Skojare och andra vetenskapsmän
Fast då kan man ju såklart påstå att "de vetenskapsmän som inte gör såhär är inte vetenskapsmän, utan skojare" och komma ifrån hela problematiken...
Det är faktiskt så det är, om du lägger till en sak till till det där påståendet. Det bör låta nånting såhär:
"De vetenskapsmän som inte gör såhär är inte vetenskapsmän, utan skojare, som kommer att avslöjas av sina kollegor när deras arbete granskas innan det publiceras."
Det är den här granskningen som är kärnan i vetenskapens självprövande. Det är nämligen aldrig du själv som gör det, utan alla dina kollegor, och de kommer att göra i princip allt som de kan komma undan med för att visa att du har fel. Lägger du fram en vetenskaplig artikel så får du räkna med att du kommer att bli
totalsågad av i princip alla, till dess att dina kollegor kan reproducera dina resultat och du har lyckats överleva alla deras försök att visa att du har fel.
Jag läste en kul anekdot om detta förfarande: en grupp amerikanska vetenskapsmän hade till slut funnit bevis för toppkvarken. Kvantteorin hade redan förutsett sex olika sorters smaker på kvarkar, och man hade hittat alla utom toppkvarken. Nu stod en av dem i CERN inför alla sina kollegor runt om i världen och skulle presentera bevisen.
Observera att det här är en klase kollegor som jobbar enligt en väl beprövad teori: de vet redan att kvantteorin funkar, de vet exakt vilka egenskaper en toppkvark borde ha, och i stort sett så borde det här vara något i stil med att påven talar till kardinalerna eller Elvis till en bunt groupies. "Halleluja hela vägen, vi vet ju att han har rätt!" typ.
Glöm'et. Karln blev snudd på mördad av sina kollegor, som ifrågasatte precis allt!