Nekromanti Krigarelit

[Dixon]

Vilka anser ni vara de förnämsta krigarna i Mundana? Själv anser jag att medlemarna av de olika religösa riddarordnarna är den verkliga eliten. Vilken av just dessa som skulle vara den främsta är svårt att säga men kombinationen av stridsskicklighet och religös glöd skapar en fruktansvärd fiende.

Hold out baits to entice the enemy. Feign disorder, and crush him.
Sun Tzu

 

[Pendragon]

Frågan är om man ska räkna rena krigare eller bara duellister?

Martaridyrkarna lär ju vara tämligen hårda man mot man, men på slagfältet lär de vara mindre effektiva på grund av de är så inflexibla och har en tendens att avstå från saker som inte är svärd. I vissa fall även sköldar.

Jag skulle satsa på Liljans garde eller Cirzariddarna. De som utbildats på Rhazcom Manziirs härakademi lär knappast gå av för hackor heller.

 

[Dixon]

Jo jag borde nog varit lite mer specifik, jag menade givetvis deras förmåga på slagfälltet. Ja Cirzaordens riddare ligger högt upp min egen lista, tillsammans med andra ordnar som Sankt Eoboths, Sankt Faulk m.fl. De flesta religösa ordnar är nog likvärdiga egentligen.

Attack him where he is unprepared, appear where you are not expected.
Sun Tzu

 

[Krille]

" De flesta religösa ordnar är nog likvärdiga egentligen."

Ett stort problem med religiösa ordnar är att de ofta är hämmade av sin religiösa doktrin. I ande och träning må de vara skickliga, men jag vill ändå slå ett slag för de "vanliga" riddarna, i synnerhet då de som kan slåss tillsammans med andra vapenslag under en erfaren, modig, fräck och uppfinningsrik ledare. Det var till exempel inga Faulksriddare, Eobothsriddare eller annan riddarorden som besegrade den thalaskiska flottan 1506 sabrisk tideräkning, utan vanliga kavallerister och riddare under ledning av Inalea Elisari, som vågade storma ut mot fartygen över isen. Genom den fräckisen bröts den thalaskiska blockaden och de sabriska trupperna kunde få förnödenheter under vintern, och i slutet innebar det att kriget vände från motgång till framgång.

 

[Dixon]

Jo jag håller med, de världsliga riddarna är givetvis också skickliga. De var dessa som besegrade den Thalaskiska flottan som du säger, en enastående bedrift. De världsliga riddarna kan dock ha brister vad gäller deras ärelystnad, såsom vid Revan Tor under frihetskriget där de i jakt på ära anföll övermodigt och gick under i en störtskur av thalaskiska pilar. Religösa ordnar brukar ha en stenhård dissiplin. De är dock hämmade av sin religion, de kan inte alltid slåss lika hänsynslöst som de värdsliga riddarna. Såvida inte fienden är en otrogen hund förstås..Då är det ju en helt annan fråga..

 

[Ymir]

De förnämsta krigarna är de som växer upp med kriget och striden, och har det överallt runt sig, de som gör det till en del av sitt liv. Riddare med sina hämmande ideal och hederscodexar och självgoda beteende har inte mycket att komma med gentemot sanna krigare, som bara bryr sig om att vinna, kosta vad det kosta vill. Krigare som insett värdet av taktik framför individuella prestationer.

Kraggbarbarerna och kamorianerna, starka och fruktansvärda motståndare, kommer till korta just på grund av detta - de har ingen vidare taktik, ingen god struktur på sin krigföring. Detsamma gäller tirakerna, som dock besitter en list som det kostat många dyrt att underskatta. Hade de bara haft mer disciplin hade de måhända kunnat lägga världen under sig.

Dvärgarna hämmas enbart av sin storlek. De har exceptionellt hög kvalitét på allt sitt krigsmateriel, rigorös träning och en långt utvecklad taktik. Vore det inte för avsaknaden av kavalleri och räckvidd vore de närmast oslagbara motståndare.

Kvar står då raunerna, som Neogames skrivit mycket lite om. I min kampanjvärld är de forna världserövare, uppvuxna i sadeln i en utpräglad krigarkultur, och trots sin primitiva teknologi mycket farliga motståndare. Deras rörlighet, slagkraft och taktiska sinne, deras ihärdiga strävan att besegra sin motståndare med alla tillgängliga medel, har vunnit dem många segrar, och kommer att göra så igen.

Min röst på Mundanas främsta krigare går således till raunlänningarna. Enskilda elitgarden som Liljans råd och Ghors väktare må vara fruktansvärt skickliga, men på slagfältet gör sådant sällan någon större skillnad. Stora, disciplinerade och slagkraftiga arméer vinner till sist.

- Ymir, skulle inte underskattat cirefalierna, heller

 

[Victor Palm]

Varför nämnde du inga alver?

Både Thism och Léaram får väl anses som tämligen kompetenta i strid, eller? Jag såg Liljans garde, men Thism har ju en enorm krigsmakt om man t ex skulle mobilisera alla i ett nytt storkrig.

Jag menar: En halv miljon bra standardkrigare, understöd från runt tvåhundratusen Kiriya om det skulle behövas, Liljans garde för diverse (kanske avgörande) operationer, flera tusen magiker från Sanari, molnryttare för rekognisering, mycket bra hästar, Serinenaé, Carwelan. Dessutom har dom nattséende och hög rörlighet.

De enda som skulle kunna matcha denna styrka är ju dvärgarna, men då bara i sin hemmaterräng, alltså grottorna. Eller har jag missat något, förutom att det skulle krävas något mycket stort för att lyckas mobilisera alla krigare?

Mvh Victor Palm...

...Som har gjort ett uppehåll med Eonspelandet.

 

[Baron Marak]

Motiv, motiv, motiv

Alverna drar sällan ut i krig, det krävs ganska mycket innan de ger sig ut för att slåss på ett slagfält. Deras reproduktion är långsam och de har så mycket annat de vill uträtta än att dö i strid.
Alverna har inget större intresse i att vinna mera land, inte genom våld då de faktiskt är underlägsna i antal, speciellt om man räknar i allierade då få skulle ge alverna sitt stöd i händelse av ett direkt erövringskrig.
Ser man till historien så har det från första dvärgakriget och framåt endast handlat om vedergällningar och mer plundring än erövring.

Det är inget som talar för att alverna kan samla sina styrkor och anfalla med full krigsmakt, eller möjligtvis om de vet några som har detaljerad information gällande förbannelsen, men då skulle andra metoder vara att föredra.

Skulle du få något verkligt stort skulle alverna förvisso få en av de starkaste arméerna, men politiskt så har alverna mycket lite att komma med. De finns men behövs inte, enligt de flesta människor, alltså en majoritet av befolkningen.
Dessutom så har alverna inte drillats för annat än försvar på sistone, detta i mindre förband och inte alls alla som kan slåss med ett vapen. Organisation saknas i frånvaro av motivation.

För min del så ser det mörkt ut för alverna, men det är ju förvisso min bild av alver som lömska, onskefulla och aggressiva varelser som alltid anser att ändamålen helgar medlen...

 

[Ymir]

Re: För att de inte är tillräckligt effektiva

Alverna är för få, har för lite vapen och för lite disciplin. Thism och co är utmärkta vad gäller strid i mindre trupper, men i regelrätta fältslag...nej, de har inte disciplinen som behövs. De är för insnöade på romantiska ideal om strid och enskildas prestationer. Därmed inte sagt att alverna är oseriösa i sin krigföring, de har bara inte ett lika pragmatiskt och effektivistisk synsätt som dvärgarna. Alverna är inte effektiva, helt enkelt. Bara vapenkulturen säger ju något om detta - dvärgarnas vapen och rustningar är högkvalikativt hantverk, men massproducerat, nog för att försörja stora arméer. Alvernas vapen, däremot, tillverkas ett och ett, i begränsad skala, närmast som om de vore konstverk. Och följderna är ju klara - att alverna begränsas av bristen på vapen framgår ju tydligt i 'Förbannelsens folk'.

I sin egen livsmiljö i skogarna, där det är små truppstyrkor som gäller, visst, där har alverna mycket att komma med. Men i fältslag mot tiraker, dvärgar eller rauner skulle de stå sig ganska slätt.

- Ymir, diskuterar krigföring nu, inte enskildas skicklighet

 

[Korpen]

Den här diskussionen får mig att tänka på en sak Napoleon sa (ungefär) "en Turkisk kavallerist besegrar en Fransk 10ggr av tio, tio turkar besegrar tio fransmäs 5 av 10 och 100 Fransmen besegrar 100 turkar tio gånger av tio"
Inviduell sicklighet är viktig, men ju större strider desto viktigare blir C3 och diciplin.

 

[Dixon]

Hmm det du säger tål att tänka på..Som du säger är de förnämsta krigarna är de som växer upp med kriget och striden. Detta stämmer nog in på nästan alla krigare..Det som blir avgörande är vilken träning de får, en riddare får ju en helt annan träning än en kraggbarbar. Sedan har vi det här med beridna kontra icke beridna krigare, skillnaden kan här vara himmelsvid. En kraggbarbar, hur skicklig han än är, kommer till korta mot en beriden fiende. Denna har större rörlighet, bättre räckvidd och kan slå med större kraft. Vad gäller riddarnas ideal så kan det vara en begränsande faktor, sen att mycket få riddare följer sina ideal till punkt och pricka är en annan sak. En riddare är en krigare, det är hans uppgift. Krigare, oavsett vilken typ, som slåss för sin religösa tro är svåra motståndare, de ger inte upp, de slåss till sista man om så krävs, detta gör dem svåra att besegra.
Vad gäller raunlänningarna är det som sagt inte skrivet mycket om dem, det är synd då det verkar vara ett mycket intressant folkslag.

All warfare is based on deception.

Sun Tzu

 

[Dixon]

Har inget att säga om detta, håller med helt och fullt. Detta är en av anledningarna till att jag håller religösa riddarordnar som bland de främsta krigarna. De har individuell skicklighet, stenhård diciplin och något att kämpa för..

 

[Korpen]

Nja, religösa ordnar har en tendens att vara små (numerärt), militärt ensidiga och ha en vilja att vara exlusiva som ofta kan leda till att de har svårt att samordna sig med och ta order från folk utanför ordnen.
Vad gäller diciplinen så även om den är god på taktisk nivå, så om man ser historiskt (inte mundana) så finns det massor av exemple på att diciplinen hos deras befäl varit minst sagt dålig, detta p.g.a deras känsla av att vara en elit, övermod alltså.

 

[Dixon]

Ja de är ofta numerärt underlägsna, detta kan de dock till viss grad kompensera med större skicklighet och bättre taktik. Millitärt ensidiga? Ja, men detta behörver inte vara ett dåligt ting. Svårt att lyda andra än den egna orden? Givetvis, ordensmedlemar skall endast vara lojala mot sin överordnade inom orden. Vad gäller det rent historiska så stämmer det mycket riktigt som du säger, det har förekommit exempel på övermod och dårskap. När vi ändå talar om historia kan vi ju ta ett annat historiskt exempel. Tempelriddarna och Johanitriddarna är förmodligen de främsta riddarna som någonsin existerat. De kunde segra mot till synes omöjliga odds och var också mycket fruktade av muslimerna i det heliga landet. Men...vid Hattins horn år 1187 besegrades båda dessa ordnar tillsammans med hela den kristna armén av muslimernas ledare Saladin. Detta skedde på grund av fullkomligt vansinniga beslut från både kungen av Jerusalem och tempelriddarnas stormästare. Högmod? Dårskap? Kanske både och.. En armé kan bestå av vilken elitstyrka som helst, den kommer ändå att förlora om den saknar en duglig ledare.

 

[Demolas]

Jag annser själv att krigarna i Liljans garde och Ghors väktare är de förnämsta krigarna.

 

[swazze]

Det står en tre fyra sidor om raunlänningarne i en Codex från i sommras. Vet inte om du läst den, om inte så kan det vara värt att kolla upp den.

 

[Mercellon]

Re: För att de inte är tillräckligt effektiva

Hmm, min kompis har alvboken och kan den praktiskt taget utantill. Han gnäller heeeela tiden om hur krigiska Henéa är, så jag gör inget annat änn att tro på honom. Men jag menar, med vapen som Lyfali och Carwelan kan det väll inte gå så överdrivet dåligt?

 

[Korpen]

Jag sa inte militärt underlägsna, utan att de är (var) alltför små för att kunna ställa upp med en armé på egen hand. I mundana så finns det inga militära ordnar stora nog att utgöra mer en en liten del av en större armé. Då ställer deras ovilja att integreras in i arméns C3 till problem.
Sen tycker jag att man skall vara försiktig med att höja dem alltför högt över "värdsliga" "riddare" som ofta kunde uppträda betydligt mer diciplinerat än vad de fanatiska ordnarna gjorde, condotteri eller de franska ordonnanskomanierna är ofta bra exempel på välordnat värdsligt kavalleri. De var också bättre samordnade med resten av styrkorna i armén.
Men visst var MO en elit, men inte mer än t.ex Ottomanernas qapukulu och janissarier.

 

[Dixon]

Ok då missförstod jag. Det du säger är givetvis rätt, de millitära ordnarna i mundana ÄR för små för att agera helt självsatändigt i ett krig. Och de andliga ordnarnas uppgift är ju främst att skydda kyrkans intressen. Och givetvis är även värdsliga riddare ypperliga krigare. Som kuriosa kan nämnas att om kungen av jerusalem lyssnat på den världsliga sidan istället för den andliga innan Hattins horn så hade de kristna nog kunnat behålla Jerusalem ytterligare en tid.

 

[DAKRilla]

Re: För att de inte är tillräckligt effektiva

Två saker:
[*] Henéa har varken Lyfali eller Carwelan till sitt förfogande, så vitt jag vet.
[*] Långt ifrån alla Thism och Léaram (de alver som faktiskt har det där svärden) har inte sådana vapen eftersom de inte massproduceras. Det står lite mer om den saken någonstans i denna tråd.