Oldtimer
Slava Ukraini!
Vi väntar ivrigt på dina reaktioner på S8E5, Krank... 
Nekromanti Krank kollar på Game of Thrones säsong 8
- Thread starter krank
- Start date
Det kommer. Jag såg avsnittet i måndags, och har fem sidor anteckningar i ett av mina A6-block som ska omvandlas till recension. Har bara inte fått vare sig ro eller ork till det ännu.
SPOILER: jag är inte helt missnöjd med ganska stora delar av händelserna.
SPOILER: jag är inte helt missnöjd med ganska stora delar av händelserna.
Björn den gode
Swashbuckler
Visst kommer det en recension av det näst sista och sista avsnittet? Dumt att ge upp så här nära mållinjen?
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Det är jag säker på att det gör. Krank har bara tagit kortare paus från forumet så det kanske dröjer en vecka eller två.Björn den gode;n321796 said:
Björn den gode
Swashbuckler
Kunde inte vänta, men kom ihåg att han ju hade en blogg också. Så det löste sig. https://www.krank.se/category/recensioner-sv/game-of-thrones/
Jag måste ju ändå sluta där jag började, även om jag räknar med att de flesta som bryr sig redan läst på ovan länkade blogg...
Men ja.
I FUCKING CALLED IT. Och nu har jag sett Game of Thrones S08E06, alltså det sista avsnittet.
Det betyder alltså att jag är FRI. Fri som fågeln. Jag har alltså sett… 71 avsnitt av en serie jag avskyr, vars premiss inte intresserar mig det minsta, och som nästan uteslutande får mig att vilja elda upp alla karaktärer i den. Och skrivit 71 tillhörande recensioner. Eller, 70. 71 när den här är klar.
Det faktum att jag lagt så stor del av mitt liv på att se något jag avskyr, ENBART för att det är skoj med likes och för att kunna täppa igen käften på var och en som tycker att jag inte kan ha en åsikt om serien utan att ha sett den, säger nog en del om mig och hur stort allvar man bör ta mina åsikter om saker och ting på.
Men okej. Det här avsnittet är ganska långsamt i sitt berättande, så en sammanfattning bör kunna vara ganska snabb.
Först ser vi hur Blonda Hitlers soldater mördar fiender som givit upp och att Jonte inte gillar det. Tyrion hittar sina döda syskon. De båda möter Hitler som står och pratar hittepåspråk med sina Unsullied och sina getknullare eller vad det nu var jag brukade kalla dothraki.
Hur kommer det sig att nån hör vad hon säger ens? Hon är ju jättelångt bort, och getknullarna brölar ju i princip oavbrutet.
Hur som helst så pratar Hitler om att “befria” resten av världen också. Med drakeld, får man förmoda. Sedan ser hon till att arrestera Tyrion för att han befriade Slimie.
Förresten, alla är helt med på att Gråmask alltid varit fruktansvärt obehaglig, right? En kallblodig mördare formad av fruktansvärda upplevelser? Oavsett hur mycket han “förmänskligades” genom seriens kameralins när han fick ha en “söt romans” med Misandria? OK, alla med på det? Bra.
Tyrion försöker övertala Jonte att döda Hitler. Jonte vill inte, för han är helt dum i huvudet, eller jag menar, “hedersbunden” eller “lojal” eller någon annan jävla bronsåldersskit. Kan det ens finnas någon som tar sig igenom den här serien och inte känner direkt avsmak bara vid tanken på “lojalitet” och “heder”? Har de människorna i så fall sett en helt annan serie än mig?
Jonte gör ett försök att prata vett i Hitler, men Hitler vill bara knulla med honom och sedan ta över världen tillsammans. Precis som jag sagt hela tiden så har hycklar-Hitler alltså helt enkelt köpt myten om sin egen godhet. Det hon magkänsle-känner är “rätt” tar hon för absolut sanning.
Här har serien också stoppat in ett narrativ inkrystat av Tyrion om att, i princip, de inte borde hurrat när hon mördade elakingar eftersom det fick henne att tänka att hon alltid hade rätt. Jag kan inte låta bli att associera det litegrann till de som t.ex. tycker att det är fel att censurera nazister eftersom det då gör att… jag vet inte, folk blir censurkåta eller något och helt plötsligt får man inte kritisera någonting. Känns väldigt amerikanskt och liberalt. Eugh. Men nåväl, jag vet inte alls ifall det är meningen att göra den kopplingen, men jag gjorde den.
Varvar jag? Jo, Jonte sticker kniven i Hitler så att hon dör. Välförtjänt, och en god lösning på problemet. Hennes drake blir arg och smälter ner järntronen, innan den flyger iväg med hennes kropp. Den skadar inte Jonte.
Vääääänta lite här nu. En drake som smälter ner järntronen? Var det inte någon som skrev något om det? Typ i jättemånga blogginlägg och diskussioner under flera år? Ahem. Vi återkommer till det.
Vi får ett tidshopp. Gråmask tar med Tyrion inför en samling mäktiga typer plus Sam och Davos och Brienne… Nu när jag tänker efter känns det egentligen inte så mycket som “en samling mäktiga typer” utan mer typ… “namngivna personer som inte är döda än”.
Det blir i varje fall något slags fredsförhandling. Ett antal beslut fattas om hur man ska lösa allt – man besluter sig för att hädanefter välja knug över de sex kungadömena (Sansa får till det så Norrland inte innefattas) och så väljs Bran till ämbetet. Det beslutas att Tyrion ska vara hans Hand. Snöjonte får återgå till att bli nattvakt, vilket alla kunde se komma en mil bort. Exil, vilket blir en kompromiss – unsullied ville se honom död, Sansa ville se honom levande.
Arya…
Vänta. “Välja kung”? Det låter NÄSTAN som demokrati, eller åtminstone lite mer demokrati än det varit hittills. Var det inte någon som pratat om att han ville se serien sluta med ett folkuppror och demokratisering av Västerås? Vi… vi återkommer till det.
Darth Sansa blir drottning i norr. Arya ger sig iväg för att utforska vad som finns väster om västerås. Brienne skriver färdigt krönikan om Slimie. Det bildas ett nytt råd kring kung Bran, med Tyrion som hand, Bronn som “master of coin”, och sen har jag glömt, och skiter i, resten.
Det visar sig, till skillnad från vad alla Martinfans verkar ha velat, att Sam inte alls skriver “The song of ice and fire”, det är istället någon helt okänd maester. Sam hittade bara på titeln. Tyrion är inte med.
I slutänden hittar Jonte sin vovve uppe i norr, och rider norrut tillsammans med ett gäng vildlingar.
The end.
OK. Nu måste jag bara säga en sak.
VAD VAR DET JAG FUCKING SADE. Alright, jag fick inte HELT som jag ville, men jag måste säga att det här slutet ligger så nära mitt önskedröms-slut för serien som jag hade kunnat hoppas.
En sista gång:
Förväntningar inför S08
Men ja.
I FUCKING CALLED IT. Och nu har jag sett Game of Thrones S08E06, alltså det sista avsnittet.
Det betyder alltså att jag är FRI. Fri som fågeln. Jag har alltså sett… 71 avsnitt av en serie jag avskyr, vars premiss inte intresserar mig det minsta, och som nästan uteslutande får mig att vilja elda upp alla karaktärer i den. Och skrivit 71 tillhörande recensioner. Eller, 70. 71 när den här är klar.
Det faktum att jag lagt så stor del av mitt liv på att se något jag avskyr, ENBART för att det är skoj med likes och för att kunna täppa igen käften på var och en som tycker att jag inte kan ha en åsikt om serien utan att ha sett den, säger nog en del om mig och hur stort allvar man bör ta mina åsikter om saker och ting på.
Men okej. Det här avsnittet är ganska långsamt i sitt berättande, så en sammanfattning bör kunna vara ganska snabb.
Först ser vi hur Blonda Hitlers soldater mördar fiender som givit upp och att Jonte inte gillar det. Tyrion hittar sina döda syskon. De båda möter Hitler som står och pratar hittepåspråk med sina Unsullied och sina getknullare eller vad det nu var jag brukade kalla dothraki.
Hur kommer det sig att nån hör vad hon säger ens? Hon är ju jättelångt bort, och getknullarna brölar ju i princip oavbrutet.
Hur som helst så pratar Hitler om att “befria” resten av världen också. Med drakeld, får man förmoda. Sedan ser hon till att arrestera Tyrion för att han befriade Slimie.
Förresten, alla är helt med på att Gråmask alltid varit fruktansvärt obehaglig, right? En kallblodig mördare formad av fruktansvärda upplevelser? Oavsett hur mycket han “förmänskligades” genom seriens kameralins när han fick ha en “söt romans” med Misandria? OK, alla med på det? Bra.
Tyrion försöker övertala Jonte att döda Hitler. Jonte vill inte, för han är helt dum i huvudet, eller jag menar, “hedersbunden” eller “lojal” eller någon annan jävla bronsåldersskit. Kan det ens finnas någon som tar sig igenom den här serien och inte känner direkt avsmak bara vid tanken på “lojalitet” och “heder”? Har de människorna i så fall sett en helt annan serie än mig?
Jonte gör ett försök att prata vett i Hitler, men Hitler vill bara knulla med honom och sedan ta över världen tillsammans. Precis som jag sagt hela tiden så har hycklar-Hitler alltså helt enkelt köpt myten om sin egen godhet. Det hon magkänsle-känner är “rätt” tar hon för absolut sanning.
Här har serien också stoppat in ett narrativ inkrystat av Tyrion om att, i princip, de inte borde hurrat när hon mördade elakingar eftersom det fick henne att tänka att hon alltid hade rätt. Jag kan inte låta bli att associera det litegrann till de som t.ex. tycker att det är fel att censurera nazister eftersom det då gör att… jag vet inte, folk blir censurkåta eller något och helt plötsligt får man inte kritisera någonting. Känns väldigt amerikanskt och liberalt. Eugh. Men nåväl, jag vet inte alls ifall det är meningen att göra den kopplingen, men jag gjorde den.
Varvar jag? Jo, Jonte sticker kniven i Hitler så att hon dör. Välförtjänt, och en god lösning på problemet. Hennes drake blir arg och smälter ner järntronen, innan den flyger iväg med hennes kropp. Den skadar inte Jonte.
Vääääänta lite här nu. En drake som smälter ner järntronen? Var det inte någon som skrev något om det? Typ i jättemånga blogginlägg och diskussioner under flera år? Ahem. Vi återkommer till det.
Vi får ett tidshopp. Gråmask tar med Tyrion inför en samling mäktiga typer plus Sam och Davos och Brienne… Nu när jag tänker efter känns det egentligen inte så mycket som “en samling mäktiga typer” utan mer typ… “namngivna personer som inte är döda än”.
Det blir i varje fall något slags fredsförhandling. Ett antal beslut fattas om hur man ska lösa allt – man besluter sig för att hädanefter välja knug över de sex kungadömena (Sansa får till det så Norrland inte innefattas) och så väljs Bran till ämbetet. Det beslutas att Tyrion ska vara hans Hand. Snöjonte får återgå till att bli nattvakt, vilket alla kunde se komma en mil bort. Exil, vilket blir en kompromiss – unsullied ville se honom död, Sansa ville se honom levande.
Arya…
Vänta. “Välja kung”? Det låter NÄSTAN som demokrati, eller åtminstone lite mer demokrati än det varit hittills. Var det inte någon som pratat om att han ville se serien sluta med ett folkuppror och demokratisering av Västerås? Vi… vi återkommer till det.
Darth Sansa blir drottning i norr. Arya ger sig iväg för att utforska vad som finns väster om västerås. Brienne skriver färdigt krönikan om Slimie. Det bildas ett nytt råd kring kung Bran, med Tyrion som hand, Bronn som “master of coin”, och sen har jag glömt, och skiter i, resten.
Det visar sig, till skillnad från vad alla Martinfans verkar ha velat, att Sam inte alls skriver “The song of ice and fire”, det är istället någon helt okänd maester. Sam hittade bara på titeln. Tyrion är inte med.
I slutänden hittar Jonte sin vovve uppe i norr, och rider norrut tillsammans med ett gäng vildlingar.
The end.
OK. Nu måste jag bara säga en sak.
VAD VAR DET JAG FUCKING SADE. Alright, jag fick inte HELT som jag ville, men jag måste säga att det här slutet ligger så nära mitt önskedröms-slut för serien som jag hade kunnat hoppas.
- Bränn ner hela jävla Västerås och asfaltera över. En mycket vanlig önskan från min sida. Nu blev det ju mest King’s Landing och delar av Norrbo, men jag säger “good enough”.
- Smält ner den jävla järntronen till slagg, med drakeld. Jajjemen, called it!
- Alla karaktärer i hela serien borde eldas upp och dö. OK, nu var det säkert ett halvdussin karaktärer levande i slutet, men jag måste säga att den här säsongen har haft en helt OK killcount. Och självklart behövde Hitler dö. Även om det bisarrt nog fortfarande verkar finnas folk som försvarar henne. Jag säger som jag sagt hela tiden: hon har alltid varit helt fruktansvärd. Hon har alltid pendlar mellan självförhärligande, ren jävla dumhet, och brutala utspel.
- Låt det bli folkligt uppror dör all adel giljotineras och demokrati införs tillsammans med industriell revolution. Nä okej, inte HELT såklart. De lampskärmade till och med den idén genom att låta min hjälte Sam föra fram idén och bli utskrattad. Men let me tell you, när han först förde fram idén så levde jag en kort stund på hoppet att det skulle funka. MEN – jag tänker ändå se detta som en vinst för mig, för att gå från “kung som knullas fram” till “kung som väljs” är ändå ett steg på rätt väg. Ett relativt realistiskt steg. Som sagt, så nära som det var rimligt att hoppas.
En sista gång:
Förväntningar inför S08
- Alla fortsätter att vara osympatiska. Tyyyyyp?
- Snöjonte knullar sin faster. Fucks her UP kanske man kan säga.
- Cersei är sämst. Inte nu längre, nej.
- Folk dör. Bara Danny, tyvärr.
- Ganska lite naket. Inget.
- Någon sitter på järntronen i slutänden. HAHA, här hade jag helt fel. Här var det stor skillnad på förhoppning och förväntning. Jag är glad över att min förväntning kom på skam.
- Drakar och zombies. Draken var cool. Och smälte ner tronen till slagg. DEN SMÄLTE TRONEN TILL SLAGG. Och så var den jäkligt snygg också.
Attachments
Minimoni
Homelander
Krank: Det var grymt starkt av dig att faktiskt orka se en grymt lång serie som du ogillar och samtidigt ge oss dina underhållande ”rants”. Tack för uppoffringen, eller är det så att du har förvandlats till ett fan och nu sitter och smygkonsumerar alla noveller och världsböckerna som skrivits till och om Westeros!? ;-)
Det här är den utlovade texten om vad jag egentligen tycker, 71 avsnitt senare (också nu publicerad på min blogg):
[HR][/HR]
Någon gång i Juli 2015 utmanades jag först att se Game of Thrones. Jag hade som vanligt snackat skit om serien och hur ointressant den verkade, och nu uppmuntrades jag att “ge den en chans”.
“Okej, hur mycket behöver jag se för att ha sett tillräckligt för att få ha en åsikt?”
“En säsong”.
“…Fine.”
Så jag såg avsnitt S01E01 och skrev… en recension. Jag överdrev lite, för komisk effekt, hur illa jag tyckte om allting. Det verkade folk uppskatta. Så när jag nådde slutet av säsong 1 tänkte jag… Hey, det är trevligt att göra saker folk uppskattar. Jag kan köra en säsong till. Eller, jag visste ju hur jag själv fungerade; jag är närmast besatt vid att “göra klart” saker. Så när jag bestämde mig för att göra S02 så visste jag att jag skulle vara in it for the long haul.
Jag har skrivit 71 recensioner plus en “inför”-text för varje säsong. I dem har jag varit arg och negativ, på ett närmast teatraliskt sätt. Jag har definitivt överdrivit mina känslor många gånger. Det är ju vad folk kommer till recensionerna för, trots allt.
Men vad tycker jag då egentligen om serien?
Den är hantverksmässigt väldigt välgjord. Kostymer, effekter, scenografi, kameraarmete, ljussättning, ljud, skådespeleri och så vidare är genomgående bra. Visst finns det scener som inte riktigt funkar, men det är ganska långt mellan dem.
Medeltida estetik ger mig ingenting. Jag tycker verkligen inte att medeltida mode är speciellt snyggt eller intressant, framför allt inte när vi pratar sånt som vanligt folk hade på sig. Det är tråkiga material, tråkiga designer. Det finns enskilda intressanta byggnader, ofta katedraler och så, men vanliga hus? Trista. Alla medeltida vapen är tråkiga och ganska fula. Jag vet att många får positiva vibbar av att se någon i pälsar svinga en stridshammare eller så, men för mig blir reaktionen mest “kan vi inte gå och se något med railguns istället?”.
Jag är inte intresserad av folk. Jag är betydligt mer intresserad av mysterier och hur saker egentligen hänger ihop än vad jag är av människor, deras relationer och intriger. Det finns en del spännande mysterier i Game of Thrones, men fokus ligger sannerligen inte på dem. Jag hade gärna sett en CSI-liknande TV-serie där ett gäng maesters reste runt och löste folks problem och utforskade mysterier. Jag har väldigt svårt att uppbåda intresse för de intriger och händelser som seriens centrala narrativ fokuserar på av samma skäl som jag generellt undviker filmer “baserade på en verklig historia”. Jag är helt enkelt inte intresserad av människoöden.
Jag blir frustrerad av folk som agerar “dumt”. Såhär: Jag vill generellt att det ska bli bra, att det ska gå bra. Att mysterierna ska lösas, att det “goda” ska segra, och så vidare. För mig är det viktigare än att det blir “intressanta konflikter”. Så funkar jag i rollspel också: jag vill klara äventyret, lösa mysteriet. Att misslyckas i rollspel är inte för mig en “intressant utmaning” eller “något som ger karaktären något att spela mot”. Det är bara frustrerande, på samma sätt som jag själv tycker det är frustrerande när jag försöker göra något och misslyckas.
Jag tycker också om när rationalitet och tanke är det som är viktigt. Det upplever jag nämligen att det alltför sällan är i verkligheten, vilket frustrerar mig, så jag gillar när fiktion bekräftar min övertygelse om att rationalitet är en bättre grund för problemlösning än känslor, lojalitet och så vidare.
Det säger då sig självt att ganska många beslut som fattas i Game of Thrones kanske visserligen är fullt begripliga utifrån sin kontext och så. Det är trots allt ett ganska specifikt samhälle med vissa materiella förutsättningar, som individerna formas av. Men att de besluten ur min synvinkel helt enkelt är dumma. De för inte karaktärerna närmare sina mål, utan lägger bara krokben för allting. De saknar taktik, de saknar långsiktighet, de agerar utifrån den magkänsla som jag upplever ligger bakom många samhällsproblem idag.
Så jag blir frustrerad. Sällan så frustrerad som jag ger intryck av i mina recensioner, men ändå frustrerad.
Serien är inte så oförutsägbar som många fans verkar ge den creds för. Jag har läst mycket om hur den här serien “bryter mot genrekonventioner” och det tycker jag inte att den gör i någon speciellt hög grad. Om det här räknas som “bryta konventioner” så är fantasygenren mer konservativ än jag kunnat tro.
Jag har läst påståenden om, till exempel, att “folk inte har plot armor i Game of Thrones”. Vilken hästdynga. Serien har EXTREMT få förvånande dödsfall. Och nej, det var aldrig förvånande att Ned the Head dog i början. Inte bara för att han spelades av Sean Bean utan för att exakt ingenting i berättelsen antydde att han skulle vara något slags huvudperson. Jag förstår inte vad folk fick det ifrån. Kanske var det förvånande när det hände i böckerna, men jag har inte läst böckerna och lär nog inte göra det heller. Jag talar specifikt om tvserien nu.
Och red wedding? Det var ju inte ens det viktiga bröllopet. Ingen som egentligen spelade någon roll dog ju.
Jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt van vid genrer där det krävs lite mer för att “bryta mot konventionerna”.
Den gör ett konsekvent bra jobb med att visa hur skitdåligt allt är. Jag är i ärlighetens namn rätt frustrerad över hur många som verkar se Game of Thrones och se något som bejakar en romantiserad bild av trams som “ära”, “heder”, “lojalitet” och så vidare. Finns det en serie som konsekvent visar blodsband som värdelösa, lojalitet som korkat, och överhuvudtaget visar hur värdelöst ett samhälle styrt av en per definition orättmätig adel blir… så är det den här. I den mån den här serien bryter mot fantasytroper är det väl genom detta, tänker jag.
It’s fine. Game of Thrones är en helt duglig serie. Hantverksmässigt väldesignad, med trovärdiga karaktärer som agerar i en värld som format dem till hederskulturella idioter. Det finns intressanta mysterier som ändå då och då utforskas, även om det är för sällan för min smak. Många avsnitt har räddats i mina ögon av att det ändå funnits ett litet mått av “kolla vad coolt, det ligger till såhär egentligen” eller genom att hinta om något större och häftigare. Man kan räkna med att jag tyckte bättre om varje avsnitt med magi, iszombier, drakar etc. än jag egentligen skrev i mina recensioner.
Det här är inte en serie jag är speciellt intresserad av att återvända till någonsin. Jag vill inte spela rollspel i den här världen om inte SL fokuserat på mysterierna (men vad var Grayscale egentligen? Och Mellistantens magi och hennes gud, hur hängde det ihop egentligen?). Jag tillhörde aldrig riktigt målgruppen för serien, och det är OK.
It’s better than fine. Här är en grej jag inte trodde att jag skulle skriva, om nån frågat mig för ett par år sedan: Game of Thrones är bättre än nästan all annan fantasy jag läst eller sett. Jag föredrar den här estetiken framför till exempel Narniafilmerna eller Lord of the Rings. Jag föredrar den här storyn framför nästan alla varianter av Hjältens Resa. Jonte må ha starka drag av Belgarion i sig, men han är på alla sätt bättre än nästan alla andra belgarions, för han är inte RIKTIGT Belgarion.
“Arga recensioner” är skittråkigt. Jag tyckte att det var ganska kul när jag började, men sedan dess har jag ändrat åsikt. Numera föredrar jag glada, positiva recensioner som fokuserar på det positiva. Jag rekommenderar till exempel kanalen CinemaWins på Youtube. En biljard gånger bättre än trökskiten CinemaSins. Det är MYCKET roligare att gilla saker än att ogilla dem.
Så, det är vad jag VERKLIGEN tycker om Game of Thrones. Jag skulle rekommendera den till vem som helst som gillar fantasy, framför allt om de också – som de flesta människor – gillar… öh, människor och berättelser om dem.
[HR][/HR]
Någon gång i Juli 2015 utmanades jag först att se Game of Thrones. Jag hade som vanligt snackat skit om serien och hur ointressant den verkade, och nu uppmuntrades jag att “ge den en chans”.
“Okej, hur mycket behöver jag se för att ha sett tillräckligt för att få ha en åsikt?”
“En säsong”.
“…Fine.”
Så jag såg avsnitt S01E01 och skrev… en recension. Jag överdrev lite, för komisk effekt, hur illa jag tyckte om allting. Det verkade folk uppskatta. Så när jag nådde slutet av säsong 1 tänkte jag… Hey, det är trevligt att göra saker folk uppskattar. Jag kan köra en säsong till. Eller, jag visste ju hur jag själv fungerade; jag är närmast besatt vid att “göra klart” saker. Så när jag bestämde mig för att göra S02 så visste jag att jag skulle vara in it for the long haul.
Jag har skrivit 71 recensioner plus en “inför”-text för varje säsong. I dem har jag varit arg och negativ, på ett närmast teatraliskt sätt. Jag har definitivt överdrivit mina känslor många gånger. Det är ju vad folk kommer till recensionerna för, trots allt.
Men vad tycker jag då egentligen om serien?
Den är hantverksmässigt väldigt välgjord. Kostymer, effekter, scenografi, kameraarmete, ljussättning, ljud, skådespeleri och så vidare är genomgående bra. Visst finns det scener som inte riktigt funkar, men det är ganska långt mellan dem.
Medeltida estetik ger mig ingenting. Jag tycker verkligen inte att medeltida mode är speciellt snyggt eller intressant, framför allt inte när vi pratar sånt som vanligt folk hade på sig. Det är tråkiga material, tråkiga designer. Det finns enskilda intressanta byggnader, ofta katedraler och så, men vanliga hus? Trista. Alla medeltida vapen är tråkiga och ganska fula. Jag vet att många får positiva vibbar av att se någon i pälsar svinga en stridshammare eller så, men för mig blir reaktionen mest “kan vi inte gå och se något med railguns istället?”.
Jag är inte intresserad av folk. Jag är betydligt mer intresserad av mysterier och hur saker egentligen hänger ihop än vad jag är av människor, deras relationer och intriger. Det finns en del spännande mysterier i Game of Thrones, men fokus ligger sannerligen inte på dem. Jag hade gärna sett en CSI-liknande TV-serie där ett gäng maesters reste runt och löste folks problem och utforskade mysterier. Jag har väldigt svårt att uppbåda intresse för de intriger och händelser som seriens centrala narrativ fokuserar på av samma skäl som jag generellt undviker filmer “baserade på en verklig historia”. Jag är helt enkelt inte intresserad av människoöden.
Jag blir frustrerad av folk som agerar “dumt”. Såhär: Jag vill generellt att det ska bli bra, att det ska gå bra. Att mysterierna ska lösas, att det “goda” ska segra, och så vidare. För mig är det viktigare än att det blir “intressanta konflikter”. Så funkar jag i rollspel också: jag vill klara äventyret, lösa mysteriet. Att misslyckas i rollspel är inte för mig en “intressant utmaning” eller “något som ger karaktären något att spela mot”. Det är bara frustrerande, på samma sätt som jag själv tycker det är frustrerande när jag försöker göra något och misslyckas.
Jag tycker också om när rationalitet och tanke är det som är viktigt. Det upplever jag nämligen att det alltför sällan är i verkligheten, vilket frustrerar mig, så jag gillar när fiktion bekräftar min övertygelse om att rationalitet är en bättre grund för problemlösning än känslor, lojalitet och så vidare.
Det säger då sig självt att ganska många beslut som fattas i Game of Thrones kanske visserligen är fullt begripliga utifrån sin kontext och så. Det är trots allt ett ganska specifikt samhälle med vissa materiella förutsättningar, som individerna formas av. Men att de besluten ur min synvinkel helt enkelt är dumma. De för inte karaktärerna närmare sina mål, utan lägger bara krokben för allting. De saknar taktik, de saknar långsiktighet, de agerar utifrån den magkänsla som jag upplever ligger bakom många samhällsproblem idag.
Så jag blir frustrerad. Sällan så frustrerad som jag ger intryck av i mina recensioner, men ändå frustrerad.
Serien är inte så oförutsägbar som många fans verkar ge den creds för. Jag har läst mycket om hur den här serien “bryter mot genrekonventioner” och det tycker jag inte att den gör i någon speciellt hög grad. Om det här räknas som “bryta konventioner” så är fantasygenren mer konservativ än jag kunnat tro.
Jag har läst påståenden om, till exempel, att “folk inte har plot armor i Game of Thrones”. Vilken hästdynga. Serien har EXTREMT få förvånande dödsfall. Och nej, det var aldrig förvånande att Ned the Head dog i början. Inte bara för att han spelades av Sean Bean utan för att exakt ingenting i berättelsen antydde att han skulle vara något slags huvudperson. Jag förstår inte vad folk fick det ifrån. Kanske var det förvånande när det hände i böckerna, men jag har inte läst böckerna och lär nog inte göra det heller. Jag talar specifikt om tvserien nu.
Och red wedding? Det var ju inte ens det viktiga bröllopet. Ingen som egentligen spelade någon roll dog ju.
Jag vet inte. Kanske är jag helt enkelt van vid genrer där det krävs lite mer för att “bryta mot konventionerna”.
Den gör ett konsekvent bra jobb med att visa hur skitdåligt allt är. Jag är i ärlighetens namn rätt frustrerad över hur många som verkar se Game of Thrones och se något som bejakar en romantiserad bild av trams som “ära”, “heder”, “lojalitet” och så vidare. Finns det en serie som konsekvent visar blodsband som värdelösa, lojalitet som korkat, och överhuvudtaget visar hur värdelöst ett samhälle styrt av en per definition orättmätig adel blir… så är det den här. I den mån den här serien bryter mot fantasytroper är det väl genom detta, tänker jag.
It’s fine. Game of Thrones är en helt duglig serie. Hantverksmässigt väldesignad, med trovärdiga karaktärer som agerar i en värld som format dem till hederskulturella idioter. Det finns intressanta mysterier som ändå då och då utforskas, även om det är för sällan för min smak. Många avsnitt har räddats i mina ögon av att det ändå funnits ett litet mått av “kolla vad coolt, det ligger till såhär egentligen” eller genom att hinta om något större och häftigare. Man kan räkna med att jag tyckte bättre om varje avsnitt med magi, iszombier, drakar etc. än jag egentligen skrev i mina recensioner.
Det här är inte en serie jag är speciellt intresserad av att återvända till någonsin. Jag vill inte spela rollspel i den här världen om inte SL fokuserat på mysterierna (men vad var Grayscale egentligen? Och Mellistantens magi och hennes gud, hur hängde det ihop egentligen?). Jag tillhörde aldrig riktigt målgruppen för serien, och det är OK.
It’s better than fine. Här är en grej jag inte trodde att jag skulle skriva, om nån frågat mig för ett par år sedan: Game of Thrones är bättre än nästan all annan fantasy jag läst eller sett. Jag föredrar den här estetiken framför till exempel Narniafilmerna eller Lord of the Rings. Jag föredrar den här storyn framför nästan alla varianter av Hjältens Resa. Jonte må ha starka drag av Belgarion i sig, men han är på alla sätt bättre än nästan alla andra belgarions, för han är inte RIKTIGT Belgarion.
“Arga recensioner” är skittråkigt. Jag tyckte att det var ganska kul när jag började, men sedan dess har jag ändrat åsikt. Numera föredrar jag glada, positiva recensioner som fokuserar på det positiva. Jag rekommenderar till exempel kanalen CinemaWins på Youtube. En biljard gånger bättre än trökskiten CinemaSins. Det är MYCKET roligare att gilla saker än att ogilla dem.
Så, det är vad jag VERKLIGEN tycker om Game of Thrones. Jag skulle rekommendera den till vem som helst som gillar fantasy, framför allt om de också – som de flesta människor – gillar… öh, människor och berättelser om dem.
Bra fångat, tack.Bolongo;n324690 said:
Nu börjar det likna något. Jag har sett Game of Thrones S08E05.
Okej, avsnittet börjar med att Spindeln förråder Danny och blir uppeldad med drakeld för det. Det gick väldigt, väldigt fort får jag väl ändå säga. Han pratade med Jonte och avslöjade att han visste att han var Belgarion, Jonte satte sig på tvären, Tyrion skvallrade (vilket inte behövdes, för Danny spenderade alla sina inte-vara-helt-dum-i-huvudet-poäng för säsongen på att redan känna till allt och ha fattat exakt hur informationen flödat). Och så Fwooof! One down.
Jonte gör något slags plan som han med blandad framgång får med sig folk på, om att ifall folket i King’s Landing slår i klockorna så ska alla sluta slåss för då har stan gett upp. Tyrion befriar Slimie, som tydligen blivit tillfångatagen och satt i en bur igen. Det känns inte som att det var jättelänge sedan Slimie var fast i en bur i fackelsken, men det var det säkert. Whatever. SLimie beger sig in mot staden.
En av de sista grejerna som händer innan det blir slagsmål är att Jonte inte vill ligga med sin faster. Hon blir sur. Jag återkommer till det.
Hunden och Arya rider in i staden, relativt obehindrat.
Sedan… Tja. Nu när Danny bara har en drake kvar är det såklart så att den är mycket mäktigare än draken som dog av järnflottans skorpioner senast. Så sagda drake dödar helt enkelt hela flottan. Utanför King’s Landings murar har Cersei ställt upp, i tät och skitdum formation, “golden company”, ledda av Kapten Snyggihåret längst fram. De ser extremt ineffektiva ut – som att de är bra på att se snygga ut, men inte så mycket att ha egentligen. Jag vet att de nämnts några gånger i serien, men jag vet inte om vi faktiskt sett dem göra något. De har väl kanske bara en schysst PR-byrå. Iallafall mördas de allihop ihjäl när Danny och draken kommer bakifrån och eldas upp.
Sen är våldsamheterna igång. Jag blir mest påmind om hur vidriga alla huvudpersoner i hela serien är. Vilket jag tror är poängen; det här är ju inte riktigt en strid där fokus ligger på hjältemod, utan snarare på brutalitet, feghet och hur vanligt folk drabbas av de här vedervärdiga jävla adelsgrisarnas idiotiska jävla skit.
Rubeln har på något sätt överlevt järnflottans förgörelse och utmanar Slimie, som försöker ta bakvägen upp till Cersei, på “duell”. Mest för att han råkar vara ivägen, vad jag kan se. Jag har sett några internet-bärfisar gnälla på att den här scenen utmålar det som att Dollarn haft något slags tänkt rivalitet med Slimie hela tiden eller så. Men jag ser bara “höhö, rolig våldsam idiot som gör allt på impuls” som råkar stöta ihop med en person det vore coolt att ha haft ihjäl. Iallafall, här dör Euron ordentligt och Slimie staplar vidare.
Cersei förnekar in i det sista verkligheten, såklart, men flyr till slut. På vägen stöter hon och Frankenstein på Hunden. Berget dödar sin skapare/återupplivare, Cersei flyr till Slimie, och Hunden och Berget har världens tråkigaste strid som jag inte ser någon som helst anledning att bry mig om eller känna något inför. Här har jag förstått att många “hypat upp sig” inför den här striden, men det har jag ärligt talat jävligt svårt att förstå. Det är ju inte en rivalitet som serien gett speciellt mycket uppmärksamhet, det finns egentligen ingenting att tycka om eller engagera sig i hos någon av de inblandade. Men de dör i varje fall båda två. Bra så.
Arya har blivit övertygad av Hunden att hon inte alls behöver mörda Cersei, så hon yrar mest runt och får folk dödade i stan.
Men, det viktigaste som händer är i varje fall att jag får som jag vill och Danny reagerar på klockornas ringande med att helt sonika vräka drakeld över hela King’s Landing. Jag menar OK, det är inte riktigt “hela västerås asfalteras över”, men det är en fucking början.
Så. En jävla massa folk dör. Tyvärr verkar Jonte och Tyrion och några till överleva, så vi får väl se hur det blir i sista avsnittet.
Framför allt dör Slimie och Cersei nere under Red Keep när draken håller på och mörsar.
Sedan är avsnittet slut, och alla föräldrar som döpt sina ungar efter Danny börjar antingen känna sig lite dumma eller letar efter sätt att försvara en vansinnig massmörderska.
Innan jag gör min sedvanliga punktlista tänker jag skriva lite om Danny. För jag har sett att folk tyckte att det här var en helomvändning. Det tycker jag är SUPERKONSTIGT och måste bero på att folk cherrypickar så inåt helvete. För Danny har varit en helt fruktansvärd, nyckfull, känslostyrd tyrann från första gången hon fick minsta lilla makt. Hon har mördat folk hit och dit – visst, i specifika ögonblick har hon impulsivt agerat självuppoffrande för att rädda oskyldiga, men det har ju HELA TIDEN varit extremt tydligt att det inte varit en del av någon “inre godhet” utan bara handlat om att hon själv gillar att tänka på sig som en fin människa och befriare, även om den ytan försvinner så snart man hostar lite på den. Hon hanterar motgångar jävligt illa överlag – hon känner sig hotad av precis allt, som att folk säger emot henne, eller att folk inte vill böja knä. Fwooosh! Mörda ihjäl dom bara.
Det här är vad Dannys arc handlat om, och det har jag sagt länge. Hon har hela tiden varit en fruktansvärd, hycklande jävla tyrann som styrs helt och hållet av sina ombytliga känslor. I mycket korta ögonblick kan hon vara vettig, men hon har helt klart haft “the Targeryen madness” precis hela tiden.
Och jag kan förstå att folk valt att cherrypicka, och bygga upp henne som något slags stark, feministisk ikon som gör vad hon vill och inte är beroende av nån man. Det finns behov av sådana bilder, och finns de inte får man väl uppfinna dem. Men det har alltid varit på väg hitåt. Det här är en fullständigt naturlig utveckling. Jag har sett den här s.k. “vändningen” beskrivas som “sunkig” på sina håll, på basis av att “Danny mördar en stad för att hennes kille inte vill ligga, typiskt fruntimmer”. Men det är inte för att Belgarion inte ville ligga. Det kanske var den utlösande faktorn, men vi pratar om en person med extremt skev självbild, som inte tål motgångar, som fått motgång efter motgång efter motgång efter motgång ganska länge nu. Alla hatar henne för att hon är en Targeryen och dessutom dum i huvudet, medan hon tycker att de borde älska henne. Hon har saboterat för sig rejält at every fucking turn såklart, men det är ändå rätt tydligt att i HENNES huvud så har världen svikit henne och allt är skit sedan ett bra tag tillbaka.
Det var alltid hit vi var på väg. Det här var inte en “vändning” eller en “twist”. Och det berodde inte bara på att Jonte inte ville ligga med henne.
Det känns enormt ovant att sitta och försvara saker i Game of Thrones, men there you go.
Förväntningar inför S08
- Alla fortsätter att vara osympatiska. Japp. Men nu är iaf skitmånga av dem döda.
- Snöjonte knullar sin faster. Hahahahahahahaha
- Cersei är sämst. Ja, men nu är hon sämst och död.
- Folk dör. This is more like it. Kanske kan jag få som jag vill ändå, att alla namngivna karaktärer dör till slut? Nu är vi i varje fall av med Euron/Dollarn/Pundet, Hunden, Berget, Frankenstein, Cersei, Spindeln, Slimie… Vem eller vilka glömmer jag? Arya lever iaf, och Tyrion, och Jonte, och Danny, och alla uppe i Norrbo. Än finns gott om utrymme för blod att flyta. Bränn ner hela skiten, Danny!
- Ganska lite naket. Eh
- Någon sitter på järntronen i slutänden. …jag vetefan ens var i Red Keep järntronen finns. Eller fanns. Det vore perfekt om den hade smälts ner av drakeld nu, men jag har för mig att den var gjord av något slags draksäkert material eller nåt? Jag vet inte, jag bryr mig inte.
- Drakar och zombies. Bara en drake, men OJ vilken välgärning den gjorde här.
