Krank kollar på Buffy the Vampire Slayer
- Thread starter krank
- Start date
Jocke;n229301 said:
Ja, jag upptäckte det. Men i samband med det upptäckte jag också att det tydligen är den inte helt lyckade remastered-versionen som går på Netflix? Och det är jag inte helt förtjust i. Eller ja, jag har blandade känslor. Å ena sidan har ju ögonen vant sig vid HD och widescreen under de här åren, så versionen på Netflix ser helt enkelt spontant bättre ut. Eller snarare, originalet ser sämre ut. Vid ett första påseende. Men det är klart att vid en direkt jämförelse av scen er sida-vid-sida är originalet egentligen överlägset i stämning etc. Och jag är ju visserligen inte så mycket för det här med att låta skapare ha något att säga till om (death of the author etc), men Whedon har ju sagt att originalformatet var en del av hans vision.
Så jag har svårt att bestämma mig. Antagligen fortsätter jag kolla på Netflix, åtminstone tills jag blivit klar med att lägga in alla mina Buffy-DVD:er på min Plexserver. Det kan ju vara intressant att ha kollat igenom remasterted-versionen en gång också liksom. Det är ju inte min första Buffyvända och lär inte bli min sista.
Jag har sett S02E07: Lie To Me.
Det här är ett riktigt bra avsnitt, där Buffys barndomskompis Ford dyker upp. Han vet att hon är the slayer, och allt verkar riktigt trevligt - tills det, tja, visar sig att han i själva verket vill sälja henne till Spike i utbyte mot odödlighet.
Storyn här är ganska tight och visar upp en väldigt sympatisk "skurk" - Ford känns trovärdig, och hela temat här är att man när man växer upp börjar få en mer nyanserad syn på saker - det blir svårare att räkna ut vem man ska älska eller hata, vem som är skurken och vem som är hjälten. Och så. Storyn med Ford och hans vampyrdyrkande vänner kontrasterar också snyggt mot att vi påminns om att Angel faktiskt varit en riktig onding, i och med att vi får veta att det är han som inte bara gjorde Drusilla till vampyr utan också drev henne från vettet.
Och som C-story ser vi Giles och Ms Calendar gå på en inte helt lyckad dejt...
Så. Bra, nyanserad och tight story som knyter an till säsongens och seriens större berättelser och teman samtidigt som den är en story som är ganska komplett och begriplig i sig själv.
Det här är ett riktigt bra avsnitt, där Buffys barndomskompis Ford dyker upp. Han vet att hon är the slayer, och allt verkar riktigt trevligt - tills det, tja, visar sig att han i själva verket vill sälja henne till Spike i utbyte mot odödlighet.
Storyn här är ganska tight och visar upp en väldigt sympatisk "skurk" - Ford känns trovärdig, och hela temat här är att man när man växer upp börjar få en mer nyanserad syn på saker - det blir svårare att räkna ut vem man ska älska eller hata, vem som är skurken och vem som är hjälten. Och så. Storyn med Ford och hans vampyrdyrkande vänner kontrasterar också snyggt mot att vi påminns om att Angel faktiskt varit en riktig onding, i och med att vi får veta att det är han som inte bara gjorde Drusilla till vampyr utan också drev henne från vettet.
Och som C-story ser vi Giles och Ms Calendar gå på en inte helt lyckad dejt...
Så. Bra, nyanserad och tight story som knyter an till säsongens och seriens större berättelser och teman samtidigt som den är en story som är ganska komplett och begriplig i sig själv.
Och nu har jag också sett S02E08: The Dark Age.
I halloweenavsnittet etablerades det ju att Giles har ett förflutet som "Ripper", och att han en gång känt en snubbe som heter Ethan Rayne. I det här avsnittet återkommer hans förflutna, i form av en demon Giles och Ethan släppte lös när de var oansvariga tonåringar...
Även det här avsnittet är riktigt bra. Kontinuitetsmässigt ger det framför allt effekten att romansen mellan Giles och Calendar pausas då hon - förståeligt nog - inte uppskattade att dras in i hans rätt allvarliga problem. Även här knyts det också an till temat "att växa upp"; här inser Buffy och gänget att Giles faktiskt varit ung en gång, att han gjort misstag och faktiskt är en människa... "Most grown-ups are", som han själv uttrycker det. Och ja, att börja inse att vuxna är ungefär som en själv är också en rätt tydlig indikator på att man håller på att växa upp.
Så. Bra avsnitt. Kanske inte riktigt lika bra som Lie To Me, men ändå... bra.
I halloweenavsnittet etablerades det ju att Giles har ett förflutet som "Ripper", och att han en gång känt en snubbe som heter Ethan Rayne. I det här avsnittet återkommer hans förflutna, i form av en demon Giles och Ethan släppte lös när de var oansvariga tonåringar...
Även det här avsnittet är riktigt bra. Kontinuitetsmässigt ger det framför allt effekten att romansen mellan Giles och Calendar pausas då hon - förståeligt nog - inte uppskattade att dras in i hans rätt allvarliga problem. Även här knyts det också an till temat "att växa upp"; här inser Buffy och gänget att Giles faktiskt varit ung en gång, att han gjort misstag och faktiskt är en människa... "Most grown-ups are", som han själv uttrycker det. Och ja, att börja inse att vuxna är ungefär som en själv är också en rätt tydlig indikator på att man håller på att växa upp.
Så. Bra avsnitt. Kanske inte riktigt lika bra som Lie To Me, men ändå... bra.
I ett försök att slippa undan alla måsten och borden som plågar mitt påsklov har jag sett S02E09-10: Whats My Line.
Det är i första hand ett par övergripande-plottavsnitt och de är inte speciellt bra sådana. Det finns en B-plot om att Buffy har ångest över att vara the slayer och inte kunna se fram emot ett normalt jobb som alla andra, men A-plotten är att Spike äntligen får tag på det han behöver för att göra Drusilla frisk igen; en ritual som inbegriper Angels blod. Samtidigt skickar han tre lönnmördare mot Buffy för att hålla henne upptagen, och samtidigt kommer det en ny slayer, Kendra.
Låter det rörigt. Ja, det är nog för att det är det. Det känns som att det här var ett avsnitt, men de fick för sig att göra två, och då var de tvungna att kasta in extraplots för att fylla ut utrymmet.
Effekterna kring framför allt den lönnmördare som förvandlar sig till maskar (som folk kallar "insekter"?) är... lite småläbbiga, men läbbigheten överskuggas av att de ser ut som ett dåligt photoshopjobb.
Plotten kring Spike och Drusilla är som vanligt den bästa delen; här återställs också Drusilla någorlunda samtidigt som Spike blir skadad; den lilla förändringen i dynamiken mellan de två är början på en av de mest intressanta karaktärsutvecklingarna i hela serien; Spikes.
Jag gillar också att vi här på riktigt får se attraktionen mellan Xander och Cordy blomma ut. Eller ja, de pussas. Det här är också en såndär rätt intressant återkommande sidoplot som blir rätt intressant i sin helhet.
Så: Det händer intressanta saker med kontinuiteten i de här avsnitten, men det övergripande intrycket blir inte speciellt bra.
Och så har vi Kendra. Kendra the vampire slayer. Alltså, jag vet att det inte hade behövt bli såhär. Konceptet är riktigt bra; en slayer som tränats från unga år och som är Buffys strikta motsats. En intressant spegelbild. Hade det kunnat vara. Tyvärr täcks spegeln över av en tjock filt av "hur jävla hjärndött exotifierande kan det bli!?". Kendra är rasifierad, och får naturligtvis hela tiden prata om my people... förfrämligandet här är starkt. Och så har vi accenten. Den var tydligen en sista-minutengrej och det... hörs. Det här har beskrivits av folk som kommer från jamaica och däromkring som den allra sämsta fejkade jamaicanska accenten någonsin. The cringe is real, varje gång Kendra talar är det som naglar som dras mot en griffeltavla av pinsamhet. Det är tur att hon inte är med så mycket mer.
Det värsta är att skådespelerskan som spelar henne egentligen är bra. Jag har sett henne i andra roller; hon låter naturligtvis inte sådär i vanliga fall och när hon inte hindras av en riktigt, riktigt kass och påtvingad accent så är hon en bra skådis. Men det här... Det är fan ett mirakel att hennes karriär inte dog på fläcken.
Det är i första hand ett par övergripande-plottavsnitt och de är inte speciellt bra sådana. Det finns en B-plot om att Buffy har ångest över att vara the slayer och inte kunna se fram emot ett normalt jobb som alla andra, men A-plotten är att Spike äntligen får tag på det han behöver för att göra Drusilla frisk igen; en ritual som inbegriper Angels blod. Samtidigt skickar han tre lönnmördare mot Buffy för att hålla henne upptagen, och samtidigt kommer det en ny slayer, Kendra.
Låter det rörigt. Ja, det är nog för att det är det. Det känns som att det här var ett avsnitt, men de fick för sig att göra två, och då var de tvungna att kasta in extraplots för att fylla ut utrymmet.
Effekterna kring framför allt den lönnmördare som förvandlar sig till maskar (som folk kallar "insekter"?) är... lite småläbbiga, men läbbigheten överskuggas av att de ser ut som ett dåligt photoshopjobb.
Plotten kring Spike och Drusilla är som vanligt den bästa delen; här återställs också Drusilla någorlunda samtidigt som Spike blir skadad; den lilla förändringen i dynamiken mellan de två är början på en av de mest intressanta karaktärsutvecklingarna i hela serien; Spikes.
Jag gillar också att vi här på riktigt får se attraktionen mellan Xander och Cordy blomma ut. Eller ja, de pussas. Det här är också en såndär rätt intressant återkommande sidoplot som blir rätt intressant i sin helhet.
Så: Det händer intressanta saker med kontinuiteten i de här avsnitten, men det övergripande intrycket blir inte speciellt bra.
Och så har vi Kendra. Kendra the vampire slayer. Alltså, jag vet att det inte hade behövt bli såhär. Konceptet är riktigt bra; en slayer som tränats från unga år och som är Buffys strikta motsats. En intressant spegelbild. Hade det kunnat vara. Tyvärr täcks spegeln över av en tjock filt av "hur jävla hjärndött exotifierande kan det bli!?". Kendra är rasifierad, och får naturligtvis hela tiden prata om my people... förfrämligandet här är starkt. Och så har vi accenten. Den var tydligen en sista-minutengrej och det... hörs. Det här har beskrivits av folk som kommer från jamaica och däromkring som den allra sämsta fejkade jamaicanska accenten någonsin. The cringe is real, varje gång Kendra talar är det som naglar som dras mot en griffeltavla av pinsamhet. Det är tur att hon inte är med så mycket mer.
Det värsta är att skådespelerskan som spelar henne egentligen är bra. Jag har sett henne i andra roller; hon låter naturligtvis inte sådär i vanliga fall och när hon inte hindras av en riktigt, riktigt kass och påtvingad accent så är hon en bra skådis. Men det här... Det är fan ett mirakel att hennes karriär inte dog på fläcken.
Så; jag har äntligen tagit mig tid att se S02E11: Ted.
Det här är ett avsnitt jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller ogillar. Tur att det bara är plebejer som tror att man måste ha en monolitisk, sammanfattad åsikt om precis allting, och att jag klarar av att ha en mer nyanserad åsikt än var ett avsnitt hamnar på en imaginär, oanvändbar bra-dåligtskala.
Så. Ted. Det pågår flera olika saker i det här avsnittet, och jag gillar listor, så here goes:
Det här är ett avsnitt jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller ogillar. Tur att det bara är plebejer som tror att man måste ha en monolitisk, sammanfattad åsikt om precis allting, och att jag klarar av att ha en mer nyanserad åsikt än var ett avsnitt hamnar på en imaginär, oanvändbar bra-dåligtskala.
Så. Ted. Det pågår flera olika saker i det här avsnittet, och jag gillar listor, så here goes:
- Huvudstoryn är såklart att Buffys mamma skaffat en pojkvän, och att Buffy upplever det som jobbigt. Det finns en massa Buffyesk överbyggnad här såklart, men det här är avsnittets kärna, veckans "vanliga problem" som kläs i övernaturlig skrud. Den här delen av storyn tycker jag mest är jobbig; Buffy beter sig pinsamt, Ted är pinsam, Joyce är pinsam, alltihop ger mig bara ångest. Antagligen är det meningen, men jag tycker mest det är jobbigt.
- En bistory är frågan om vad som händer när Buffy råkar döda en vanlig människa. Det här är ett i mina ögon intressantare tema som dessutom hanteras rätt väl - Michelle Gellar och hon som spelar Joyce gör här mycket bra jobb av att spela chockade och starkt emotionella; det är flera klipp av "inga ord räcker till så vi stirrar bara stumt och mår dåligt"-typ, vilket funkar bra. Tyvärr håller det här temat inte i sig i speciellt många minuter; de mjölkar det en stund men sedan kommer ju Ted tillbaks och visar sig vara en robot och allt är frid och fröjd igen. Mer eller mindre.
- Sedan har vi såklart det här med Ms Calendar och Giles. Här gillade jag skarpt när Ms Calendar faktiskt talade om för Giles att hur han känner faktiskt inte spelar någon roll, att det han gör liksom säkert "känns rätt" men att det försvårar för henne att läkas. Allt handlar faktiskt inte om Giles. Tyvärr veknar hon i slutet och återgår till att göra det emotionella arbetet i deras förhållande; sätta sina egna känslor på undantag för att tillfredsställa den emotionellt omogne mannen.
- Slutligen så fortsätter Xander och Cordelias hemliga romans. Här är också, tror jag, första gången Cordie faktiskt aktivt deltar i Schoobygängets aktiviteter utan att klaga eller gnälla - här är hon helt enkelt en i gänget, även om hon får häva ur sig någon enstaka korkad kommentar för att visa att manusförfattarna fortfarande är bittra på de snygga tjejerna i klassen som aldrig ville ligga med dem. Här hade det i mina ögon passat bättre om hon istället fått visa lite mer av det här inre livet hon tycks ha och som hintats om tidigare. Nåja, till skillnad från de flesta karaktärer i serien får hon åtminstone ha en riktig character arc, något jag faktiskt inte reflekterat över jättemycket förut. Det är lite pinsamt, faktiskt. Att jag inte reflekterat över det alltså, inte att hon har en arc.
Hej!
Så för… tre år sedan gav jag tydligen upp det här projektet. Men! För några veckor sedan tipsade Youtube mig om att Alley box postat en reaktionsvideo på första avsnittet av Buffy – hon är egentligen ett fan av Supernatural och de har uppehåll mitt i sista säsongen, så hon bestämde sig för att kolla på Buffy under tiden.
Det var himla roligt att se hennes reaktioner – att se någon upptäcka Buffy, ospoilat, för första gången är litegrann som att få vara med och se avsnitten med fräscha ögon själv också. Tydligen är jag inte ensam om att gilla det – i dagsläget får hon $2257 i månaden via den Patreon hon satte upp efter att ha blivit ombedd av några av oss. Jag är med och bidrar, för jag vill se hennes reactions utan dröjsmål =) Men ja, tanken att nån sitter och drar in 20 papp på att titta på två Buffy-avsnitt i veckan är rätt kul.
Hur som helst: Jag tänkte att när hon sett Ted så ska jag ta och börja parallellkolla, så då kan jag väl lika gärna köra lite trådnekro här?
Om jag tänkt efter lite så hade jag väntat – nu såg jag S02E12 – Bad Eggs utan att ha sett hennes reaktion. Det kanske förstör lite när jag väl ska kolla på henne sen? Jag tror att jag kanske väntar och ser avsnitten efter henne framöver. Jag kommer i varje fall ligga nån vecka minst framför det ni ser offentligt på hennes youtubekanal. Patreon, som sagt.
Iallafall.
Det här är ett ganska ordentligt monster-of-the-weekavsnitt. Gänget utsätts för den där märkliga grejen att "ta hand om ett ägg och låtsas att det är en bebis" som verkar vara, eller ha varit, en så vanlig grej i amerikanska skolor. Åtminstone amerikanska skolor på film… Eller nåt. jag känner hur som helst inte alls igen det. Det visar sig att äggen är monster som äter folks energi och sen gör viljelösa zombies av dem, som styrs att gräva upp mamma-monstret ur jorden…
Jag vet inte om jag är för korkad för att greppa symboliken här? I vanliga fall brukar monsterdelen vara med som ett sätt att symboliskt förstärka tonårsupplevelse-delen men här känns det mer som att de bara spann vidare på ett kul koncept. Och fatta mig inte fel nu, det ÄR ett kul koncept. Men jag föredrar nog när det finns en starkare symbolism; som frat boysen med deras one-eyed snake, eller robot-pappan från 50-talet med 50-talskvinnosynen.
Xander-Cordie-grejen får en hel del fokus här och det är tydligt att de börjar nå en punkt där de måste "shit or get off the pot" – de skulle behöva bestämma vad deras förhållande är, vad det ska vara, vad de vill egentligen.
Relationen mellan Buffy och hennes mamma försämras också ordentligt genom avsnittet, och den deprimerande grejen med Buffy som "framtidslös" hamras hem rätt rejält. Hon accepterar att hon har ett öde som slayer och att det kommer att fucka upp allting, ställa sig i vägen för allting. Det är en sån där central grej i Buffy som jag fortfarande tycker serien gör makalöst bra – det ganska nyanserade porträttet av en tonårstjej som befinner sig i en omöjlig situation.
Ett rätt okej avsnitt på det hela taget. Det är inte det bästa i säsongen, och saknar Spike och Drusilla helt och hållet. Men det är helt okej.
Så för… tre år sedan gav jag tydligen upp det här projektet. Men! För några veckor sedan tipsade Youtube mig om att Alley box postat en reaktionsvideo på första avsnittet av Buffy – hon är egentligen ett fan av Supernatural och de har uppehåll mitt i sista säsongen, så hon bestämde sig för att kolla på Buffy under tiden.
Det var himla roligt att se hennes reaktioner – att se någon upptäcka Buffy, ospoilat, för första gången är litegrann som att få vara med och se avsnitten med fräscha ögon själv också. Tydligen är jag inte ensam om att gilla det – i dagsläget får hon $2257 i månaden via den Patreon hon satte upp efter att ha blivit ombedd av några av oss. Jag är med och bidrar, för jag vill se hennes reactions utan dröjsmål =) Men ja, tanken att nån sitter och drar in 20 papp på att titta på två Buffy-avsnitt i veckan är rätt kul.
Hur som helst: Jag tänkte att när hon sett Ted så ska jag ta och börja parallellkolla, så då kan jag väl lika gärna köra lite trådnekro här?
Om jag tänkt efter lite så hade jag väntat – nu såg jag S02E12 – Bad Eggs utan att ha sett hennes reaktion. Det kanske förstör lite när jag väl ska kolla på henne sen? Jag tror att jag kanske väntar och ser avsnitten efter henne framöver. Jag kommer i varje fall ligga nån vecka minst framför det ni ser offentligt på hennes youtubekanal. Patreon, som sagt.
Iallafall.
Det här är ett ganska ordentligt monster-of-the-weekavsnitt. Gänget utsätts för den där märkliga grejen att "ta hand om ett ägg och låtsas att det är en bebis" som verkar vara, eller ha varit, en så vanlig grej i amerikanska skolor. Åtminstone amerikanska skolor på film… Eller nåt. jag känner hur som helst inte alls igen det. Det visar sig att äggen är monster som äter folks energi och sen gör viljelösa zombies av dem, som styrs att gräva upp mamma-monstret ur jorden…
Jag vet inte om jag är för korkad för att greppa symboliken här? I vanliga fall brukar monsterdelen vara med som ett sätt att symboliskt förstärka tonårsupplevelse-delen men här känns det mer som att de bara spann vidare på ett kul koncept. Och fatta mig inte fel nu, det ÄR ett kul koncept. Men jag föredrar nog när det finns en starkare symbolism; som frat boysen med deras one-eyed snake, eller robot-pappan från 50-talet med 50-talskvinnosynen.
Xander-Cordie-grejen får en hel del fokus här och det är tydligt att de börjar nå en punkt där de måste "shit or get off the pot" – de skulle behöva bestämma vad deras förhållande är, vad det ska vara, vad de vill egentligen.
Relationen mellan Buffy och hennes mamma försämras också ordentligt genom avsnittet, och den deprimerande grejen med Buffy som "framtidslös" hamras hem rätt rejält. Hon accepterar att hon har ett öde som slayer och att det kommer att fucka upp allting, ställa sig i vägen för allting. Det är en sån där central grej i Buffy som jag fortfarande tycker serien gör makalöst bra – det ganska nyanserade porträttet av en tonårstjej som befinner sig i en omöjlig situation.
Ett rätt okej avsnitt på det hela taget. Det är inte det bästa i säsongen, och saknar Spike och Drusilla helt och hållet. Men det är helt okej.
Last edited:
Allie har sett Buffy the Vampire Slayer S02E13 – Surprise och det har jag också.
Dags för lite main story-avsnitt! Här händer det grejer. Det här är ett ganska bra avsnitt, även om Dru och Spikes plan är mer än lovligt dum. Varför exakt skulle de vilja ha armageddon? Nåja, man kan väl tänka sig att Dru mest vill ha lite kaos och så och kanske inte tänker sådär himla långsiktigt…
Hur som: Buffy drömmer att Drusilla lever, att hennes mot kommer att tappa en tallrik och att Willow kommer att prata franska med en apa. Hon fyller sjutton. Dru och Spike samlar konstiga lådor. Jenny Calendar får besök av en farbror med östeuropeisk accent, och det visar sig att hon är en del av den stam av romer som gav Angel hans själ som straff för att han drev Drusilla till vansinne och sen gjorde henne till vampyr, och att hon egentligen är där för att se till att han fortsätter må dåligt. Farbrorn säger åt henne att hon måste se till så Angel och Buffy slutar ses. Willow och Oz är söta och frågar varandra om att hänga med på dejt till Buffys födelsedagskalas. Dru och Spikes lådor innehåller en jätteond demon. Först verkar det som att Buffy och Angel måste skiljas eftersom han måste ta en av lådorna till ett annat land och han kan inte flyga. Sen blir de av med lådan så Angel kan stanna, men de smyger in hos Dru och Spike och ser att de lever och att demonen är fri. Sen slåss de mot vampyrer, flyr, och sen går de hem till Angel och ligger med varandra. Sen vaknar Angel och går ut och skriker i regnet, sådär som man gör.
Alright, mycket händer, med andra ord:
Dags för lite main story-avsnitt! Här händer det grejer. Det här är ett ganska bra avsnitt, även om Dru och Spikes plan är mer än lovligt dum. Varför exakt skulle de vilja ha armageddon? Nåja, man kan väl tänka sig att Dru mest vill ha lite kaos och så och kanske inte tänker sådär himla långsiktigt…
Hur som: Buffy drömmer att Drusilla lever, att hennes mot kommer att tappa en tallrik och att Willow kommer att prata franska med en apa. Hon fyller sjutton. Dru och Spike samlar konstiga lådor. Jenny Calendar får besök av en farbror med östeuropeisk accent, och det visar sig att hon är en del av den stam av romer som gav Angel hans själ som straff för att han drev Drusilla till vansinne och sen gjorde henne till vampyr, och att hon egentligen är där för att se till att han fortsätter må dåligt. Farbrorn säger åt henne att hon måste se till så Angel och Buffy slutar ses. Willow och Oz är söta och frågar varandra om att hänga med på dejt till Buffys födelsedagskalas. Dru och Spikes lådor innehåller en jätteond demon. Först verkar det som att Buffy och Angel måste skiljas eftersom han måste ta en av lådorna till ett annat land och han kan inte flyga. Sen blir de av med lådan så Angel kan stanna, men de smyger in hos Dru och Spike och ser att de lever och att demonen är fri. Sen slåss de mot vampyrer, flyr, och sen går de hem till Angel och ligger med varandra. Sen vaknar Angel och går ut och skriker i regnet, sådär som man gör.
Alright, mycket händer, med andra ord:
- Dru och Spike lever
- Domaren är fri
- Oz och Willow dejtar
- Cordelia är fortfarande inte riktigt redo att erkänna för världen att hon hånglar och tafsar med Xander i städskrubbar
- Jenny har en agenda och delade lojaliteter
- Buffy blir av med oskulden (fast jag vet inte om det egentligen är tydligt i avsnittet eller om det bara är något jag vet; jag är inte 100% på att Allie greppade att det var det som hände… Oh well)
Dr_Dängrot
Myrmidon
- Joined
- 1 Mar 2017
- Messages
- 4,326
Jag minns att jag älskade Buffy när det begav sig och följde serien slaviskt men frågan är hur håller den måttet idag?
När jag fått för mig att titta på andra ungdomsserier ifrån 90-talet tidigt 2000-tal kan jag känna av att dom verkligen är produkter av sin tid och inte riktigt håller måttet idag .
När jag fått för mig att titta på andra ungdomsserier ifrån 90-talet tidigt 2000-tal kan jag känna av att dom verkligen är produkter av sin tid och inte riktigt håller måttet idag .
Jag hittade den några år efter att den egentligen gick, för egen del. Just precis när den var som mest aktuell så var jag inne i en vampyrer-är-töntigtperiod, som jag senare kom över.
Jag tycker att den håller rätt bra, faktiskt. Kulturella referensramar förändras såklart, och specialeffekterna har väl inte åldrats sådär jättebra. Och man får välja mellan en skitdålig remaster där de inte ens brytt sig om att fixa färgerna i vissa scener (det ser ut som dag när det ska vara natt) och att se i klassisk 4:3 med grynighet. Och en del avsnitt, framför allt i början, var ju aldrig sådär jättebra (men de bygger karaktärer till senare). Men på det hela taget är det fortfarande en trevlig serie.
Jag har sett S02E14 – Innocence.
Den nyligen avbesjälade Angel joinar Spike och Dru, Buffy går runt och är ledsen, Willow ser Xander och Cordy hångla och blir upprörd. Angel avslöjar sig som våldsam och ond för gänget, och Buffy inser att han blev det för att de hade sex. Hon drömmer att Jenny vet mer än hon säger, konfronterar henne, och nu vet alla, eller de flesta, hur det hänger ihop med själen och Angel/Angelus och sex och lycka och sånt. Angel dödar Jennys farbror. Xander kommer på en plan att döda Domaren, de snor en bazooka och skjuter honom med. Buffy sparkar Angel i pungen.
Saker som händer, att hålla reda på:
Den nyligen avbesjälade Angel joinar Spike och Dru, Buffy går runt och är ledsen, Willow ser Xander och Cordy hångla och blir upprörd. Angel avslöjar sig som våldsam och ond för gänget, och Buffy inser att han blev det för att de hade sex. Hon drömmer att Jenny vet mer än hon säger, konfronterar henne, och nu vet alla, eller de flesta, hur det hänger ihop med själen och Angel/Angelus och sex och lycka och sånt. Angel dödar Jennys farbror. Xander kommer på en plan att döda Domaren, de snor en bazooka och skjuter honom med. Buffy sparkar Angel i pungen.
Saker som händer, att hålla reda på:
- Xander fick börja som inkompetent fåne, har växt till rolig comic relief med vassa kommentarer, och får nu blomma ut i att vara faktiskt kompetent. Me like. Han får också vara the bigger man och be Cordelia om ursäkt.
- Willow och Oz fortsätter vara jättesöta. De pratar om att pussas, men gör det inte.
- Willow vet nu om Xander och Cordelias förhållande (eller vad man ska kalla det).
- Angel joinade Spike och Dru, och vi ser redan att Spike inte är helt med på det.
- Jenny är definitivt avslöjad, och åtminstone tillfälligt ute ur the schooby gang.
- Domaren är död.
Last edited:
Nu har jag också sett S02E15 – Phases.
Det är ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det är inte så mycket episkt och Big Bad eller så, men det gör ganska mycket av det där som Buffy som serie gör riktigt bra.
Det är ett riktigt bra avsnitt, tycker jag. Det är inte så mycket episkt och Big Bad eller så, men det gör ganska mycket av det där som Buffy som serie gör riktigt bra.
- Varulvar är som gjorda för att symbolisera allt möjligt som sker när man är tonåring, och här får det fritt utlopp – det får symbolisera kroppslinga förändringar, hormoner som löper amok, hemligheter (t.ex. att man är homosexuell)… Kort sagt mjölkar det här avsnittet sitt koncept ganska ordentligt.
- På tal om homosexuella… Det här är en grej jag tror, eller vill hoppas, inte har åldrats jättebra. Här är det alltså ett jätteproblem för jock-karaktären att han kommit på att han är homosexuell, och när han väl fått uttrycka det öppet så blir han helt personlighetsförändrad. Att döma av åtminstone de elever jag har så verkar det här med homosexualitet inte alls lika laddat längre. Det verkar mer vara något fullt accepterat, som man kan stoltsera lite med. Åtminstone i vissa grupper. En annan sak som inte åldrats så jättebra är Xanders uppenbara homofobi.
- På tal om Xander och att vara dum i huvudet – jag älskar hur Cordelia i och med det här avsnittet nu blivit helt klar med sin förvandling till ganska vettig med-huvudkaraktär. Bäst är nog när hon och Willow sitter och beklagar sig över Xander och Oz, mest Xanders, idioti.
- En annan sak det här avsnittet gör jättebra är tillbakablinkningarna – Oz kollar på cheerleader-statyetten där vi vet att en ond häxa är fångad, Zander råkar avslöja att han minns allting från när han var en hyena, och han hänvisar också vid ett tillfälle till att om det inte vore för Buffy så skulle Willow ha blivit "a love slave to Robbie the Robot". Jag gillar när det finns en kontinuitet och görs bakåtblinkningar sådär.
- Avsnittet har också väldigt roligt manus. Det är inte Whedon själv som skrivit, men allas repliker dryper av den typiska Buffyeska kvickheten och ordlekandet.
- Oz är varulv.
- Oz och Williw har sin första puss.
- Cordelia är här för första gången synbarligen drivande i att ha något som faktiskt liknar ett förhållande med Xander.
- Larry är homosexuell.
Jag såg nyss S02E16 – Bewitched, Bothered, Bewildered.
Har ni sett en film som heter Love Potion No. 9? Det har jag. Jag såg den när jag var ganska ung, och det är nog tack vare den som jag aldrig riktigt haft någon fantasi om att hitta någon magisk formel som får alla att älska mig.
Jag misstänker att Joss Whedon också såg samma film.
Såatte… Det var tydligen dags för ett lite mer lättsamt humoravsnitt. Efter att Cordelias och Xanders förhållande kommit till allmän kännedom så blir Cordelia utfryst av sina elaka tjejkompisar som tycker att Xander är en tönt. Hon reagerar på detta genom att göra slut med Xander på alla hjärtans dag. Då blir han så sur att han ber Amy – hon vars häxmamma sitter fast i pokalstatyn – göra en kärlekstrollformel som får Cordelia att bli desperat kär i honom – så att han kan dumpa henne så som hon dumpade honom. Ganska dumt, alltsammans. Men det är trots allt tonåringar vi pratar om.
Men pga reasons så går trollandet fel, och nu är ALLA kvinnor ute efter Xander. Hilarity ensues.
Jag tror inte det händer så jättemycket kontinuitetsmässigt här faktiskt. Vi får se lite, lite mer av Oz och Willow vara söta. Xander och Cordelia är, i avsnittets slut, rätt mycket ett officiellt par. Miss Calendar försöker prata med Giles men kommer inte så långt.
Men det är lugnt. Alla avsnitt måste inte vara jätteviktiga för den övergripande plotten.
Jag hade dock önskat att avsnittet fokuserat lite mer på Cordelia och hennes utveckling, snarare än på Xander. Som det är nu var det ju egentligen hon som behövde lära sig veckans läxa, och det gjorde hon ju för all del, men allt fokus låg ju på Xander. Rätt skumt på det viset.
Har ni sett en film som heter Love Potion No. 9? Det har jag. Jag såg den när jag var ganska ung, och det är nog tack vare den som jag aldrig riktigt haft någon fantasi om att hitta någon magisk formel som får alla att älska mig.
Jag misstänker att Joss Whedon också såg samma film.
Såatte… Det var tydligen dags för ett lite mer lättsamt humoravsnitt. Efter att Cordelias och Xanders förhållande kommit till allmän kännedom så blir Cordelia utfryst av sina elaka tjejkompisar som tycker att Xander är en tönt. Hon reagerar på detta genom att göra slut med Xander på alla hjärtans dag. Då blir han så sur att han ber Amy – hon vars häxmamma sitter fast i pokalstatyn – göra en kärlekstrollformel som får Cordelia att bli desperat kär i honom – så att han kan dumpa henne så som hon dumpade honom. Ganska dumt, alltsammans. Men det är trots allt tonåringar vi pratar om.
Men pga reasons så går trollandet fel, och nu är ALLA kvinnor ute efter Xander. Hilarity ensues.
Jag tror inte det händer så jättemycket kontinuitetsmässigt här faktiskt. Vi får se lite, lite mer av Oz och Willow vara söta. Xander och Cordelia är, i avsnittets slut, rätt mycket ett officiellt par. Miss Calendar försöker prata med Giles men kommer inte så långt.
Men det är lugnt. Alla avsnitt måste inte vara jätteviktiga för den övergripande plotten.
Jag hade dock önskat att avsnittet fokuserat lite mer på Cordelia och hennes utveckling, snarare än på Xander. Som det är nu var det ju egentligen hon som behövde lära sig veckans läxa, och det gjorde hon ju för all del, men allt fokus låg ju på Xander. Rätt skumt på det viset.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,609
Så man kan inte kalla dig kärleks-krank?
Nu tog det en stund för mig att se Alleys reaktion på S02E17 – Passion. Hon lade ut fullängdaren som jag inte orkar kolla på, och sen tog det två-tre dagar för den redigerade versionen att komma. Så det blev en liten paus.
Först två saker relaterade till ålder:
Hur som helst, det här är ett avsnitt där det händer viktiga saker – men de kan sammanfattas ganska snabbt. Angel torterar Buffy genom att t.ex. vara creepy och rita av henne medan hon sover. Miss Calendar forskar på ett sätt att få tillbaka hans själ, så han mördar henne, vilket är seriens första Woman in Refrigerator.
Jag tror det här är typ de intressanta kontinuitets-grejerna:
Först två saker relaterade till ålder:
- Jag såg för första gången en ung människa bli genuint perplex av att se en diskett. Det tog Alley en stund. Och det fick mig att känna mig gammal. Jag trodde det här "folk vet inte vad disketter är"-snacket bara var ett rykte.
- Jag räknade ut att Anthony Stewart Head bara var typ 42 när det här avsnittet spelades in. Eftersom jag närmar mig 40 så har jag börjat tänka på 40 som "inte så gammalt". Så det var lite av en chock – jag har alltid tänkt på Giles som "gammal" och hade rentav fått för mig att han hade grått hår. Men det har han ju inte.
Hur som helst, det här är ett avsnitt där det händer viktiga saker – men de kan sammanfattas ganska snabbt. Angel torterar Buffy genom att t.ex. vara creepy och rita av henne medan hon sover. Miss Calendar forskar på ett sätt att få tillbaka hans själ, så han mördar henne, vilket är seriens första Woman in Refrigerator.
Jag tror det här är typ de intressanta kontinuitets-grejerna:
- Calendar och Giles ser ut att vara på väg ihop igen.
- Giles hittar, med Calendars hjälp, magin som låter folk o-inbjuda vampyrer. Kommer att användas en hel del under seriens gång.
- Vi får se en magibutik som internets informerar mig INTE är Magic Box. Men i min headcanon är det det ändå.
- Buffys mamma får reda på att Buffy och Angel bompat.
- Calendar hittar en ritual för att ge Angel själen tillbaka, och sparar den på en diskett som ramlar ner mellan två möbler i hennes klassrum.
- Angel dödar Calendar.
S02E18 – Killed by Death är ett sånt där avsnitt som i och för sig inte är dåligt, men som man faktiskt kan hoppa över helt och hållet utan att missa något. Jag tror faktiskt inte det händer något kontinuitetspåverkande alls.
Alltså, avsnittets monster-of-the-week är lite charmigt och så. Ett monster man bara kan se när man är sjuk och som har läbbiga tentakelögon som det äter barns livskraft med. Det är som sagt inte dåligt, det här avsnittet. Men ganska löskopplat från allt annat.
Om jag anstränger mig kan jag kanske se att det här är första gången Buffys mamma flirtar med Giles. That's something, I guess.
En sak jag slogs av här är att det är lite synd om Cordelia. Hon behandlas verkligen som smuts av resten av Schoobygänget. Visst, hon är inte supersmart eller så himla supersmidig hela tiden, men den grad av otrevlighet de visar henne tycker jag inte hon förtjänar. Framför allt inte efter att hon stod upp mitt sitt inne-kompisgäng till förmån för Xander. Att hon fortsätter hänga med Buffygänget trots den konstanta mobbningen är mer än de förtjänar. #teamcordy
Alltså, avsnittets monster-of-the-week är lite charmigt och så. Ett monster man bara kan se när man är sjuk och som har läbbiga tentakelögon som det äter barns livskraft med. Det är som sagt inte dåligt, det här avsnittet. Men ganska löskopplat från allt annat.
Om jag anstränger mig kan jag kanske se att det här är första gången Buffys mamma flirtar med Giles. That's something, I guess.
En sak jag slogs av här är att det är lite synd om Cordelia. Hon behandlas verkligen som smuts av resten av Schoobygänget. Visst, hon är inte supersmart eller så himla supersmidig hela tiden, men den grad av otrevlighet de visar henne tycker jag inte hon förtjänar. Framför allt inte efter att hon stod upp mitt sitt inne-kompisgäng till förmån för Xander. Att hon fortsätter hänga med Buffygänget trots den konstanta mobbningen är mer än de förtjänar. #teamcordy
S02E19 – I Only Have Eyes For You är ett helt okej avsnitt, men inte ett jag egentligen tycker att jag behöver se flera gånger. Det har inte speciellt ikoniska scener, ingen jättestor inverkan på metaplotten, ingenting som egentligen får mig att vilja återvända till det. Jag vet inte, kanske är det helt enkelt så att spökhistorier inte riktigt intresserar mig.
I alla fall; det var en gång ett par på 50-talet. En kvinnlig lärare och en manlig elev. Obra. Det slutade med att han sköt henne. Nu återupplever han den kvällen om och om igen, och har som poltergeist börjat besätta folk och användas dem för att spela upp förloppet. Det hela löses genom att Buffy besätts av killen och Angel av läraren, de spelar ut scenen, men den här gången dör inte läraren för Angel dödas inte av kulor. Så killen kan få sin förlåtelse.
Kontinuitet:
Utom att Xander och Cordelia har de bästa samtalen. Även om jag fortfarande tycker scoobygänget är himla elaka mot Cordy. #teamcordy
I alla fall; det var en gång ett par på 50-talet. En kvinnlig lärare och en manlig elev. Obra. Det slutade med att han sköt henne. Nu återupplever han den kvällen om och om igen, och har som poltergeist börjat besätta folk och användas dem för att spela upp förloppet. Det hela löses genom att Buffy besätts av killen och Angel av läraren, de spelar ut scenen, men den här gången dör inte läraren för Angel dödas inte av kulor. Så killen kan få sin förlåtelse.
Kontinuitet:
- Lite märkligt är det allt att man låter Willow, en gymnesieelev, hålla i lektioner.
- Rektor Snyder pratar med polischefen, eller med nån polis iaf, om att det här minsann är en hellmouth och förr eller senare kommer folk inse det. Han hotas med att behöva förklara sig inför borgmästarn, som jag tror nämns här för första gången.
- Spike visar att han kan stå och inte behöver rullstolen längre.
Utom att Xander och Cordelia har de bästa samtalen. Även om jag fortfarande tycker scoobygänget är himla elaka mot Cordy. #teamcordy
Jag ligger ett par äventyr efter; Alley har sett klart på S02 och jag har bara precis nyss sett S02E20 – Go Fish.
Det här är ett väldigt arketypiskt Buffy-Monster-of-the-Week-avsnitt. Med vilket jag menar att det är ett monster som bara är med den här veckan och som "löses" inomramarna för avsnittet, och att monstret används som metafor för ett gäng tonårsbekymmer, OCH att monstret är en fin referens till ett klassiskt B-filmsskräckmonster.
Här fokuserar vi på skolans sim-team, som nyligen börjat vinna och som genom detta får ännu fler privilegier än de redan haft – de är skolans kungar, så att säga. Den biten känns väldigt amerikansk; jag vet inte om motsvarande nivå av atlet-dyrkan riktigt finns i svenska skolor? Men i alla fall. Vi får se alla möjliga aspekter av detta – hur simmarna uppvisar toxisk manlighet på tusen sätt (mobbar, anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, etc) och hur de understöds av skolans strukturer och administration (Snyder pressar Willow att ge en elev godkänt trots att han bara spelar strip-solitaire på datorn), till exempel. Och hur skolans sim-coach i princip bara pratar i sportklyschor…
I Buffygänget är det uppdelat; Xander verkar mest sur på systemet för att han själv hamnar under simgrabbarna i status och inte får lika många tjejer, Buffy är sur för att en i simteamet fulraggade på henne och inte tog ett nej och sen var det hon som fick skit när hon slog honom i ansiktet. Cordelia fyller sin Cordelia-roll genom att tycka att det är självklart att det finns hierarkier och att de som är lite bättre förtjänar lite mer…
Jaja, long story short: problemet löses, simmarna som förvandlades till monster-fiskmän simmar iväg, och allt fortgår som vanligt i Sunnydale.
Hände det något kontinuitetsmässigt? Jag tror inte det, faktiskt.
Det var lite roligt att se Wentwoth Miller som liten bebis i rollen som douchy simmare som ändå verkade vara möjlig att omvända till vettig snubbe. Det var också roligt att se Xander rocka ett par tighta badbyxor.
Härnäst kommer de två finalavsnitten för säsongen…
Det här är ett väldigt arketypiskt Buffy-Monster-of-the-Week-avsnitt. Med vilket jag menar att det är ett monster som bara är med den här veckan och som "löses" inomramarna för avsnittet, och att monstret används som metafor för ett gäng tonårsbekymmer, OCH att monstret är en fin referens till ett klassiskt B-filmsskräckmonster.
Här fokuserar vi på skolans sim-team, som nyligen börjat vinna och som genom detta får ännu fler privilegier än de redan haft – de är skolans kungar, så att säga. Den biten känns väldigt amerikansk; jag vet inte om motsvarande nivå av atlet-dyrkan riktigt finns i svenska skolor? Men i alla fall. Vi får se alla möjliga aspekter av detta – hur simmarna uppvisar toxisk manlighet på tusen sätt (mobbar, anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, etc) och hur de understöds av skolans strukturer och administration (Snyder pressar Willow att ge en elev godkänt trots att han bara spelar strip-solitaire på datorn), till exempel. Och hur skolans sim-coach i princip bara pratar i sportklyschor…
I Buffygänget är det uppdelat; Xander verkar mest sur på systemet för att han själv hamnar under simgrabbarna i status och inte får lika många tjejer, Buffy är sur för att en i simteamet fulraggade på henne och inte tog ett nej och sen var det hon som fick skit när hon slog honom i ansiktet. Cordelia fyller sin Cordelia-roll genom att tycka att det är självklart att det finns hierarkier och att de som är lite bättre förtjänar lite mer…
Jaja, long story short: problemet löses, simmarna som förvandlades till monster-fiskmän simmar iväg, och allt fortgår som vanligt i Sunnydale.
Hände det något kontinuitetsmässigt? Jag tror inte det, faktiskt.
Det var lite roligt att se Wentwoth Miller som liten bebis i rollen som douchy simmare som ändå verkade vara möjlig att omvända till vettig snubbe. Det var också roligt att se Xander rocka ett par tighta badbyxor.
Härnäst kommer de två finalavsnitten för säsongen…
Och nu såg jag S02E21 – Becoming (1).
Angel och gänget får tag på en gammal demonstaty som kan suga in alla levande varelser i världen till en helvetesdimension. Buffy och gänget hittar äntligen miss Calendars diskett med den översatta ritualen för att göra Angel till besjälad igen. Angel upptäcker att han inte kan dra svärdet utur stenen så han distraherar Buffy medan ett gäng vampyrer ledda av Drusilla sticker till skolan och avbryter det första försöket att genomföra ritualen, dödar Kendra och kidnappar Giles.
Samtidigt får vi tillbakablickar som etablerar det grundläggande ramverket för Angels förflutna. Han är en partyprisse med rik farsa på 1700-talet, där han vampyras av Darla. Som vi för övrigt inte sett sedan S01; jag undrar hur många som kände igen henne när de såg det här avsnittet? Jag minns inte om jag gjorde det. Iallafall; vi får se när Angel börjar jävlas med Drusilla, sen när han får sin själ, och slutligen hur han 1996 – 90 år efter att han fick sin själ, tydligen – hittas av demonen Whistler som visar honom Buffy och får honom att vilja göra något med sitt liv. Eller sitt o-liv, whatever.
Så. Kontinuitet:
Det här tycker jag är en bra setup-episod. Den bereder vägen och etablerar saker. Dels etablerar den mycket av nästa avsnitt, men den lägger också grunden för en hel del framtida grejer – Willows häxerier, Darlas återkommande roll och kommande flashbacks till Angelus och senare Spikes förflutna. För att inte tala om att Whistler dyker upp för, tror jag, första gången.
Det jag inte är lika förtjust i är hur stenkistan med demonen kom out of the blue. Den kändes som en sån grej som mått bra av att teasas lite tidigare i säsongen. Jag är ju en sucker för övergripande plots på det viset, att man sår ett tag innan man skördar. Det är ju överlag en sak som är lättare att göra i TV-serier än i t.ex. filmer; man har mer tid på sig så man kan bygga upp saker lite mer. Det här upplever jag att Buffy blir bättre på med åren.
Och jag har för mig att Buffy ändå var ganska tidigt ute med den sortens övergripande kontinuitet på TV? Så kanske inte så underligt att det sker en viss utveckling.
Angel och gänget får tag på en gammal demonstaty som kan suga in alla levande varelser i världen till en helvetesdimension. Buffy och gänget hittar äntligen miss Calendars diskett med den översatta ritualen för att göra Angel till besjälad igen. Angel upptäcker att han inte kan dra svärdet utur stenen så han distraherar Buffy medan ett gäng vampyrer ledda av Drusilla sticker till skolan och avbryter det första försöket att genomföra ritualen, dödar Kendra och kidnappar Giles.
Samtidigt får vi tillbakablickar som etablerar det grundläggande ramverket för Angels förflutna. Han är en partyprisse med rik farsa på 1700-talet, där han vampyras av Darla. Som vi för övrigt inte sett sedan S01; jag undrar hur många som kände igen henne när de såg det här avsnittet? Jag minns inte om jag gjorde det. Iallafall; vi får se när Angel börjar jävlas med Drusilla, sen när han får sin själ, och slutligen hur han 1996 – 90 år efter att han fick sin själ, tydligen – hittas av demonen Whistler som visar honom Buffy och får honom att vilja göra något med sitt liv. Eller sitt o-liv, whatever.
Så. Kontinuitet:
- Kendra kommer tillbaka
- Kendra dödas av Drusilla
- Giles kidnappas
- Miss Calendars diskett hittas
- Det etableras att Willow har "researched the dark arts… for fun. Educational fun".
- Darla var Angels sire
- Angel var en partyprisse
- Angel sökte inte upp Buffy självmant, utan manipulerades av en demon som kallar sig Whistler
Det här tycker jag är en bra setup-episod. Den bereder vägen och etablerar saker. Dels etablerar den mycket av nästa avsnitt, men den lägger också grunden för en hel del framtida grejer – Willows häxerier, Darlas återkommande roll och kommande flashbacks till Angelus och senare Spikes förflutna. För att inte tala om att Whistler dyker upp för, tror jag, första gången.
Det jag inte är lika förtjust i är hur stenkistan med demonen kom out of the blue. Den kändes som en sån grej som mått bra av att teasas lite tidigare i säsongen. Jag är ju en sucker för övergripande plots på det viset, att man sår ett tag innan man skördar. Det är ju överlag en sak som är lättare att göra i TV-serier än i t.ex. filmer; man har mer tid på sig så man kan bygga upp saker lite mer. Det här upplever jag att Buffy blir bättre på med åren.
Och jag har för mig att Buffy ändå var ganska tidigt ute med den sortens övergripande kontinuitet på TV? Så kanske inte så underligt att det sker en viss utveckling.