigt inspererade och fylld av tankar...

Så först måste jag komma med en fråga / ett upprop, skrivs det mindre till konvent nu för tiden? Senaste konventen tycker jag har haft mer slimmade listor av scenarion (BSK, LinCon och Stockholmskonventet), kanske bara är min inbillning, men samtidigt har många av de namn jag brukade känna igen försvunnit och det verkar inte finnas samma mängd nya. Så här om nått borde det finnas kreativiteten och disiplinen att producera mängder av bra scenarion, så har du sånna funderingar gör det!

Och så insperationen, spelade två saker på BSK och båda var kul, men gav mig samtidigt tankar om hur jag skulle gjort det lite annorlunda. Men vill främst stanna på inspirationen från Nio Systrar och ett par snygga detaljer som jag gärna ser mer av / spinner vidare på:

Mer karaktärer än vad som behövs; klart skönt att få nio karaktärer till oss fem spelar så vi kunde välja vad vi var sugna på (har sett det nån gång förr; Bröderna Bjurhags (minns jag namn rätt?) "Gyllne fällen" på LinCon för några år sedan). Eventuell nackdel är att det kan vara svårt att se vart scenariot tar vägen, vi hamnade i en slutstrid som kunde blivit kenpig då vi optat på alla karaktärer som verkade ha mycket såpopera och tagit bort de som var mest stridsdugliga. Så har folk mer erfarenheter? Hur tänker man när man skriver sånt? Vad kan vara fällorna? (Hur f-n hinner man speltesta alla karaktärskombos)

Andra miljötänk, tror i alla fall att den kraftiga animekänslan stod i scenariot. Härligt att tänka lite annorlunda, en av spelarna beskrev det som att man behövde vara intressant när man var i bild. Och dynamiken plockade bort sidohandlingar (då kameran inte kunde vara på två ställen samtidigt). Också skönt med det språk som tillkom över hur att beskriva animemässiga ansikten och steriotyper ("får runda ögon", "svettdroppe i pannan", osv). Gjorde själv ett "David Lynch"-scenario en gång i tiden och spelade ifjol ett Gibbson-scenario, båda grejerna kändes också väldigt lyckade. Så tankar, fällor, önskegenrere?

Soloscener, som faktiskt funkade, men kändes farligt, tänk om spelarna hade haft mindre insiativ och när det blev flera på raken som man var utanför hade det kunnat bli tråkigt (nu var spelare/spelledare underhållande att lyssna på, men jag är glad över hur bra spelare jag spelar med och tack till Yyy ). Spontant skulle jag nog gärna sett att spelarna fått temporära karaktäerer till scenerna. Men grejen som lockar med soloscener är framförallt att det ger mer "djup" åt karkatärerna vilket är schysst att få på den korta tid ett konventscenario har på sig. Någon som har mer tankar?

Så skriv mer! Ett scenario är bra mycket mindre jobb att få ihop än ett rollspel

 

[EchonCique]

Så först måste jag komma med en fråga / ett upprop, skrivs det mindre till konvent nu för tiden? Senaste konventen tycker jag har haft mer slimmade listor av scenarion (BSK, LinCon och Stockholmskonventet), kanske bara är min inbillning, men samtidigt har många av de namn jag brukade känna igen försvunnit och det verkar inte finnas samma mängd nya. Så här om nått borde det finnas kreativiteten och disiplinen att producera mängder av bra scenarion, så har du sånna funderingar gör det!

Jo jag delar din uppfattning om denna lite olyckliga trend. De senaste åren har de återkommande scenarioförfattarna fallit bort och nu har det inte poppat upp några nya på scenen. Det kan väl sammanfalla med att de får ett liv eller ingår i den stora gråa massan som kallar sig vuxna .

Själv är jag för självkritisk och pretentiös för att sätta mina idéer till verket då jag inte har tid eller energi att kunna uppfylla alla mina egna krav.

Istället för att citera dig, tänker jag tänka till lite fritt utifrån det du skriver.

Scenariostilar brukar skifta mellan författare och de flesta är väldigt stängda och inrutade med fyra eller fem färdiga karaktärer. Kring detta har det diskuterats en hel del hur man gör dessa fyra/fem flexibla nog att passa till varierande spelgrupper med olika preferenser om karaktärer att spela. Åsa Roos hade ett bra upplägg i sitt KULT-scenario till GothCon för några år sedan som hette Interference. Då var vissa karaktärer beskrivna neutralt och att man som spelare kunde välja att spela den som antingen man eller kvinna, utifrån sin egen önskan. Det gillade jag. Jag har själv tänkt tanken att göra så i ett av mina projekt jag småarbetar på i lagom takt. Krilles upplägg med att ha nio olika karaktärer var intressant och gav scenariot en ny profil beroende på vilka karaktärer som valdes av spelarna. Är scenariot bra skrivet, så skall det inte påverka utgången av scenariot. Det gjorde det inte heller med Nio Systrar, då man egentligen inte skulle spelat den striden i slutet som vi löste med härligt friformande.

Nog om karaktärer, lite om struktur på scenarion då. Nu verkar det vara på ropet att gå mer in i den regelmässiga fållan där man får sig ett innehållspaket till ett speciellt kommersiellt spel presenterat för sig. För några år sedan fanns det i princip bara friformsscenarion på konventen och nu finns det knappt några sådana. Dessutom har ju nästa GothCon en önskan om att få systemscenarion till svenska rollspel, vilket kväser friformsscenarion ännu mer, även om de aldrig haft en stark ställning just på GothCon. Det är ju mer BSK och SydCons arv att erbjuda friform än LinCon/GothCon.

Soloscenerna då slutligen. De är svåra att få att fungera och jag vävde in andra karaktärer mer än vad det var tänkt, då det är oerhört tråkigt som spelare att sitta inaktiv i längre stunder. Att ge de icke-aktiva spelarna mindre SLP-roller i dessa soloscener är något som jag själv tänkt skriva in i kommande konventsscenarion. Den biten tror jag hårt på då den hjälper spelarna hålla sig alerta i sinnet samt att det välkomnar alla spelare att ta del i berättelsen även om inte just deras karaktärer är aktiva för tillfället. Det bästa minnet med soloscener är från Giovanni Chronicles som vi körde här hemma för några år sedan. Alla karaktärer var nyskapade vampyrer som användes i en diabolisk plott. Efter ett tag skulle de så bli torterade och boken tipsade om ett sätt att spela denna scen på som krävde lite mer av spelarna än vad författarna hade förväntat sig från den ordinära rollspelaren. Det tedde sig som så att tortyrscenerna skulle spelas av SL samt dennes SLP's, med den finessen att SLP's skulle spelas av spelarna vars karaktärer inte torterades för tillfället. Just detta scenariot var speciellt, då alla SLP's återkom hela tiden och att man som SL inte kunde ge ut mer information än vad som var absolut nödvändigt och sedan hoppas att spelarna snappat upp tillräckligt kring deras möten med dessa SLP's sedan tidigare. Dessa tortyrscener blev dock riktigt bra och de var ungefär lika utdragna som varje soloscen i Nio Systrar, dock med den stora skillnaden att alla spelare var aktiva i varje soloscen.

Till sist lite planer på konventsscenarion jag har här på hårddisken… Guds Stad är en helt underbar film och aktuell iochmed de kravaller som uppstått i Paris samt Berlin senaste tiden. Lägg till mina erfarenheter från EU-toppmötet i Göteborg samt information och förstahandsuppgifter från de flesta andra stora politiska möten där det blivit rabalder de senaste åren så har jag en hel del att ösa ur vad gäller inspiration och information till att bygga intressanta scener ur. Om man inte sett Guds Stad så är mitt heta tips, gå och se den omedelbart!

Sedan återkommer det socialrealistiska draget i många av mina projekt. Parat med hemska livsöden kan det bli skoj att skriva, men inte något som riktar sig till annat än de som önskar spela ångest på konvent. Och det kanske i inte är den primära anledningen till att åka på konvent .

Nu skall jag nog avsluta innan jag börjar flumma ut fullständigt..

 

[Krille]

"Ett scenario är bra mycket mindre jobb att få ihop än ett rollspel"

Jag har jättesvårt att få ihop ett scenario. Jag har inga problem att komma upp med en outline och lite kringjox som behövs för att spela, men jag har jättesvårt för att få ner själva äventyret på papper så att andra kan förstå vad jag vill.

Jag har en teori om att det beror på att jag fisktankar så mycket, och eftersom fisktankar beror så mycket på personerna så är jag i princip klar med äventyret när jag har tänkt ut en klase spelledarpersoner. Men det gör också att det är svårt för mig att dela med mig av idéerna. Förmodligen är det en mental spärr som säger mig att "femtielva spelledarpersoner är ju inte ett äventyr, juh, i alla fall inte något som kan ges ut".

Summan av kardemumman är att jag får slita häck med att skriva äventyr. Jag hade principen med Nio Systrar med dess rollpersonsfokuserade avsnittsindelning och för många rollpersoner klar väldigt tidigt, men de sista detaljerna i äventyret kom inte på plats förrän på fredagen före konventet, helt enkelt för att jag hade sketasvårt att formulera en plotline på ett begripligt sätt. Och rollformulär, statistformulär och spelledarpersonsdata blev inte klar förrän kvällen före konventet, men det berodde mest på att jag sköt det framför mig hela tiden tills det grova jobbet var klart.

Så jämför man det slitet med de tjugofyra timmar som det tog att skapa, illustrera och layouta Aki, så ser man att det skiljer sig en del i jobb. En ny regel eller en ny miljö slänger jag ihop på en kvart, men ett nytt äventyr... sheesh!

Tack för berömmet, f'rexten, även om det i vanlig ordning är spelledaren som bär det stora jobbet att göra om visionen på papperet till en upplevelse. Handen på levern så tyckte jag att Nio systrar var för rälsat för min smak, men det är väl smällar man får ta om man skriver ett animé-serie-äventyr.

 

[MrG]

Nu är du lite blygsam tycker jag, ofta är mina äventyr lika mycket slps som plott, så en stor bunt slps och schyssta karaktärer kan visst vara ett äventyr, bara det finns en tanke om var interaktionen startar.

För övrigt rälsningen störde inte oss så mycket i Nio systrar då den låg mellan scenerna, varje scen känds sedan som vi hade fritt spelrum. Och har ju redan hyllat genretanken