Krank kollar på Buffy the Vampire Slayer

[God45]

För övrigt var det här det första avsnittet där jag påmindes om hur fucking iffy det är att serien försöker använda magi som symbol för homosexuell kärlek.

För samma serie använder ju också magi som symbol för… riktigt dåligt jävla dödsknark.

Och för sån kunskap som är för mäktig för att vanliga dödliga ska kunna hantera den.

Om de bara hade valt en av de här sakerna att ha magi som symbol för så hade det ju funkat, men nu blir det liksom… "vänta, säger ni alltså att homosexualitet är som dödsmördarknark som förstör ditt liv?"

Det känns ändå som att det fungerar bättre i praktiken än på papper. För det låter bad när man säger det såhär, men i serien är det tydligt när de olika metaforerna är igång och de är inte igång sammtidigt.

 

[krank]

Jag har sett Angel S01E14 – I've got you under my skin.

Det är ett väldigt meh avsnitt som kretsar kring ett hyfsat ballt koncept – Angel och gänget ska undersöka en familj där nån är besatt av en demon. Det visar sig att det är sonen i huset, och att han har en historia av att typ döda djur och skapa dödliga "olyckor" och att det är därför familjen flyttat runt. Men så visar det sig, när demonen drivits ut, att ungen helt enkelt var psykopat – demonen gjorde inga av de dåliga grejerna, utan var bara fången inuti grabben, oförmögen att manifestera sig eller ta sig loss.

Det här är en hyfsat kul plot, och hade den kombinerats med 2–3 sidoplots så hade den nog funkat rätt bra. Det fanns ju också antydningar till det precis i början, då det en liten stund verkade handla om Angels oförmåga att hantera eller uttrycka sina känslor kring Doyles död. Vi fick också lite små hintar om Wesleys kanske inte hundra procent trevliga barndom och relation till sin far.

Men. Istället för att utforska de trådarna ytterligare, eller kanske bara ha ett par andra separata trådar, så får vi låna, utdragna och repetitiva scener med ungen och själva besättelsen.

Här är en åsikt: Det är helt OK att skippa första säsongen av Angel. Man kan se crossover-avsnitten med Spike och så, där den här serien och Buffy möts, men med fördel skippa resten. Läsa en wikipedia-sammanfattning eller något.

Kontinuitet:

• Vi ser Kate igen.
• Räknas det att vi får hintar om Wesleys tråkiga papparelation?

 

[krank]

Alley lade just ut två Buffyavsnitt, och innan jag ser dem så tänkte jag att jag behöver se Angel S01E15 – The Prodigal.

Det är inget större fel på det här avsnittet. Angel upptäcker att Kates pappa är inblandad i en knarkhärva. Skurkarna dödar pappan när Angel börjar snoka, för säkerhets skull. Sen försöker de också döda Angel, men han och Kate dödar skurkarna istället. Kate är, efter detta, rätt osugen på att ha med Angel att göra – vilket är lite trist, för precis innan pappan dog så var hon på väg att börja acceptera Angel och hans värld, efter att ha haft ett snack med just pappan.

Samtidigt får vi ett gäng flashbacks till Angels liv precis innan och efter Marla gjorde honom till vampyr. VI får se att han var en suput, en besvikelse för sin far. Sen blev han vampyr och dödade typ hela stan, men nu kan han ju inte få sin fars välsignelse. Oj-oj.

De som skapade äventyret verkar ha försökt göra en grej där de båda karaktärernas relationer till sina fäder liksom kontrasteras, men trådarna är alldeles för olika för att det ska riktigt funka.

Kontinuitet:

• Vi får se Angels far.
• Vi får se att Angel var en ganska värdelös layabout och suput.
• Kates pappa dör

Så, nu får jag äntligen se lite Buffy igen!

 

[God45]

De som skapade äventyret verkar ha försökt göra en grej där de båda karaktärernas relationer till sina fäder liksom kontrasteras, men trådarna är alldeles för olika för att det ska riktigt funka.

Ja, det känns som att det finns något här på papper som inte riktigt fungerade riktigt på film bara.

 

[krank]

Nu har jag sett dubbelavsnitten Buffy S04E15 – This Year's Girl och S05E16 – Who Are You?

Och oj, vad bra de är. Den centrala plotten i båda avsnitten är att Faith vaknar ur sin koma och börjar vandra runt – vilsen, utan vägledning och utan sammanhang. Av en demon får hon ett VHS-bandat meddelande från borgmästaren, och en magisk manick som låter henne byta kropp med någon – och hon byter med Buffy.

Sedan går hon runt ett tag och låtsas vara Buffy. Eller ja, hon låtsas inte så hårt, det är mer att hon testar hur det är att vara henne. Medan hon väntar på sin flight nånstans långtbort. Hon festar, dödar vampyrer, är elak mot Tara, ligger med Riley… Det intressanta här är just hur hon gradvis fattar hur livet kan vara om man inte är Faith, med Faiths historik och roll i världen. Hur det känns att ha vänner som bryr sig på riktigt, en mamma som kramas, folk man räddar som faktiskt är tacksamma. Hur det känns att ha riktig intimitet med en pojkvän som tittar på en med såna där kärleksfulla hundögon.

Det här är ett avsnitt som verkligen visar att Sarah Michelle Gellar är en sjujävla skådis. Hon spelar Faith-i-Buffy riktigt bra. Redan från start köper jag det helt; scenen i badrummet där hon testar miner och repliker är klockrent guld. Hennes leverans av "because it's wrong" går också från liksom stel och häcklande, att göra narr av Buffys moral och sätt att leva – till, på slutet, sägas på allvar.

För i slutänden väljer Faith att skippa sin flight, och istället gå till en kyrka där tre vampyrer hetsats av Adam att ta ett gäng gisslan. Hon spöar vampyrerna, och sen kommer Buffy-i-Faith och slåss hot henne och till slut byter de kroppar igen med hjälp av en grej som Willow och Tara kokade ihop. Faith-i-Faith flyr, och Buffy-i-Buffy lämnas att försöka hantera det som hänt.

Men Faith… jag får intrycket av att hon förändrades av det här. Jag minns inte ifall och hur mycket vi får se av henne framöver, men det var intressant att få se henne genomgå det här – att få ta några steg i Buffys skor och se hur saker kan vara.

Sedan har vi en B-plot där OMG WILLOW OCH TARA ÄR SÅ SÖTA ATT JAG DÖR. Alltså. På riktigt. Det brukar vara typ avsnitt… 19? där folk tycker att deras romantiska relation blir liksom bekräftad, men herregud. Vi har handhållning, vi har "I am, you know. Yours." och vi har den… öh… "intensiva" magiska ritualen i det här avsnittet. Jag tror också att det här är första gången någon sätter ord på deras relation – Faith-i-Buffy säger ju att Willow "doesn't drive stick anymore" och Tara säger inte emot.

C-plotten… Adam går runt och kräker ur sig horribel exposition. Styltig, lökig, pretto och platt.

Det här är två jävla bra avsnitt; mycket för att Gellar är en så bra skådis. Och för att Tara och Willow är söt-awkward.

Kontinuitet:

• Referenser till Oz och till hyena-avsnittet.
• Adam övergår från att gräva i demoners kroppar till att gräva i deras huvuden (typ).
• Tara introduceras som en badass häxa till scoobiegänget. Hon får vara omedelbart kompetent och imponerande, vilket jag gillar så himla mycket. Perfekt intro!
• "I am, you know. Yours."
• Faith vaknar, och flyr i slutänden.
• Väktarrådet har en wetworks-kommandogrupp som de kan skicka ut på jobbiga uppdrag.
• Riley ligger med Faith-i-Buffy.
• EDIT: Åh! Faith-i-Buffy retas ganska rejält med Spike, och det ser definitivt ut som att han är into it. Att Buffy och Spike blir ett par senare har hintats lite om minst en gång tidigare…

Efter det här avsnittet kommer två helt sjukt bra Buffyavsnitt; tyvärr följer ju Alley Slayalive-ordningen så det blir ett Angelavsnitt, sedan Superstar, sedan ett till Angelavsnitt, och sedan Where The Wild Things Are. Jag glömmer alltid mellan varven att det finns en massa bra avsnitt i S04; det går förlorat i att man tyvärr också minns Adam. Som ju faktiskt är den tråkigaste Big Bad:en i hela serien.

 

[krank]

Is it my birthday? Nej, men Alley såg ändå Buffy S04E17 – Superstar innan hon gick tillbaka till Angel. Jag kan ha kollat på fel episod-guide för att räkna ut vad nästa avsitt var.

Anyways. Det här är ett roligt avsnitt. Buffy och gänget är ute och bankar vampyrer, när de stöter på ett riktigt näste. Det är dem övermäktigt, så givetvis måste de kalla in the big guns – Jonathan Levinson. [cue intro med Jonathan inklippt här och var].

Så – med andra ord, av någon anledning är den mobbade Jonathan, som vi nog senast såg… vid graduation? …plötsligt jättecool, bra på allt, och har alltid varit det. Han sparkar monsterrumpa, spelar jättebra schack, har en egen swimsuit calendar, var med i The Matrix och så vidare. Han är en självklar del i Buffygänget – dess ledare, faktiskt. Samtidigt är det något slags monster med mysko symbol i pannan som springer runt och är elakt. I slutänden räknar Buffy ut att Jonathan är för bra för att vara sann, kopplar ihop symbolen med Jonathan, och besegrar monstret vilket får besvärjelsen att brytas. Och Jonathan är, återigen, bara Jonathan.

Avsnittet är lättsamt och skojjigt. Jag gillar att Jonathans paragon-grej spelas helt straight-faced från början och att de klippte in honom i avsnittets intro. Det som skaver lite är väl att de trots allt inte kan hålla sig ifrån att göra några visuella kortis-skämt på hans bekostnad. Som kortis själv tycker jag det är lite onödigt…

Kontinuitet:

• Jonathan!
• Anya får tillfälle att prata om alternativa verkligheter, som t.ex. en värld helt utan räkor. Eller där det bara finns räkor. Detta kommer att återkomma.
• Buffy och Riley kommer över hela Riley-låg-med-Faith-fast-typ-inte-grejen. Verkar det som iaf.
• Vi får veta att Adams energikälla är radioaktivt material inuti hans kropp.
• Och att Adam är "helt medveten om alla sina molekyler". Herregud vad med dynga han häver ur sig. Men han är immun mot Jonathans paragon-spell iaf.
• Initiativet styrs nu av en man med manlig mustasch, under tiden stället blir reviewat.

Jag tror det var typ allt.

 

[krank]

Jo förresten: jag pausade när jag insåg att boken de läste om sigillet i hade riktig typ sammanhängande text. Och när jag pausade blev jag ännu mer intresserad eftersom texten faktiskt var någorlunda relevant…

Så boksidan de zoomar in på i avsnittet är en lätt photoshoppad version av den här, där de bytt ut "Talisman for making a fortune" mot Jonathans symbol. Rätt snyggt gjort, ändå. Bravo till props-teamet.

 

[God45]

Jo förresten: jag pausade när jag insåg att boken de läste om sigillet i hade riktig typ sammanhängande text. Och när jag pausade blev jag ännu mer intresserad eftersom texten faktiskt var någorlunda relevant…

Så boksidan de zoomar in på i avsnittet är en lätt photoshoppad version av den här, där de bytt ut "Talisman for making a fortune" mot Jonathans symbol. Rätt snyggt gjort, ändå. Bravo till props-teamet.

Aldrig märkt det! Fan vad coolt!

 

[krank]

Jag gillar visserligen att Alley visserligen drar in en hel del stålars på att kolla på Buffy och Angel (1517 patreons a' 5 dollar vardera är inte koskit, även efter att patreon tagit sin andel), men att hon fortfarande kör vidare på sin utbildning istället för att luta sig tillbaka och bara göra reaction videos för sitt uppehälle. Men det betyder ju tyvärr att det här ibland går lite långsammare än jag skulle önska.

Nåväl; hon och jag har sett Angel S01E16 – The Ring.

Det här avsnittet illustrerar verkligen hur skönt det var på den gamla goda tiden, då tv-serier inte var så himla politiska och grejer. Utan till exempel kunde handla om hur en riking lurar och kidnappar fattiga och arbetarklassvarelser till att slåss i hans arena, till nöje för hans rika överklasskompisar. Och där hela systemet bygger på att separera de enskilda arbetarna och få dem att tro att de bara kan lyckas på hans och hans kompisars villkor, och bara på egen hand – genom eget hårt arbete och genom att spöa upp (och döda) andra av sin egen sort kan de förtjäna en väg ut.

Och där seriens huvudperson kommer och visar att det bara är självdestruktivt att köpa deras påhittade begränsningar och att lösningen på problemet ligger i att vägra delta i det riggade systemet och stället samarbeta och hålla ihop. För de infångade har ju trots allt inget att förlora utom sina kedjor.

Helt opolitiskt.

Kontinuitet:

• Första avsnittet där Lilah Morgan dyker upp. Hon kommer ju att vara en återkommande representant för Wolfram & Hart framöver.
• Det här är också första, tror jag, gången som W&H försöker köpa Angel – denna gång genom att erbjuda honom en enkel väg bort från arenan.

Annars är det här mestadels ett throwaway-avsnitt som inte tillför så mycket till kontinuiteten. Det hade nästan kunnat plockas bort utan att det märkts. Men jaja, det är inte direkt dåligt, och det är ju lite fint att se Wesley och Cordy samarbeta.

 

[krank]

OK, det verkar som att Alley följer Slayalive-guiden nu iaf. Jag hade för mig att hon körde den reactor-vänliga versionen? Apparently not, för nu kom först This Year's Girl, Who are you? och Superstar efter varandra, och sedan The Ring och Eternity. Då borde det vara Where the wild things are och New moon rising härnäst.

Men ja: Angel S01E17 – Eternity.

Angel anlitas av hollywoodstjärna, Rebecca, som drabbats av en potentiellt farlig stalker. Han är tveksam att ta sig an fallet, eftersom hon tycker att Rebecca är snygg. Det visar sig att stalkern anlitats av hennes manager för att skapa publicitet. Sen försöker hon få Angel att göra henne till vampyr för att hon ska kunna fortsätta vara ung och vacker. Det går sådär, för hon ger honom gladpiller och vi vet vad som händer när Angel blir för glad. Så vi får några timmar Angelus. Turligt nog dödar han ingen.

Det här är ett väldigt dugligt avsnitt. Jag gillar kemin mellan Angel och Rebecca, och överlag rullar allt på. Inget upphetsande, men dugligt. VIlket gör avsnittet till bland de bättre i S01, tyvärr.

Kontinuitet:

• Öh… jag vet inte faktiskt. Händer något här som påverkar?
• Kanske att Cordy får veta att Angel tycker att hon är dålig på att skådespela.

 

[krank]

Jag har sett Buffy S04E18 – Where The Wild Things Are.

Aka "den där Buffy och Riley nästan knullar ihjäl en hel byggnad full med folk", typ.

Eller, jag ska vara snäll. Jag tycker faktiskt om avsnittet.

Det handlar alltså om att Buffy och Riley har väldigt mycket sex – ofta. Och det släpper loss en elak poltergeist av… undertryckt sexuell tonårs-angst-energi som laddats in i byggnaden tidigare, när stället var ett barnhem skött av en tokig religiös tant. Det löser sig när häxorna och Giles lyckas stilla poltergeistarna tillräckligt länge för att Anya och Xander ska kunna ta sig in och avbryta Buffy och Rileys knullande, vilket stoppar hela grejen.

Medan geistarna håller på, så skapar de en massa knepiga, destruktiva sexuella praktiker av olika slag. Alltså inte så att folk njuter av knepiga saker nödvändigtvis, utan mer lika delar något slags sexmissbruk/besatthet och extrem religiös sexualskam.

Under tiden handlar avsnittet också om att Anya börjar tro att Xander tänker lämna henne – vilket hon baserar på att de inte hade sex föregående kväll. Som vanligt ramas det här in som att Anya är en oresonlig person som förstorar upp saker på ett orimligt sätt – jag gillar Anya som karaktär, men det här med att konstant skriva henne som ett "hysteriskt fruntimmer" tycker jag verkligen inte om. Å andra sidan har hon avsnittets bästa replik:

– "We have NOTHING in common, except both of us liking your penis".

Xander är i avsnittet ganska okänslig och vägrar ens försöka se Anyas perspektiv eller försöka reda ut vad det egentligen handlar om: hennes oro. Hon har sett slutet av tusentals förhållanden och är orolig för att hennes ska sluta likadant. Det blir ett slags självsabotage i form av att konstant leta tecken på att förhållandet är på väg att gå åt pipsvängen, och så förstorar hon det i tankarna (på det sätt normala människor gör) tills det verkligen blivit en höna av fjädern. Men här är grejen, Xander: Ingen som någonsin gjort en höna av en fjäder har mått bra av att någon påpekar att det är det man gjort. Det betyder bara att man får personen att gå i försvarsställning. Om Xander inte vore en okänslig och emotionellt oförmögen fåntratt skulle han kunnat hantera det här betydligt bättre. #teamanya. Men OK, Xander har rätt i en sak han säger, och det är att man i förhållanden är nåt man behöver arbeta på.

Det går nog att läsa det här avsnittet som ett sexualskambeläggande sådant. Det är trots allt Riley och Buffys knullande som drar igång alltihop. Men jag tycker nog ändå inte det: hela grejen med den moralistiska tanten är ju att det är dåligt med sexskam. Så jag tänker snarare såhär: Avsnittets bärande idé är att sex och förhållanden är komplexa grejer som man behöver arbeta på och kommunicera kring. Och att tidiga traumatiska händelser, framför allt sådana som en del upplever i en sexuellt puritanisk miljö, kan leda till en del destruktiva hangups. Som man kanske borde ta tag i.

Kontinuitet:

• Spike och Anya snackar, vampyr-till-exdemon, om gemensamma erfarenheter. Jag gillar när de två interagerar, och jag tror att det här är första gången de gör det? Foreshadowing…
• Xander och Anya gör slut. Och blir ihop igen.
• Willow och Tara är super-duper-gulliga. I det här avsnittet är de oerhört flickvänniga med varandra.
• Giles kan sjunga. Det här är första gången han gör det i serien.
  • Jag vill notera att Giles tydligen är född 1955, vilket gör att han är 42 när Buffy börjar, 1997. Jag fyller 40 idag. Jag identifierar mig definitivt mer med Giles än med resten av schoobygänget vid der här laget.

Så. Jag tycker nog om det här avsnittet. Det är helt klart lite av ett filler-avsnitt, men det är kul och, tja, jag tycker att det har ett par intressanta saker att säga.

 

[Gamiel]

• • Jag vill notera att Giles tydligen är född 1955, vilket gör att han är 42 när Buffy börjar, 1997. Jag fyller 40 idag. Jag identifierar mig definitivt mer med Giles än med resten av schoobygänget vid der här laget.

Som Europé o nörd borde du ha gjort det redan tidigare

 

[krank]

Jag har sett Buffy S04E19 – New Moon Rising.

– You're a dead man, Finn!
– No sir. I'm an anarchist.

Det är verkligen ett jättebra avsnitt.

Huvudgrejen här, som drar igång allt, är att Oz kommer tillbaka, och har i princip bemästrat sina varulvstendenser med amuletter och meditation. Det kör igång kärleksdrama pga Willows känslor och Tara, och kulminerar i att Willow kommer ut ur garderoben till Buffy och Oz räknar ut alltihop och blir jättearg och wolfar ut och plockas in av Initiativet. Det i sin tur får Riley att inse att han inte passar så bra i Initiativet längre och att deras svartvita syn på monster och demoner inte är något han kan ställa upp på. Trots att han bara några scener tidigare sagt till Buffy att typ "en demon är en demon, och demoner är onda" efter att han fått veta att Oz är en varulv. Men något med att se Oz i buren, bli torterad…

Så Riley försöker frita Oz samtidigt som Buffy, Xander och Spike (som rekryterats av Adam för att bli en del av hans onda plan som kräver många döda, i utbyte mot att få bli av med chippet) infiltrerar Initiativet. Riley åker fast, men befrias också av Buffy och gänget – han är nu på rymmen undan sina gamla vänner. Det hela slutar med att Buffy berättar för honom om Angel, och med att Oz åker iväg igen och Willow och Tara, eh… vuxenkramas, får man anta.

Så… jävlar vad med action! Och då menar jag inte bara liksom slagsmålen, de är inte så många. Men här skördas ett gäng olika planteringar och status är definitivt av-quo:at. Avsnittet knyter an till i princip alla pågående plotlines, både personliga och liksom mer övergripande. Det är nog bara Anya-Xander-relationen som inte berörs så mycket (utom att idiot-Xander ska hålla på och tysta henne när hon säger "obekväma" grejer. Sluta vara en röv, Xander). Men ja, jag brukar ju säga att jag gillar när Buffyavsnitt både har personliga förvecklingar, använder övernaturligheter som metafor för verkliga problem samt fortsätter på och knyter an till säsongens metaplot. Och det gör det här avsnittet – med råge!

I stort sett alla gör ett jävla bra jobb med skådespeleriet också. Utom Graham såklart, han är alltid sämst.

Jag gillar verkligen att avsnittet liksom inte handlar om att Willow och Tara är lesbiska. Eller ja det gör det väl, men det får liksom inte ta över – det är inte Det Lesbiska Avsnittet. Det framställs egentligen inte som speciellt konstigt, utom i att Buffy tillfälligt blir… förvånad, på ett sätt som nog var mer rimligt att förvänta sig när serien först sändes. Men annars så är det ju inte riktigt för att de är lesbiska som Oz blir arg etc, utan för att Willow älskar någon annan än honom. Lesbiskheten blir ingen jättestor plot point.

Kontinuitet:

• Spike är nu allierad med Adam.
• Vi vet att Adams plan innefattar många döda "på båda sidor".
• Av "någon anledning" möter Buffy knappt några monster, medan Initiativet knappt har plats för alla.
• Det är nu fucking officiellt och extremt explicit att Willow och Tara sitter i ett träd, K-I-S-S-I-N-G. Hela komma-ut-scenen med Willow var så jäkla mästerlig. Hannigan kan sin skit.
• Buffy vet om Willow och Tara.
• Oz vet om Willow och Tara, och har stuckit "för gott".
• Oz har typ bemästrat sin varulviga sida. Men han är fortfarande ganska mycket en Dr. Jeckyl-snubbe som är hur lugn som helst men får raseriutbrott. En av de sämsta typerna av pojkvänner alltså.
• Riley vet om Buffy och Angels historia.
• Riley har avslutat sin anställning hos Initiativet och hans facebookstatus är nu "på rymmen".
• Riley har också nu en mer nyanserad bild av det här med demoner och folk.

Nu blir det tyvärr ett par avsitt Angel igen, om jag förstått rätt…

 

[krank]

Jag har sett Angel S01E18 – Five by five.

Första säsongen av Angel är verkligen inte bra. Skådespeleriet håller genomgående låg nivå, det är ganska oengagerande plots, och de slarvar bort den enda potentiellt intressanta relationen typ halvvägs.

Det säsongen har som lyfter den är när de har intressanta gäster från Sunnydale (Spike t.ex.) och när de knyter an till metaplotten kring Wolfram & Hart. En annan grej som lyfter är Angel-flashbacks, även om hans irländska accent verkligen inte låter bra.

Det här avsnittet är därmed en fullträff. Faith dyker upp – det här är efter hela body-swap-grejen – och ställer till med fyr. Hon anlitas av Lilah Morgan och det perfekta slemmot Lindsey McDonald för att döda Angel, efter att han mot alla odds fått en gängmedlem att vittna mot deras klient i en viktig rättegång.

Det hela slutar med en fajt mellan Angel och Faith där hon får slå sig trött och i slutänden desperat ber Angel att döda henne. Det gör han inte, utan hon får falla ihop och gråta istället.

Faith är en intressant karaktär, och det här avsnittet tar definitivt vara på det. Det är helt uppenbart att hon har något som inte riktigt funkar i sig, och hon har hittills svikits av alla som påstått sig vilja hjälpa henne med det. Hon har gjort fruktansvärda saker och hon har vävt ett narrativ kring sig om att hon är ond för att kunna hantera sakerna hon gjort – innerst inne är hon fortfarande en människa, och i princip allt hon gjort är en (orimlig, dålig) försvarsreaktion. Här i det här avsnittet funkar det inte längre utan allt bara kollapsar, och angel – som ju faktiskt i grunden är och har varit värre än henne på alla sätt – är typ den ende som tidigare kunnat nå fram till henne och den ende som kan lyckas nu.

Det här är överhuvudtaget rätt bra gjort och även om jag inte alltid kommit överens med Eliza Dushkus skådespeleri så tycker jag verkligen att det är on point i det här avsnittet. Jävla bra, helt enkelt.

Kontinuitet:

• Konflikten mellan W&H och Angel eskalerar.
• Faith har ett sammabrott.
• Lindsey McDonald är med, som vi tydligen inte sett sedan S01E01.

 

[God45]

Jag har sett Angel S01E18 – Five by five.

Första säsongen av Angel är verkligen inte bra. Skådespeleriet håller genomgående låg nivå, det är ganska oengagerande plots, och de slarvar bort den enda potentiellt intressanta relationen typ halvvägs.

Det säsongen har som lyfter den är när de har intressanta gäster från Sunnydale (Spike t.ex.) och när de knyter an till metaplotten kring Wolfram & Hart. En annan grej som lyfter är Angel-flashbacks, även om hans irländska accent verkligen inte låter bra.

Det här avsnittet är därmed en fullträff. Faith dyker upp – det här är efter hela body-swap-grejen – och ställer till med fyr. Hon anlitas av Lilah Morgan och det perfekta slemmot Lindsey McDonald för att döda Angel, efter att han mot alla odds fått en gängmedlem att vittna mot deras klient i en viktig rättegång.

Det hela slutar med en fajt mellan Angel och Faith där hon får slå sig trött och i slutänden desperat ber Angel att döda henne. Det gör han inte, utan hon får falla ihop och gråta istället.

Faith är en intressant karaktär, och det här avsnittet tar definitivt vara på det. Det är helt uppenbart att hon har något som inte riktigt funkar i sig, och hon har hittills svikits av alla som påstått sig vilja hjälpa henne med det. Hon har gjort fruktansvärda saker och hon har vävt ett narrativ kring sig om att hon är ond för att kunna hantera sakerna hon gjort – innerst inne är hon fortfarande en människa, och i princip allt hon gjort är en (orimlig, dålig) försvarsreaktion. Här i det här avsnittet funkar det inte längre utan allt bara kollapsar, och angel – som ju faktiskt i grunden är och har varit värre än henne på alla sätt – är typ den ende som tidigare kunnat nå fram till henne och den ende som kan lyckas nu.

Det här är överhuvudtaget rätt bra gjort och även om jag inte alltid kommit överens med Eliza Dushkus skådespeleri så tycker jag verkligen att det är on point i det här avsnittet. Jävla bra, helt enkelt.

Kontinuitet:

• Konflikten mellan W&H och Angel eskalerar.
• Faith har ett sammabrott.
• Lindsey McDonald är med, som vi tydligen inte sett sedan S01E01.

Riktigt bra avsnitt!

Det kändes inte som att Lindsey varit borta så länge! Perfekt slemo är en great beskrivning.

 

[krank]

Nu har jag sett Angel S01E19 – Sanctuary.

Det känns definitivt som att Angel S01 till viss del är liksom avstjälpningsplats för plottrådar från Buffy; det är hit folk som flyr från Sunnydale kommer för att få något slags avslut.

Så. Det här avsnittet är riktigt bra, och handlar i princip om en central fråga: kan allt förlåtas? Går det alltid att ändra sig, eller är det helt enkelt försent ibland – kan man få slut på chanser? Faith bröt ju ihop och fick en rejäl vändpunkt förra avsnittet, och vet nu inte alls hur hon ska agera. Det här är helt nytt, och dessutom känner hon nu alla de där skuldkänslorna hon five-by-five:at bort ända sedan hon mördade den där första snubben i Buffy säsong 3. Så Angel försöker ge henne en roadmap mot att rehabiliteras och funka som person, och inte typ vara helt suicidal. Faith har inga fungerande mentala kartor eller scheman för att be om ursäkt eller uttrycka ånger, men han hjälper henne att försöka.

Samtidigt finns givetvis andra som är ganska osugna på att låta henne försöka. Typ alla, faktiskt. Hon torterade Wesley och armbågade Cordy i ansiktet igår. Hon har såklart polisen efter sig, och även Wolfram & Hart som inte gillar att hon sket i sitt uppdrag. Watcher's council-goonsen som försökte arrestera henne way back when vill också ha tag i henne. För att inte tala om Buffy, som kommer och gästspelar precis när Angel kramar om Faith (såklart). Alla vill ha hämnd…

Jag tycker ju såklart att Angel har rätt. Jag ser överlag inte hämnd som något som rättfärdigar någonting alls, hämnd är inte konstruktivt eller vettigt på något sätt. Hämnd är, i min bok, inte legitimt agerande. Jag förstår folks känslor gentemot Faith, men jag ser inte varför de känslorna ska tillåtas influera vad som görs.

För mig, ödleman från Epsilon Eridani och kroniskt fientlig till känslor, är det så här: Vad är det mest optimala resultatet? Rimligen en rehabiliterad Faith som gör bra saker. En död Faith innebär summa summarum färre bra saker som blir gjorda. Så om det går att rehabilitera Faith så bör det göras. Det handlar inte om "hur många chanser man ska få" eller om saker kan "förlåtas". Kan Faith rehabiliteras, ja eller nej? Kan det göras utan att fler personer dör eller såras? Uppenbarligen.

Jag tycker att slutresultatet här är lite tveksamt. Eller OK, fängelser i Buffyverse kanske är betydligt bättre än fängelser IRL; kanske är de mindre horribla fabriker som förvandlar brottslingar till värre brottslingar. Drevs fängelser av privata intressen även när den här serien gick? Jag vet inte. IRL har jag ju noll tilltro till amerikanska fängelsers rehabiliterande kapacitet. Men om allt som händer är att Faith får sitta inlåst i spartansk miljö med tydliga rutiner några år, med regelbundna besök från Angel, så kanske det kan funka.

Jag tycker verkligen inte om Buffy här. Hon är såklart mänsklig med svagheter överlag, det är ju ett av skälen till att hon funkar som karaktär, men jag tycker rätt illa om hennes rent känslodrivna agerande i det här avsnittet. Och hennes skryt mot Angel på slutet, om den nye pojkvännen som hon minsann kan lita på? Fuck off. Buffy spenderar typ hela det här avsnittet med att ha fel. Hon har absolut rätt till sina känslor och jag förstår varför hon känner som hon gör, men det betyder inte att hennes agerande blir rimligt eller vettigt.

Det var roligt att se Kate igen.

Kontinuitet:

• Om Wesley inte bränt sina broar med watcher's council tidigare så har han sannerligen gjort det nu.
• Om Angel och Buffy inte var helt och hållet över tidigare, så är de det sannerligen nu.
• Kate har alltså "gone Scully", eller kanske snarare Mulder. Jag hade gärna sett en spinoff med Kate som undersöker övernaturliga grejer.
• Faith sätts i fängelse efter att frivilligt ha erkänt allt hon gjort.

Det tror jag var allt.

Bra avsnitt.

 

[krank]

OK, så det här är en nekromanti-tråd nu. =)

Skrev jag aldrig om Buffy S04E20 – The Yoko Factor? Jag såg den för ett tag sedan.

Så. Spike lovar att splittra Scoobies, så att Buffy inte ska ha tillräckligt med hjälp i säsongsfinalen. Detta gör han genom att helt enkelt trycka på de redan existerande spänningarna i gruppen – sätta tummen där det gör ont och pressa, helt enkelt. Han får Giles att känna sig övergiven och onödig, Xander att känna sig misslyckad som att de andra vill att han ska ta värvning i armen för det är det enda sättet han kan göra nytta, och han får Willow att tro att Xander och Buffy pratat homofobiskt bakom ryggen på henne och Tara. Allt det här fanns såklart redan där, och är ganska precis vad deras arcs handlat om den här säsongen – men Spike drar det till sin spets och får till ett riktigt praktgräl där de inte längre pratar med varandra.

Och… där slutar avsnittet. Plus att Angel tittade förbi helt onödigt, och plus att Forrest dog och att Riley går till Adams håla och verkar inställa sig för tjänstgöring.

Kontinuitet:

• Everything is bad now.
• Angel träffar Riley. Det går sådär.
• Angel och Buffy ber varandra om ursäkt för vad som hände i Angel-avsnittet. Fan vet varför Angel bad om ursäkt, han hade ju rätt.
• Forrest dödas av Adam.
• Xander får reda på att Willow och Tara är ett par.
• Spike ger hemliga disketter som han fått från Adam till Willow, som inte lyckas dekryptera dem.

Och sen tidigare idag såg jag Buffy S04E21 – Primeval, som ju är säsongens mer traditionella final, med bossfight och allt.

Så. Spike inser att när Willow och Buffy inte snackar med varandra så kommer Buffy inte att kunna få informationen från disketterna och därmed inte luras ner till Initiativet, vilket gör att han måste få ihop dem igen. Det är han inte riktigt lika lurig när han gör, så Buffy inser vad han hållit på med. Allt är awkward även efter att alla insett att de manipulerades av Spike – för som sagt, allt det där fanns ju redan. Allt Spike gjorde var att spela på det.

Hur som helst, gänget upptäcker på disketterna att Adams plan är att få till en stor fight nere i Initiativet, och att det är därför han sett till att fylla deras celler med demoner. Efter fighten ska han bygga en armé av frankensteinskapelser som honom själv.

Scoobygänget springer in till Initiativet, tjafsar lite med generalen därnere och räddar sedan dagen genom att kombinera sina energier in i Buffy (Giles språkkunskaper, Willows häxkrafter, Xanders… Xanders… öh… nånting. Hjärta?) så att hon kan gå Matrix på Adam.

Riley får slåss mot en monstrifierad version av Forrest. Nånting nånting militärindustriella komplexet alienering toxisk manlighet negativ gemenskap.

Iallafall, efter fighten där Adam såklart dör, så bestämmer sig "rådet" som tydligen bestämmer över sånt, att Initiativet ska stängas ner och fyllas med cement.

Kontinuitet:

• Adam död.
• Spike lever.
• Forrest levande död, sedan död.
• Alla vänner igen.

Alltså, det är så synd att hela Adam-grejen slarvades bort så. Den hade potential, men dels var Adams rent visuella del rätt anskrämlig, och dels verkar de flesta författare under säsongen inte riktigt vetat vad de skulle göra av honom. Han blev aldrig speciellt hotfull, mest nån som drog pretentiösa (på det dåliga sättet) och poänglösa monologer som knappt kändes relevanta för scenerna de var i. Planteringarna för slutet var halvdassiga. Överlag så kändes hela slutstriden här ganska "meh" just för att det inte kändes som att det var ett avslut på något som behövde ett avslut.

Däremot är scenen där Buffy och Willow har ett heart-to-heart (mitt i en hisstrumma de klättrar ner genom) jättebra. Där var en grej som behövde ett avslut, och därmed kändes mycket mer tillfredsställande.

 

[God45]

OK, så det här är en nekromanti-tråd nu. =)

Skrev jag aldrig om Buffy S04E20 – The Yoko Factor? Jag såg den för ett tag sedan.

Så. Spike lovar att splittra Scoobies, så att Buffy inte ska ha tillräckligt med hjälp i säsongsfinalen. Detta gör han genom att helt enkelt trycka på de redan existerande spänningarna i gruppen – sätta tummen där det gör ont och pressa, helt enkelt. Han får Giles att känna sig övergiven och onödig, Xander att känna sig misslyckad som att de andra vill att han ska ta värvning i armen för det är det enda sättet han kan göra nytta, och han får Willow att tro att Xander och Buffy pratat homofobiskt bakom ryggen på henne och Tara. Allt det här fanns såklart redan där, och är ganska precis vad deras arcs handlat om den här säsongen – men Spike drar det till sin spets och får till ett riktigt praktgräl där de inte längre pratar med varandra.

Och… där slutar avsnittet. Plus att Angel tittade förbi helt onödigt, och plus att Forrest dog och att Riley går till Adams håla och verkar inställa sig för tjänstgöring.

Kontinuitet:

• Everything is bad now.
• Angel träffar Riley. Det går sådär.
• Angel och Buffy ber varandra om ursäkt för vad som hände i Angel-avsnittet. Fan vet varför Angel bad om ursäkt, han hade ju rätt.
• Forrest dödas av Adam.
• Xander får reda på att Willow och Tara är ett par.
• Spike ger hemliga disketter som han fått från Adam till Willow, som inte lyckas dekryptera dem.

Och sen tidigare idag såg jag Buffy S04E21 – Primeval, som ju är säsongens mer traditionella final, med bossfight och allt.

Så. Spike inser att när Willow och Buffy inte snackar med varandra så kommer Buffy inte att kunna få informationen från disketterna och därmed inte luras ner till Initiativet, vilket gör att han måste få ihop dem igen. Det är han inte riktigt lika lurig när han gör, så Buffy inser vad han hållit på med. Allt är awkward även efter att alla insett att de manipulerades av Spike – för som sagt, allt det där fanns ju redan. Allt Spike gjorde var att spela på det.

Hur som helst, gänget upptäcker på disketterna att Adams plan är att få till en stor fight nere i Initiativet, och att det är därför han sett till att fylla deras celler med demoner. Efter fighten ska han bygga en armé av frankensteinskapelser som honom själv.

Scoobygänget springer in till Initiativet, tjafsar lite med generalen därnere och räddar sedan dagen genom att kombinera sina energier in i Buffy (Giles språkkunskaper, Willows häxkrafter, Xanders… Xanders… öh… nånting. Hjärta?) så att hon kan gå Matrix på Adam.

Riley får slåss mot en monstrifierad version av Forrest. Nånting nånting militärindustriella komplexet alienering toxisk manlighet negativ gemenskap.

Iallafall, efter fighten där Adam såklart dör, så bestämmer sig "rådet" som tydligen bestämmer över sånt, att Initiativet ska stängas ner och fyllas med cement.

Kontinuitet:

• Adam död.
• Spike lever.
• Forrest levande död, sedan död.
• Alla vänner igen.

Alltså, det är så synd att hela Adam-grejen slarvades bort så. Den hade potential, men dels var Adams rent visuella del rätt anskrämlig, och dels verkar de flesta författare under säsongen inte riktigt vetat vad de skulle göra av honom. Han blev aldrig speciellt hotfull, mest nån som drog pretentiösa (på det dåliga sättet) och poänglösa monologer som knappt kändes relevanta för scenerna de var i. Planteringarna för slutet var halvdassiga. Överlag så kändes hela slutstriden här ganska "meh" just för att det inte kändes som att det var ett avslut på något som behövde ett avslut.

Däremot är scenen där Buffy och Willow har ett heart-to-heart (mitt i en hisstrumma de klättrar ner genom) jättebra. Där var en grej som behövde ett avslut, och därmed kändes mycket mer tillfredsställande.

Ja, Primeval är väldigt svag som final. Jag var första gången jag såg avsnittet över hur platt det föll… Men sedan insåg jag att det inte var sista avsnittet och inte finalen… Men nu säger jag inget mer innan din nästa post

 

[krank]

Äntligen har Alley redigerat filmen där hon ser Buffy S03E22 – Restless.

"I wear the cheese. It does not wear me."​

Jag gillar det här avsnittet jättemycket. Alley gillade det inte alls. Ungefär samma anledning: Det är udda och ganska förvirrande, framför allt när man inte har kontexten av vad som kommer efteråt. Och definitivt om man tänkte att Adam och hela den storyn var liksom huvudattraktionen i S04. Jag gillade ju inte Adam och Initiativet första gången jag såg den här säsongen så jag brydde mig inte så mycket om att den biten stökades över i näst sista avsnittet.

Dessutom gillar jag drömsekvenser, framför allt när de är välgjorda. I det här fallet så ger ju avsnittet dessutom dels en schysst inblick i var och en av Buffyvännerna och hur de ser på varandra och den gemensamma relationen, och dels en väldigt intressant början av seriens lite djupare lore – vad är egentligen en slayer, och varifrån kommer hennes kraft?

"A watcher scoffs at gravity!"​

Så ja, drömavsnitt. Gänget somnar efter föregående avsnitts strapatser, och vi får besöka Willows, Xanders, Giles och Buffys drömmar. Något jagar dem, och det visar sig vara den första Slayern, som inte hade varken namn eller watcher, och som är upprörd över att Buffy som första slayer delar sin kraft och sitt liv med gänget. Att hon finns i världen, och inte bara är slayer. Den första slayern tycker att slayers ska vara ensamma. "No friends. Only the kill." Buffy slåss lite med henne, men inser efter en liten stund att det faktiskt är hon, Buffy, som bestämmer – och väljer att helt enkelt ignorera den första slayern. Det är Buffy som har kraften, och hon gör som hon vill.

Så ja. Det här lägger grunden för slayer-historiken som kommer att dyka upp mer senare. Men avsnittets intressantare delar är ändå drömsekvenserna. Att Willow lider av sån otrolig impostor syndrome och rädsla att avslöjas – hon drömmer att hon ska gå dramakurs men plötsligt förväntas stå inför publik utan att ha övat, och sedan visar det sig att hon fortfarande är den osäkra, nördiga Willow som vi mötte i S01 om man tar av henne den dräkt av coola outfits och attityd hon numera har. Xanders diverse osäkerheter kring vem han är och vilken roll han har att spela (och hans sexualiserande av kvinnorna omkring sig – märkligt nog exklusive Buffy och sin flickvän). Giles syn på Buffy som att hon fortfarande är ett barn. Det finns så, så mycket att packa upp här.

"I've come looking for a man. A salesman."​

Varje scen är i princip en highlight värd att ta upp. Som när Xander kommer ut i en lekpark där Spike och Giles gungar i varsin gunga och Spike ska bli watcher. Eller när Giles sjunger fram plotten från en scen, efter att Anya dragit ett roligt skämt om en anka som har en man på röven. Eller den fantastiska versionen av Death of a Salesman som Willow ska vara en del av, och som vi får se enstaka scener ur. Det är uppenbart att antingen har Willow ingen koll på Death of a Salesman alls, eller så är det en del av det som ger henne ångest, att hon vet hur det egentligen ska vara men de gör fel. Jag har så, så, så mycket sympati med henne här. Idel bra scener, idel roliga citat.

Och så en återkommande man med sina ostskivor, som dyker upp i allas drömmar men aldrig, i seriens historia, förklaras. Han var bara där.

Kontinuitet:

• The First Slayer introduceras. Coolt.
• "Be back before dawn" säger Tara till Buffy efter att de tittat på sängen Buffy och Faith bäddade pga "little sis coming".
• Vidare hintar om att Spike är på väg att bli, eller kommer att bli, del av scoobygänget kanske?

Annars vet jag inte om det händer så mycket som faktiskt återkommer senare…?

Bra avsnitt, hur som helst.

 

[krank]

Det är den här sortens nörd jag är:

I den första scenen, innan de somnat, så lyckas jag inte se vad som står på Xanders hög med pirat(eller hyr)-VHS:er (det KAN stå "BIG LOV'E". Men när bandet sätts i spelaren ser man att det ligger några band ovanpå spelaren. Dessa är:

• Strategy for Success – jag lyckas med lite googlande hitta en framsida till denna VHS, men inga tecken på om den faktiskt funnits eller vad den kan ha innehållit.
• "Feardinns – Live 1988 budhakan" – Det verkar inte finnas något "budhakan" och åtminstone "fear"-delen är egentligen för suddig/mörk för att läsas.
• 49 FOXHILLS
  C & R'S CREDIT UNION
  VOLUME 0082
  072088
• 8 / 21 / 96

Efter att de vaknat, så är Xanders hög betydligt mer lättläst:

• Prom Night
• Apocalypse Now
• Astral Girl – jag hittar ingen faktisk film som heter såhär?
• Thelma & Louise

Återstår att spekulera vilka av dessa som Xander menar är "Chick-flicks" respektive "british guy-flicks".