Nekromanti Koolaste SLP-attributet?

[Mask_UBBT]

• Glosögon, gärna så känslobefiade som möjligt
• Flätor, små tofsar, hårläderband, metalldekorationer, glaspärlor, alla sorters gamla utsmyckningar, gärna lite slumpmässigt utplacerade.
• Tygdekorationer, lustiga mönster, lapptäckeskänsla, osv.
• Gänglighet. Långa, beniga saker... med glosögon... mums.
• Kraftpaket. Åtta meter stora halvtroll med jättebetar. alltid rätt.
• Hånflin. Lixom, en fiende som är arg som satan kankse är mer läskig i verkligheten, men på bild och i rollspel säger ett rejält hånflin betydlig mycket tydligare: "Eat my shorts, foo'!" eller dylikt.
• Skabbighet. Skitiga, regnblöta mantlar, smutsiga pipor, sönderklipta handskar, osv. Yay!
• Sterilitet. Nej, inte att man inte kan få upp d*n, utan renhet från i princip allt som jag skrev ovan. Det sterila, känslolösa, är mysigt. Rollpersoner har, på ett intrycksplan, absolut ingenting nämnvärt gemensamt med en droid utan ansikte, lixom.

 

[DarkMystic]

Strange Weirdness

Tuffaste SLPsen är dem som sticker ut eller beteer sig tufft. Alla slp kan ju inte vara tuffa några måste vara normala(fast undantag finns). De tuffaste slpsen jag minns var från Arvidos Råttorna i VinniCiti där det finns ett annat pack råttjägare som var ashårda. Alla hade såna dära specialeditionhattar som råttjägare brukade ha men det tuffa var att alla var helt totalt specialedition. Sen hade vi ju Toasty också min trogna(grillad till döds) råtta som var asshård han med... Sen hade vi Metis bossen i WereWolf som var helt mongo han med

/DarkMystic gråter fortfarande några tårar för Toasty varje kväll...

 

[Johan K]

Jag gillar SLP:s som utger för sig att vara på det ena eller andra sätet & sedan är den totala motsattsen. Sådant tycker jag ger krydda till SLP:na & ger den en karaktär & bli ihågkommna av spealrena.

 

[GrottrolletNaug]

Mina skurkar har en tendens att vara långsmala elakingar (alltså, med genuint elakt sinnelag) som är ganska rangligt byggda om dom är intellektuella eller sociala monster. Lite bitigare, men fortfarande seniga om dom är fysiska monster.

Dom är nästan aldrig ointelligenta utan klipska och har tillräckligt mycket bakgrund för att vara trovärdiga och kunna låta åtminstone någon av spelarna tycka lite synd om honom/henne. Annars brukar finns det inte så mycket röda trådar för dom. Tror jag iaf...


/Naug, idkar inte självanalys allt för ofta. Tyvärr

 

[Pom]

Hårda grejer

Hur mycket det lyser igenom får mina spelare bedöma, men jag tycker det är förfärligt tufft med riktigt långt hår. Hår grovt som tentakler, eller "pseudohår" av långa kedjor, strypande hår, snärjande hår, piskande hår, färgat långt hår.

 

[Svarte Faraonen]

Oh ja! Små flätor, tygdekorationer och liknande är ett måste, jag bara älskar alla sådana där små detaljer. I övrigt har jag en viss förkärlek för långa, gängliga figurer, gärna om de ser riktigt ohälsosamma ut, men det viktigaste är de där eccentriska dekorationerna. Jag gillar den där på samma gång smaklösa och häftiga överlastningen. Typ som githyanki i D&D, de ger på ett så tilltalande vis det där intrycket av att vara dekadenta, våldsamma och vansinniga.

 

[Duddmannen]

Ultra-norms!

Min favorit bland NPC-varianterna är de så kallade Ultra-norms , helt vanliga människor. Ja, de ser ut som helt vanliga människor i alla fall...

Spelare 1 (Newbie): -Hur ser han ut?
Spelledare: -Medellängd, mellan 30-40 år gammal, mellangrå kostym.
Spelare 1: -Mhm. Hårfärg?
Spelledare: -Mellanblond.
Spelare 2 (Varit med förut): -Skjut! Skjut! Han är ooooooond!!!

 

[GlueBall_UBBT]

Mina spelares favorit.

En av mina favorit SLPs jag skapat var en medelålders överviktig legoknekt. Hans namn var Tim och han saknade uppfostran och ettikett i allmänhet. Med andra ord var han mycket skabbig. Han badade nästan aldrig, drack hastigt och rapade, åt med fingrarna med mera. Detta led till att han var flåtig, mycket flåtig. Om han fått något i handen brukade han klena väck det mot sitt eget hår eller bringan. Detta gjorde honom ännu flåtigare och som pricken över i var han även svettig. Bokstavligt talat. Han svettades mycket, så han sprang omkring i bar överkropp och lät den flåtiga tunnan hoppa omkring fritt i solljuset när han stred. Vad som bidrar till hans tuffhet var sättet han stred på. Jag lät honom vara inspirerad av wrestling så hans standardanfall innehöll dropkicks, avancerade grepp och liknande. Spelarna föll nästan av stolarna i skratt när jag för första gången visade dem vad Tim kunde göra i strid, mer än att verka tjock och äcklig. Efter första dropkicken var han redan deras bästa vän och gud nåde han som var elak mot Tim! Detta ledde till ett annat äventyr där en blodig vendetta uppstår efter ett fylleslagsmål där Tim var inblandad, men det är en annan historia.

 

[Man Mountainman]

Några grejer som ligger högt uppe på min coola-saker-lista

Saker ser mänskliga ut, men inte är det:, alltså människoliknande robotar, andar/demoner/what have you som tagit människoskepnad, utomjordingar som är iklädda ett mänskligt kött-skal... överhuvudtaget, saker som till alla yttre attribut är identiska med människor, men som inte är det. Deras främmande natur kan märkas när man börjar interagera med dem eller när de börjar flexa sina förmågor. De behöver inte vara onda; jag gillar den här sortens rollpersoner också.

Intelligenta odöda: jag pratar inte nödvändigtvis om vampyrer. Snarare avser jag något i stil med Cadillac Citys zombies (bild av Rising)

Superduperkrigare fascinerar mig en smula, alltså den sortens kämpar på astronomisk nivå som man hittar i exempelvis Dragonball Z (som jag dock finner oerhört trist och som därför kanske inte är det bästa exemplet). Krigare som ensamma kan nedkämpa en hel armé; sådana saker.

Ja, det var väl allt för ögonblicket. Jag kanske återvänder med fler saker senare.