Nekromanti Korta scener för att skapa rollpersoner?

[Genesis]

Jag funderar på att använda korta scener (bara några minuter) som rollpersonsgenerering. Man sätter scener ur rollpersonens liv, frispelar dem i ett par minuter och avslutar dem. Därefter får spelaren skriva ned något gällande scenen som sedan blir en egenskap hon kan använda i konflikter, typ "Snygg" eller "Jag brottade ned en björn" eller nå't sån't.

Är detta en bra idé? Varför/varför inte? Har ni några andra originella idéer på hur man kan lösa rollpersonsskapande så att det blir mindre sifferpillande och mer byggande av en person?

 

[Robert Jonsson]

Det här var en sak som jag valde kalla episodspel då jag beskrev det för den kommande modulen Visioner och fantasier till Bortom. Tanken är helt enkelt att försöka levandegöra karaktären på ett annat sätt än vid en vanlig karaktärsgestalt. Vid ett flertal tillfällen i livet görs nedslag som gör att karaktärerna får uppleva sin karaktär vid olika tider i livet.

Nu är ju Bortom mer ett trad-spel, men tanken är att genom att spela karaktären vid perioder då skapa karaktären utifrån de upplevelser hon får. Hur påverkar till exempel karaktären om hon vid fem års ålder ser sin mor mördas? Genom att spela upp scenen får aktören plötsligt ta ställning till situationen och köpa färdigheter och egenskaper för X antal poäng som representerar tiden till nästa nedslag. Genom att varva de här olika scenerna får man snart en ganska klar bild över sin karaktär. Det är i alla fall min erfarenhet.

Jag är med andra ord positiv till det utifrån att det ger en mer levande bakgrund där karaktären lättare blir dynamisk, istället för statisk. Kruxet är givetvis, om man nu ser det som krux, att det blir väldigt SL-dominerande händelser. Förslagsvis används händelserna för att plantera saker i berättelsen, annars kan man ju utöva spelarinflytande och låta spelarna "försätta" varandra i olika situationer som får spelas ut.

 

[Genesis]

Förslagsvis används händelserna för att plantera saker i berättelsen, annars kan man ju utöva spelarinflytande och låta spelarna "försätta" varandra i olika situationer som får spelas ut.

Tja, jag tänkte nog också att det skulle användas för att plantera saker i berättelsen. Fast det är spelaren som gör det. Så jag tänkte mer att spelaren satte sina egna scener. Spelledaren antecknar: "Hm, hennes mor blev dödad? Det måste vi väva in!"

 

[Robert Jonsson]

Absolut, det går ju också - särskilt om man som spelare är van att gå in och generera egna händelser. Kan spelarna dra i gång det på egen hand så är det ju en guldgruva för berättaren att skapa berättelser ifrån.

Å andra sidan känner jag att det kan vara roligare om man själv inte har all makt själv över sin uppväxt i sådana här situationer. Det var därför jag föreslog berättare, men även andra spelare kan fungera. På så sätt skapar man ju varandras karaktärer tillsammans vilket i sig kan vara roligt.

 

[Genesis]

Mm, jag funderade på om spelaren och spelledaren skulle sätta varannan scen. Men tanken var ju också att folk som spelar roller i scenerna (spelledaren och andra spelare som tilldelas SLP:er) kan påverka vad som skall hända.

 

[DeBracy]

Jag tycker metoden i sig är skitbra, särskilt när de andra spelarna kommer in och rör om i grytan lite. Vips kommer oväntade saker hända för/med rollpersonen och den bör få fler sidor än spelaren själv hade kommit fram till på egen hand. En annan rolig bieffekt är ju att eventuella händelser som en annan spelare råkar bidra med sedan gör den spelaren mer investerad i den andra spelarens rollperson - dess historia blir viktigare för en fast det inte är ens egen rollperson. Eller ja... det är vad jag tror i alla fall. Statistiskt underlag saknas.

 

[Genesis]

Det jag fruktar är att det ökar risken för "Play before play", alltså att spelaren skulle lägga in alla coola saker hon vill att rollpersonen skall vara med om i bakgrundshistorien istället för att bara lägga upp för att de skall hända i spel. Men att varna för det kanske räcker som motmedel?

 

[Robert Jonsson]

Jag vet inte om jag tycker det är ett problem. Jag menar, är inte fantasin det som vi rollspelare ska ha gott om? Skulle man själv sätta alla scener så ser jag en liten risk för det, men om berättaren och andra spelare får komma och hitta på scener tenderar ju att karaktärens historia utveckla sig som DeBracy säger. Då får man ju nya idéer och i slutänden borde det finnas en hel del kvar i slutänden. Eller?

 

[DeBracy]

Jag tror faktiskt att det där med att det är flera kockar inblandade gör att det blir svårare att hinna med svårartat play before play. Samtidigt är ju hela grejen play before play, rent krasst sett. En varning och ett handfast tips att det kommer betala sig att lämna några intressanta frågor obesvarade borde räcka långt om folk tar det på allvar.

 

[Genesis]

Du har rätt. Jag kör på det!

 

[Johan K]

Jag tycker att det låter som en kul idé att köra scener i sin karaktärs liv. Känns lite mer personligt att odla dem på det sättet, än att just bara skriva ner dem.