Mundo;n112833 said:
Med den logiken är Aragorn, Faramir och Boromir alla brölpuckon och vi borde ha blivit exhalterade varje gång vi trodde de skulle förlora eftersom de har en penis och ser slagsmål som en lösning på sina problem.
Jag tycker rätt illa om dem också, ja. Fantasy är generellt en genre som ofta upphöjer karaktärer jag har extremt svårt för till "hjältar", hyllar problematiska hederskultur-ideal och framställer brölmachon som sympatiska protagonister. Vilket funkar när det görs med en blinkning, lite ironiskt sådär - jag gillar ju konceptet antihjältar. Men medan Aragorn etc säkert skulle kunna funka som antihjältar så har jag extremt svårt för när de framställs som
hjältar. När fiktionen liksom säger att jag borde tycka att de är genuint fina typer som slåss för det goda.
Det är lite som när man läser serier om fascisten Punisher, när han skrivs av folk som på riktigt tycker att han är en god och fin snubbe.
Mundo;n112833 said:
Enligt min gissning skulle jag säga att du "hejjar" på Dany? För att ha intresse av något måste vi ju bli investerade i det.
Det beror väldigt mycket på vad man menar med "hejjar på". Jag skiter fullständigt i om hon blir den som tar järntronen, men jag är definitivt intresserad av att se vad som händer med hennes drakar. Utan dem hade hon ju varit rätt trist.
Om jag är investerad i något i storyn just nu så är det det övergripande temat med den återvändande magin. Jag vill se vad som händer när det kommer fler drakar, när magin som den röde guden använder blir vanligare, när Bran börjar kunna ta över folk, när white walkers kommer över muren. Inte för att de sakerna i sig kanske är så spännande; de blir mest det för att allt annat i serien (och typ alla andra i serien; det var länge sedan Tyrion var speciellt intellektuell nu känns det som) är så osympatiska, tråkiga och primitiva. Magin och det fantastiska blir åtminstone något "nytt". Men jag skulle vilja veta VARFÖR magin återvänder just nu. Vad är metaplotten, liksom? Var det någon som satte igång magiåtervändandet, eller är det som en naturkraft som har ebb och flod, eller är det något helt annat?
Jag investerar ganska sällan i tv-seriers karaktärer. Det händer, men mest och oftast är jag intresserad av det övergripande.
Jag håller för övrigt inte alls med om det implicita antagandet att man måste hejja på någon i en konflikt för att engageras av den. Jag engageras till exempel lätt av konflikter i vår värld, som den mellan Israel och Palestina, men jag hejjar egentligen varken på Hamas eller på Israel liksom. Det är en fälla, det här med att "hejja på" sidor. Det leder till en massa onödiga antaganden som grumlar förmågan att tänka komplext kring konflikter.
Mundo;n112833 said:
För övrigt har karaktärerna inte varit precis i periferin. En snabb koll på screencaps ger följande:
Catelyn var den sjätte mest återkommande karaktären under de tre första säsongerna.
Robb Stark var den åttonde mest återkommande karaktären (sjätte om vi bara räknar säsong 3).
En karaktär kan synas mycket utan att faktiskt göra något. Med perifer menar jag att de mest trampat vatten och inte uppnått speciellt mycket. De har inte tillfört något nämnvärt till den övergripande storyn.
Mundo;n112833 said:
De båda har synts mycket mer än tillexempel Samwell, Bran, Joffrey, Jamie eller Jorah (Göran).
Flera av dem ser jag också som ganska perifra. Framför allt Sam. bran har varit väldigt perifer, men fått lite mer att göra, lite mer som påverkar kontinuiteten i stort, på sistone. Inte mycket, men lite.
Mundo;n112833 said:
EDIT: Hoppas du inte gillar Fabio/Snyggo alltför mycket. De bytar skådis på han inför nästa säsong. Förvirrande som satan när jag såg det första gången...
Jag kan uppriktigt sagt säga att jag skiter i honom. Eller, om jag har en åsikt så är den väl att jag inte skulle sörja om någon tuttade eld på honom, men att jag kommer att sörja om han lyckas i sin ambition att ta sig in i Daenerys byxor. Men tack för varningen.