Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Korparna. Akademiker med en sorts germansk-nordisk kultur. Stränga, dystra. En sorts prästerskap som flyger mellan de dödas och de levandes värld, och som upprättar ändlösa arkiv över världens händelser för att vid tidens slut kunna döma allt och alla, och som bannlyser och uppfostrar de rädda smådjuren, och som dessutom är noga med att upprätthålla lagarna kring arv och sorg och död från de gamla kungadömena, därför att de tror att dessa lagar är det enda som skjuter upp Nidskymningen — just tidens slut, då ett stort mörker ska sänka sig över världen, och Fadern ska rida ut i strid med sin här av döda krigare. Ragnarrök. Spjuttid, sköldar ska klyvas. Den grejen.
Fadern — glöm namnet — Gammelfar, kanske, eller Åskfar, Fornfar, Blåkungen? Jag vet inte. Men det rör sig om en sorts gudom med nyanser både av en gammaltestamentlig Yahve och en skandinavisk åskgud. Han har byggt en väldig fästning på stranden till dödsriket, där själarna efter döda rovdjur och krigare samlas i väntan på ett stort krig under Nidskymningen. Nagelfast, heter fästningen, som är så väldig att den har sin egen gravitation, och en planetring kring sig, och så vidare. Består av oräkneliga mängder rovfåglars och vargars och andra rovdjurs klor. Ligger, i stämning, så nära Kults Metropolis eller R’Lyeh man kan komma i ett spel som börjar som Susar i Säven via typ… Wes Anderson, brukar jag ju påstå.
Så. Nu kommer strax frågan. Fadern, som byggde Nagelfast, och som är korparnas gudom och herre, tillhörde ursprungligen ett jägarfolk, en sorts titaner eller fomorer eller frostjättar, som sökte odödlighet, och deras drottning, Marganna, en sorts klassisk älvadrottning — vacker och sorgsen, ”Hjälmtvätterskan” som tvättade de dödas rustningar — övertygade just Fadern — som var deras ledare och hövdning — att ta tag i saken och hjälpa dem. Och Fadern sökte då upp olika mytologiska varelser, och blev bland annat biten av draken, och låg död i sju dagar, och under dessa sju dagar hade han en vision av just Nidskymningen, som är ett stort mörker vid tidens slut. Ragnarrök, som sagt. Johannes Uppenbarelser. Det som evigt sover kan inte dö. Den där grejen. Och när han vaknade till liv igen sökte han upp Vargen, brottades med den, och vann faktiskt svaret på odödlighetens gåta, som väl var en runa eller något, ett mönster av cirklar inuti cirklar, men han gjorde ett byte, och sa till Vargen, som är Dödens Totem i spelvärlden: ”Om du, kära gråtass, ger mig samma gåva som korparna har — att kunna färdas mellan de dödas och de levandes världar — och om du ger mig ett kungarike på dödens strand, så lovar jag dig att jag ska lura min egen hustru, och mitt eget folk, så att de visserligen vinner sin odödlighet, men bara blir en sorts gastar eller skuggor i världen.” Sagt och gjort: Faderns folk genomförde besvärjelsen han lärde dem, men de blev en sorts Tuatha De Dannan, heter det väl ungefär; sorgsna skuggor, ”de gamla gudarna”, spökväsen som är älvornas skapare och frälse och som är fångade i stonehenge-aktiga stencirklar och stenrösen; Marganna, Faderns hustru, blev en bitter häxdrottning; och Fadern själv fick som han ville, och reste en fästning på dödens strand, där han nu samlar in ”einhärjar” inför kriget vid tidens slut; och vid något tillfälle värvade han även korparna för att fungera som budbärare och vasaller i detta arbete; nu har han förresten, i bästa Kult-anda, försvunnit, och ingen vet vart, och några söker efter honom, och andra vill ta hans plats på tronen, och så där.
Och jag antar att en fråga är så här: är det mer intressant om
1) Fadern låtsas ha dött, kanske ha offrat sig själv, och att ingen, inklusive hans hustru Marganna, vet att gudomen som korparna dyrkar är röse-folkets gamla hövding? Om det är en hemlighet för alla i spelvärlden utom Fadern? Eller är det bättre om
2) Fadern förblir röse-folkets hövdning och herre, samtidigt som han också intar rollen av ”Urfader”, eller gammaltestamentlig gudom?
Jag lutar åt (1), för hemligheter är väl alltid bättre, och det låter mig dessutom, eventuellt, upprätta en sorts spänning mellan korparna — ”kyrkan” — och röse-folket, ”de gamla gudarna”. Fast — vari består späningen? Det är en andra fråga, som kanske omöjlig att svara på utan att vara mer insatt i världsbygget, men ändå. Låt säga att jag är Fadern, och har lurat mitt eget folk så att de istället för att bli odödliga Noldor-alver är en sorts Nazguler, i stort sett — varför inte bara låta dem vara ifred då? Varför skulle korparna, som dyrkar och lyder mig, ha problem med stackarna? Om jag dessutom vill hålla hemligt att jag så att säga ”klantade till” besvärjelsen med flit? Varför kommer korparna och mitt folk inte överrens? Är det bara något inneboende i våra skilda naturer? Något som var inbakat i trolldomen, på ett eller annat sätt? Jag vet inte. En lite öppen undran om tankar och infall.
Kanske finns det någon variant av allt det här som använder tropen ”återuppståndelse”? Att Fadern låtsades offra sig för sitt folks halvkassa odödlighet, och sedan tycktes återuppstå? En sorts Aslan-gest, nästan?
Jag vill gärna ha en känsla av ljus och godhet kring den här gestalten Fadern. Han hade liksom kunnat göra sin hustru och sitt folk och sig själv till skinande varelser, ”Noldoralver”, men han måste ha ett sätt att samla in döda själar, för att besegra Nidmörkret vid tidens slut, och därför måste han sluta en hemsk och sorglig pakt med Döden istället. Med Vargen. Jag vill att han får vara ädel och tragisk, innerst inne, så att säga, bland annat som en motvikt mot ugglornas modersgudinna, som är en Lovecraftiansk demon.
Jag vet inte. Som vanligt postar jag här för att jag har kört fast lite halvt och halvt, och det här hjälper mig att tänka.
Fadern — glöm namnet — Gammelfar, kanske, eller Åskfar, Fornfar, Blåkungen? Jag vet inte. Men det rör sig om en sorts gudom med nyanser både av en gammaltestamentlig Yahve och en skandinavisk åskgud. Han har byggt en väldig fästning på stranden till dödsriket, där själarna efter döda rovdjur och krigare samlas i väntan på ett stort krig under Nidskymningen. Nagelfast, heter fästningen, som är så väldig att den har sin egen gravitation, och en planetring kring sig, och så vidare. Består av oräkneliga mängder rovfåglars och vargars och andra rovdjurs klor. Ligger, i stämning, så nära Kults Metropolis eller R’Lyeh man kan komma i ett spel som börjar som Susar i Säven via typ… Wes Anderson, brukar jag ju påstå.
Så. Nu kommer strax frågan. Fadern, som byggde Nagelfast, och som är korparnas gudom och herre, tillhörde ursprungligen ett jägarfolk, en sorts titaner eller fomorer eller frostjättar, som sökte odödlighet, och deras drottning, Marganna, en sorts klassisk älvadrottning — vacker och sorgsen, ”Hjälmtvätterskan” som tvättade de dödas rustningar — övertygade just Fadern — som var deras ledare och hövdning — att ta tag i saken och hjälpa dem. Och Fadern sökte då upp olika mytologiska varelser, och blev bland annat biten av draken, och låg död i sju dagar, och under dessa sju dagar hade han en vision av just Nidskymningen, som är ett stort mörker vid tidens slut. Ragnarrök, som sagt. Johannes Uppenbarelser. Det som evigt sover kan inte dö. Den där grejen. Och när han vaknade till liv igen sökte han upp Vargen, brottades med den, och vann faktiskt svaret på odödlighetens gåta, som väl var en runa eller något, ett mönster av cirklar inuti cirklar, men han gjorde ett byte, och sa till Vargen, som är Dödens Totem i spelvärlden: ”Om du, kära gråtass, ger mig samma gåva som korparna har — att kunna färdas mellan de dödas och de levandes världar — och om du ger mig ett kungarike på dödens strand, så lovar jag dig att jag ska lura min egen hustru, och mitt eget folk, så att de visserligen vinner sin odödlighet, men bara blir en sorts gastar eller skuggor i världen.” Sagt och gjort: Faderns folk genomförde besvärjelsen han lärde dem, men de blev en sorts Tuatha De Dannan, heter det väl ungefär; sorgsna skuggor, ”de gamla gudarna”, spökväsen som är älvornas skapare och frälse och som är fångade i stonehenge-aktiga stencirklar och stenrösen; Marganna, Faderns hustru, blev en bitter häxdrottning; och Fadern själv fick som han ville, och reste en fästning på dödens strand, där han nu samlar in ”einhärjar” inför kriget vid tidens slut; och vid något tillfälle värvade han även korparna för att fungera som budbärare och vasaller i detta arbete; nu har han förresten, i bästa Kult-anda, försvunnit, och ingen vet vart, och några söker efter honom, och andra vill ta hans plats på tronen, och så där.
Och jag antar att en fråga är så här: är det mer intressant om
1) Fadern låtsas ha dött, kanske ha offrat sig själv, och att ingen, inklusive hans hustru Marganna, vet att gudomen som korparna dyrkar är röse-folkets gamla hövding? Om det är en hemlighet för alla i spelvärlden utom Fadern? Eller är det bättre om
2) Fadern förblir röse-folkets hövdning och herre, samtidigt som han också intar rollen av ”Urfader”, eller gammaltestamentlig gudom?
Jag lutar åt (1), för hemligheter är väl alltid bättre, och det låter mig dessutom, eventuellt, upprätta en sorts spänning mellan korparna — ”kyrkan” — och röse-folket, ”de gamla gudarna”. Fast — vari består späningen? Det är en andra fråga, som kanske omöjlig att svara på utan att vara mer insatt i världsbygget, men ändå. Låt säga att jag är Fadern, och har lurat mitt eget folk så att de istället för att bli odödliga Noldor-alver är en sorts Nazguler, i stort sett — varför inte bara låta dem vara ifred då? Varför skulle korparna, som dyrkar och lyder mig, ha problem med stackarna? Om jag dessutom vill hålla hemligt att jag så att säga ”klantade till” besvärjelsen med flit? Varför kommer korparna och mitt folk inte överrens? Är det bara något inneboende i våra skilda naturer? Något som var inbakat i trolldomen, på ett eller annat sätt? Jag vet inte. En lite öppen undran om tankar och infall.
Kanske finns det någon variant av allt det här som använder tropen ”återuppståndelse”? Att Fadern låtsades offra sig för sitt folks halvkassa odödlighet, och sedan tycktes återuppstå? En sorts Aslan-gest, nästan?
Jag vill gärna ha en känsla av ljus och godhet kring den här gestalten Fadern. Han hade liksom kunnat göra sin hustru och sitt folk och sig själv till skinande varelser, ”Noldoralver”, men han måste ha ett sätt att samla in döda själar, för att besegra Nidmörkret vid tidens slut, och därför måste han sluta en hemsk och sorglig pakt med Döden istället. Med Vargen. Jag vill att han får vara ädel och tragisk, innerst inne, så att säga, bland annat som en motvikt mot ugglornas modersgudinna, som är en Lovecraftiansk demon.
Jag vet inte. Som vanligt postar jag här för att jag har kört fast lite halvt och halvt, och det här hjälper mig att tänka.
Nagelfast
Fästningen sträcker sig mot himlen, spetsig som en svärdsklinga och svart som natten, så hög att man ser den på flera dagsresors håll, och så massiv att den har sitt eget vädersystem — vinande kastvindar, eviga duggregn, fräsande blixtar — och sin egen gravitatioN: den drar dra åt sig vågor som inte bara slår högt upp mot de svarta väggarna, utan rinner och spolar i skummande svall uppför dem, som när tidvattnet kommer in; och kastar man något i närheten av fästningen sugs det in av fästningen, och lägger sig i omlopp kring fästningens midja; en planetring av snäckor och stenar och andra ting som vågorna slungat upp roterar runt, runt kring det svarta belätet, ett par hundra meter upp i luften.
Glest spridda lyktor av smidesjärn leder fram mot fästningen. Ser man efter upptäcker man att det inte är eld som ger ifrån sig deras flämtande sken, utan små levande stjärnbilder som är fångade bakom glaset: själalyktor.
Korpar sitter på lyktorna, och flaxar omkring i dunklet.
Fästningen står alldeles vid strandlinjen, vid Hoppets Vågor, och en bro av svart, polerad sten kröker sig upp mot dess port. När man kommer närmare märker man att dess skrovliga, regnblänkande yta inte består av svart sten eller marmor, utan av oräkneliga klor från rovfåglar, katter, vargar, drakar, och andra rovdjur.
Detta är Nagelfast, till vars tronrum och eviga bankett bara de tappraste, mest skoningslösa jägarna och krigarna når.
Fästningen sträcker sig mot himlen, spetsig som en svärdsklinga och svart som natten, så hög att man ser den på flera dagsresors håll, och så massiv att den har sitt eget vädersystem — vinande kastvindar, eviga duggregn, fräsande blixtar — och sin egen gravitatioN: den drar dra åt sig vågor som inte bara slår högt upp mot de svarta väggarna, utan rinner och spolar i skummande svall uppför dem, som när tidvattnet kommer in; och kastar man något i närheten av fästningen sugs det in av fästningen, och lägger sig i omlopp kring fästningens midja; en planetring av snäckor och stenar och andra ting som vågorna slungat upp roterar runt, runt kring det svarta belätet, ett par hundra meter upp i luften.
Glest spridda lyktor av smidesjärn leder fram mot fästningen. Ser man efter upptäcker man att det inte är eld som ger ifrån sig deras flämtande sken, utan små levande stjärnbilder som är fångade bakom glaset: själalyktor.
Korpar sitter på lyktorna, och flaxar omkring i dunklet.
Fästningen står alldeles vid strandlinjen, vid Hoppets Vågor, och en bro av svart, polerad sten kröker sig upp mot dess port. När man kommer närmare märker man att dess skrovliga, regnblänkande yta inte består av svart sten eller marmor, utan av oräkneliga klor från rovfåglar, katter, vargar, drakar, och andra rovdjur.
Detta är Nagelfast, till vars tronrum och eviga bankett bara de tappraste, mest skoningslösa jägarna och krigarna når.