De förnämsta krigarna är de som växer upp med kriget och striden, och har det överallt runt sig, de som gör det till en del av sitt liv. Riddare med sina hämmande ideal och hederscodexar och självgoda beteende har inte mycket att komma med gentemot sanna krigare, som bara bryr sig om att vinna, kosta vad det kosta vill. Krigare som insett värdet av taktik framför individuella prestationer.
Kraggbarbarerna och kamorianerna, starka och fruktansvärda motståndare, kommer till korta just på grund av detta - de har ingen vidare taktik, ingen god struktur på sin krigföring. Detsamma gäller tirakerna, som dock besitter en list som det kostat många dyrt att underskatta. Hade de bara haft mer disciplin hade de måhända kunnat lägga världen under sig.
Dvärgarna hämmas enbart av sin storlek. De har exceptionellt hög kvalitét på allt sitt krigsmateriel, rigorös träning och en långt utvecklad taktik. Vore det inte för avsaknaden av kavalleri och räckvidd vore de närmast oslagbara motståndare.
Kvar står då raunerna, som Neogames skrivit mycket lite om. I min kampanjvärld är de forna världserövare, uppvuxna i sadeln i en utpräglad krigarkultur, och trots sin primitiva teknologi mycket farliga motståndare. Deras rörlighet, slagkraft och taktiska sinne, deras ihärdiga strävan att besegra sin motståndare med alla tillgängliga medel, har vunnit dem många segrar, och kommer att göra så igen.
Min röst på Mundanas främsta krigare går således till raunlänningarna. Enskilda elitgarden som Liljans råd och Ghors väktare må vara fruktansvärt skickliga, men på slagfältet gör sådant sällan någon större skillnad. Stora, disciplinerade och slagkraftiga arméer vinner till sist.
- Ymir, skulle inte underskattat cirefalierna, heller