...emot knölvalen...
Att vara nöjd med det nuvarande tillståndet är kanske en tråkig åsikt, men nog fan är det en åsikt.
Yeah, okej, men det är ingen
åskådning; det är ingen ideologi, det är varken värt att kämpa för eller värt att uttrycka.
Det är typ som att man kan tycka att tomater är äckliga. Okej, så man slutar äta tomater. Man försöker inte få tomater att sluta säljas i landets butiker.
Det är en skillnad mellan
frihet och
makt; se. Att ha frihet är att diktera en ordning åt en själv. Såsom att sluta äta tomater för att man inte gillar tomater, eller att dyrka påskharen för att man tycker att chokladägg är det närmsta sakrament man kan komma i den västerländska civilisationen.
Att ha
makt är något helt annat. Makt är att vara
så fri, att man kan inskränka
andras frihet. Såsom att låta ens barn gå på en särskild skola där de skaffar sig kontakter som hjälper dem i deras karriärer - så att alla
andra människor får välja mellan ett mycket mer begränsat antal arbeten än ens egna barn.
För att ett samhälle ska vara
fritt så måste man stävja individernas "makt"; det är den tysta överrenskommelse som allt fruktbart samarbete vilar på (och som de förhärskande hela tiden försöker kringå genom att bedra befolkningen. De förhärskande kan använda dumma lögner såsom kommunism eller liberalism, det är inte så viktigt. Revolution handlar ju inte om politik. Den ideologi som i ena stunden kan stävja de förhärskandes makt (såsom exempelvis liberalismen i dess begynnelse) kan i nästa stund vara just den ordning som de förhärskande försöker diktera för alla andra).
Det är det som är så intressant med den revolutionära medelklassen; de ger upp sin
makt över arbetarklassen för att alla ska kunna få
frihet. (Även om de om sanningen ska fram oftast utnyttjar sina tjänster genom att de i gengäld förväntar sig kunna ragga arbetarklassbrudar och -snubbar. Det kan man tycka elaka saker om i verkligheten, men i rollspel tycker jag det är bra eftersom det är roligt att ragga.)
---
Nå, vad har det här med rollspel att göra? Jo, det är det som är så lämpigt med revolutioner; du får en bra antagonist (de förhärskande är alltid mäktiga) och man känner sig på naturlig väg hederlig (eftersom man ju ger upp sina privilegier för att hjälpa dem som har det sämre ställt) utan att man behöver blanda in några goda gudomar eller sån skit. Det fria samhället är sin egen belöning.
Det roliga är detta; att vara förtryckt är inget kul. Det är jobbigt och passar bäst i onda, mörka rollspel. Men medelklassen är inte förtryckt, utan de
väljer att stå på de förtrycktas sida. Varför? Jo, för att det är kul och spännande.
"Kul och spännande"? - precis vad vi tycker att rollspel ska handla om!
Det handlar bara om att gestalta rätt typ av rollpersoner. Medelklassen delas ju upp i två delar vid en revolution: Dels de som är tillräckligt
dumma för att kunna låtsas vara överklass, och dels de som har tillräckligt mycket
mindervärdeskomplex för att ta arbetarklassens parti. Och mindervärdeskomplex är ett lysande incitament för en rollperson, just eftersom det kan ta sig så många olika uttryck för en äventyrare. Om man är rädd för att ta det lugnt och bli en nolla i mängden, då kommer man ju aldrig att sluta vara en äventyrare som lever farligt och tänjer på gränserna. Vilket alltså borgar för många spännande och fräcka äventyr.