Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Farmor Tårpil
Farmor Tårpil ser ut som ett väldigt träd, vars lummiga krona sträcker sig genom en varm och evig sommarnatt, någonstans halvvägs mellan de levandes och de dödas riken. De knotiga, mossbelupna grenarna närmast hennes stam är grova som bergskedjor, eller åtminstone som åsar och slingrande landsvägar, och hennes lövverk så tätt att man aldrig ser att det under henne inte finns någon mark, utan att hon växer ur sig själv, utåt i alla riktningar, som en stor maskrosboll som svävar i tomma luften.
Hon hummar lågt för sig själv, en melodi som är precis sådär sorgsen att den tröstar den som känner sig ensam och trött, och hennes pilspetsformade löv klirrar och klingar i som det skiraste klockspel.
Upp ur kvisthålen och sprickorna i Farmor Tårpils knaggliga bark kommer då och då trevande och darrande ben, som liknar tunna strålar av månljus, eller lysande små spindelben, och strax svävar en tuss av sällsamt glimrande ljus nyvaket upp och dansar bort bland lövruskorna. Det är själen från ett litet djur som nyss har dött och begravts. Ljusskenet dansar i virvlar och piruetter, och verkar lyftas som ett kaveldun på den varma sommarbrisen, och det sträcker ut sig och delar sig ibland i en liten stjärnbild, om en stjärnbild kunde skutta och snurra, och prova hur det är att inte längre ha en kropp som är tung av önskningar och ledsenhet och rädsla. Och när man väl tittar efter ser man att tusentals såna ljusvarelser yr omkring i Farmors böljande trädkrona, eller fler — fler än alla stjärnorna var den allra klaraste höstnatten, när man stod på Krickdala äng och höll en annans tass i sin, och fler ändå, fler än snöflingorna var, när man for fram i pulka, en gnistrande midvinterafton, när man var lycklig och mitt i allting, långt från både slut och början…
Trots att Farmor Tårpil sjunger för själarna, och sakta vajar fram och tillbaka för att trösta och ta bort den ledsenhet som finns i varje avsked, också i avskedet från sig själv, så stannar själarna sällan särskilt länge hos henne: man ser ofta en eller två av dem söka sig utåt längs en gren, bort mellan de rasslande och klingande löven, och sväva ut i mörkret bortom de yttersta kvistarna, vidare någonstans.
*
Farmorsträdets krona surrar inte bara av hennes egen sång, också av tårdyvlarnas. De är en sorts skalbaggar med vackra, invecklade labyrinter målade på täckvingarna, vars brummande fyller i och broderar ut sången.
Tårdyvlarna har alltid kunnat färdas mellan de levande och de dödas riken, och burit budskap fram och tillbaka, och kring varje tårdyvel som anländer till Farmorsträdet samlas snart en handfull själar, blinkande och pipande och ivriga att skicka ett meddelande tillbaka till den värld de lämnat, eller att få höra några sista nyheter därifrån, innan de ger sig av för alltid.
*
Tåryvlarna är inte de enda djur som kan nå Tårpilen medan de fortfarande är i livet: stora korpar kommer då och då seglande genom mörkret, och slår sig ner på hennes kvistar och grenar, och flaxar med sina svarta vingar, och kraxar hest namnet på något smådjur, som de har affärer med.
*
Farmor Tårpil är platsen, eller en av platserna, där smådjurens själar vaknar efter döden, för att samla mod att ge sig av på den sista, stora resan. Men jag tänker att rovdjurens själar går igenom en annan upplevelse. Det har dels att göra med spelighet och annat världsbyggande, men också att jag tycker det kan finnas något poetiskt med att där smådjurens själar behöver tröst och försäkran innan de ger sig av, så behöver björnarnas och vargarnas och rovfåglarnas själar något annat. De som har dödat och bitit och satt skräck i världens små och svaga varelser, de behöver — tämjas, kanske, eller ödmjukas. Jag vet inte riktigt. Men några saker har jag fastslagit:
1. Det stormar i rovdjurens dödsrike. En faslig, mullrande åskstorm.
2. Förr i tiden, när smådjuren dyrkade dösingarna — de stora andevarelser som är älvornas kungligheter och som lever under stencirklar och rösen i storskogen — var den högsta äran för en krigare eller jägare bland smådjuren att återfödas i rovdjurens dödsrike istället för hos Farmor Tårpil. Numera är det där nog del av en äldre tro, ungefär som att vara asatroende eller hedning i ett kristnat rike.
3. En sorts fadersgudom, som antagligen bara är en mycket gammal och mäktig dösing, har byggt ett slott eller torn eller ett sorts Valhalla i rovdjurens dödsrike, där de modigaste och vildaste krigarna och rovdjuren väntar på en väldigt slutstrid vid tidens ände.
4. Denna byggnad syns i de levandes värld när det åskar, som en silhuett i ljungeldens flimmer. Därför kallas den nog Åskhallen.
5. Korparna kommer inte åt Åskhallen, i alla fall inte enkelt. De tror att Åskfadern sitter på en tron där, och att de mäktigaste rovdjurens själar har en ändlös fest. Men i själva verket är Åskhallens stora salar tomma och öde, och ingen vet vart alla har tagit vägen.
*
Utöver det vanliga, allmänna trevandet efter input kring vad som funkar och inte, vad som fattas och kan läggas till, och så vidare, är min fråga egentligen följande mycket öppna undran:
Vad för sorts plats ska det storma på i rovdjurens dödsrike? Alltså vad passar rent stämningsmässigt? Jag tänkte först att rovdjurens själar vaknar i en stor, mörk skog, som kanske är hemsökt av andra stora rovdjur, men det känns för dramatiskt och platt, och jag tycker att det förtar lite av det unika och fina med Farmor Pilträd. En strand? Kanske. Kanske behöver rovdjuren, som har jagat och hungrat och hetsat och skrämt andra hela sina liv inte alls ödmjukas, utan — vad? Något annat. Känns som att jag borde grubbla lite i sufistiska termer, där delar av egot liknas vid ett rovdjur, och andra delar liknas vid en gräsätare.
Kanske ska rovdjuren vakna upp i en öken, över vilken en evig, torr åskstorm mullrar och blixtar. Kanske. Med brinnande små törnesnår och buskar och så. Å ena sidan skulle man då komma åt något lite gammaltestamentligt som jag gärna vill ha in i dödsrikena och korparnas liv och leverne. Å andra sidan förlorar man en enhetlig liksom ”nordeuropeisk” känsla som jag också gillar.
Och som sagt, en sorts Valhallakatig fästning, eller för den delen något som liknar ett kloster eller en katedral, eller något annat -- Vatikanstaten -- behöver också finnas.
Som sagt. En väldigt öppen fråga. Vet inte om jag riktigt förväntar mig några svar; till hälften ville jag mest se som något lossnade för mig själv om jag slängde ut en tråd här.
/sinisa
Farmor Tårpil ser ut som ett väldigt träd, vars lummiga krona sträcker sig genom en varm och evig sommarnatt, någonstans halvvägs mellan de levandes och de dödas riken. De knotiga, mossbelupna grenarna närmast hennes stam är grova som bergskedjor, eller åtminstone som åsar och slingrande landsvägar, och hennes lövverk så tätt att man aldrig ser att det under henne inte finns någon mark, utan att hon växer ur sig själv, utåt i alla riktningar, som en stor maskrosboll som svävar i tomma luften.
Hon hummar lågt för sig själv, en melodi som är precis sådär sorgsen att den tröstar den som känner sig ensam och trött, och hennes pilspetsformade löv klirrar och klingar i som det skiraste klockspel.
Upp ur kvisthålen och sprickorna i Farmor Tårpils knaggliga bark kommer då och då trevande och darrande ben, som liknar tunna strålar av månljus, eller lysande små spindelben, och strax svävar en tuss av sällsamt glimrande ljus nyvaket upp och dansar bort bland lövruskorna. Det är själen från ett litet djur som nyss har dött och begravts. Ljusskenet dansar i virvlar och piruetter, och verkar lyftas som ett kaveldun på den varma sommarbrisen, och det sträcker ut sig och delar sig ibland i en liten stjärnbild, om en stjärnbild kunde skutta och snurra, och prova hur det är att inte längre ha en kropp som är tung av önskningar och ledsenhet och rädsla. Och när man väl tittar efter ser man att tusentals såna ljusvarelser yr omkring i Farmors böljande trädkrona, eller fler — fler än alla stjärnorna var den allra klaraste höstnatten, när man stod på Krickdala äng och höll en annans tass i sin, och fler ändå, fler än snöflingorna var, när man for fram i pulka, en gnistrande midvinterafton, när man var lycklig och mitt i allting, långt från både slut och början…
Trots att Farmor Tårpil sjunger för själarna, och sakta vajar fram och tillbaka för att trösta och ta bort den ledsenhet som finns i varje avsked, också i avskedet från sig själv, så stannar själarna sällan särskilt länge hos henne: man ser ofta en eller två av dem söka sig utåt längs en gren, bort mellan de rasslande och klingande löven, och sväva ut i mörkret bortom de yttersta kvistarna, vidare någonstans.
*
Farmorsträdets krona surrar inte bara av hennes egen sång, också av tårdyvlarnas. De är en sorts skalbaggar med vackra, invecklade labyrinter målade på täckvingarna, vars brummande fyller i och broderar ut sången.
Tårdyvlarna har alltid kunnat färdas mellan de levande och de dödas riken, och burit budskap fram och tillbaka, och kring varje tårdyvel som anländer till Farmorsträdet samlas snart en handfull själar, blinkande och pipande och ivriga att skicka ett meddelande tillbaka till den värld de lämnat, eller att få höra några sista nyheter därifrån, innan de ger sig av för alltid.
*
Tåryvlarna är inte de enda djur som kan nå Tårpilen medan de fortfarande är i livet: stora korpar kommer då och då seglande genom mörkret, och slår sig ner på hennes kvistar och grenar, och flaxar med sina svarta vingar, och kraxar hest namnet på något smådjur, som de har affärer med.
*
Farmor Tårpil är platsen, eller en av platserna, där smådjurens själar vaknar efter döden, för att samla mod att ge sig av på den sista, stora resan. Men jag tänker att rovdjurens själar går igenom en annan upplevelse. Det har dels att göra med spelighet och annat världsbyggande, men också att jag tycker det kan finnas något poetiskt med att där smådjurens själar behöver tröst och försäkran innan de ger sig av, så behöver björnarnas och vargarnas och rovfåglarnas själar något annat. De som har dödat och bitit och satt skräck i världens små och svaga varelser, de behöver — tämjas, kanske, eller ödmjukas. Jag vet inte riktigt. Men några saker har jag fastslagit:
1. Det stormar i rovdjurens dödsrike. En faslig, mullrande åskstorm.
2. Förr i tiden, när smådjuren dyrkade dösingarna — de stora andevarelser som är älvornas kungligheter och som lever under stencirklar och rösen i storskogen — var den högsta äran för en krigare eller jägare bland smådjuren att återfödas i rovdjurens dödsrike istället för hos Farmor Tårpil. Numera är det där nog del av en äldre tro, ungefär som att vara asatroende eller hedning i ett kristnat rike.
3. En sorts fadersgudom, som antagligen bara är en mycket gammal och mäktig dösing, har byggt ett slott eller torn eller ett sorts Valhalla i rovdjurens dödsrike, där de modigaste och vildaste krigarna och rovdjuren väntar på en väldigt slutstrid vid tidens ände.
4. Denna byggnad syns i de levandes värld när det åskar, som en silhuett i ljungeldens flimmer. Därför kallas den nog Åskhallen.
5. Korparna kommer inte åt Åskhallen, i alla fall inte enkelt. De tror att Åskfadern sitter på en tron där, och att de mäktigaste rovdjurens själar har en ändlös fest. Men i själva verket är Åskhallens stora salar tomma och öde, och ingen vet vart alla har tagit vägen.
*
Utöver det vanliga, allmänna trevandet efter input kring vad som funkar och inte, vad som fattas och kan läggas till, och så vidare, är min fråga egentligen följande mycket öppna undran:
Vad för sorts plats ska det storma på i rovdjurens dödsrike? Alltså vad passar rent stämningsmässigt? Jag tänkte först att rovdjurens själar vaknar i en stor, mörk skog, som kanske är hemsökt av andra stora rovdjur, men det känns för dramatiskt och platt, och jag tycker att det förtar lite av det unika och fina med Farmor Pilträd. En strand? Kanske. Kanske behöver rovdjuren, som har jagat och hungrat och hetsat och skrämt andra hela sina liv inte alls ödmjukas, utan — vad? Något annat. Känns som att jag borde grubbla lite i sufistiska termer, där delar av egot liknas vid ett rovdjur, och andra delar liknas vid en gräsätare.
Kanske ska rovdjuren vakna upp i en öken, över vilken en evig, torr åskstorm mullrar och blixtar. Kanske. Med brinnande små törnesnår och buskar och så. Å ena sidan skulle man då komma åt något lite gammaltestamentligt som jag gärna vill ha in i dödsrikena och korparnas liv och leverne. Å andra sidan förlorar man en enhetlig liksom ”nordeuropeisk” känsla som jag också gillar.
Och som sagt, en sorts Valhallakatig fästning, eller för den delen något som liknar ett kloster eller en katedral, eller något annat -- Vatikanstaten -- behöver också finnas.
Som sagt. En väldigt öppen fråga. Vet inte om jag riktigt förväntar mig några svar; till hälften ville jag mest se som något lossnade för mig själv om jag slängde ut en tråd här.
/sinisa
