Re: Slaget om Ankara 1402
Jag har i mitt tidigare inlägg hävdat de seriösa och disciplinerade mass-ryttarhärarnas fördelar gentemot utpräglade riddararméer och elitgarden, och tänkte förtydliga detta mitt påstående med en liten anekdot ur vår egen historia:
Sommaren 1402 såg den västerländska civilisationen mot öster, mot det tusenåriga Konstantinopel, som sekel tidigare förlorat sina områden i Anatolien till turkarna. Nu stod dessa utanför dess dörr, och alla väntade sig den oundvikliga utplåningen av det Byzantinska riket för sultanen Bayazets händer. Han kallades ’Yildirin’ – Blixten -, på grund av sina snabba och framgångsrika fälttåg. Europas riddare hade närmast massakrerats av hans armé, med dess rörlighet och stenhårda disciplin, inte minst i det ökända slaget vid Nicopolis, där riddarna entusiastiskt gått till anfall i en dumdristig kavallerichock som resulterat i ett fruktansvärt nederlag. Bayazet sågs som närmast oövervinnerlig, och som en av sin tids två stora fältherrar.
Nu red den andra dock mot honom från öster – Den store emiren av Samarkand. Timur Lenk.
Turkarna hade ursprungligen varit stäppkrigare liksom Timurs soldater, men deras armé hade genom seklerna antagit en betydligt mer varierande karaktär med mycket infanteri, och sedan Bayazet dragit tillbaka armén från Konstantinopel och över till Anatolien igen var Timur inte sen att utnyttja detta till sin fördel. Med sin extremt mobila armé kunde han kringgå turkarna gång på gång, för att slutligen anfalla deras tross och erövra Ankara bakom ryggen på dem. Därefter lät han dämma upp alla vattenkällor framför sina frontlinjer, och när turkarna slutligen vände om och gick mot hans armé fann de sig således utmattade och helt utan vatten. De hade inget annat val än att gå till anfall, med ödesdigert resultat.
Sultan Bayazets armé, som övervunnit allt motstånd i Europa, krossades fullständigt av Timur Lenk, och turkarnas fruktade elitgarde Jannisärerna gjorde knappast någon skillnad för stridens utgång. Bayazet togs tillfånga, hans huvudstad intogs, och de överlevande turkarna flydde över Bosporen. Konstantinopel fick en frist på ytterligare ett halvsekel, och Timur kunde inte följa turkarna in i Europa – den venetianska flottan i Bosporen hade inga planer på att hjälpa honom, och han ville inte kringgå Svarta havet. Bayazet dog snart i fångenskapen, men hans son kunde bygga upp det Osmanska riket igen. Inte heller detta brydde sig Timur om att foga till sitt imperium, han förstörde bara allt i sin väg och drog hem till Samarkand.
Timurs färdigheter som imperiebyggare kan diskuteras, men att han gjorde det ingen i Europa klarat när han besegrade Bayazet går inte att förneka. I hela sitt liv förlorade Timur aldrig en strid.
Och om något i Mundana motsvarar Timur Lenks armé så är det raunerna.
- Ymir, som förvisso skulle tro att raunerna är något primitivare, både vad gäller utrustning och organisation
), och de är ett starkt kort, men de saknar disciplinen, och bara kvantitet håller inte i längden, bevisligen. Jag håller nog nästan med om att i enskilda enheter är religiösa riddare, och välmotiverade vanliga riddare, de starkaste krigarna. Dessa kräver dock intelligenta härförare, förstås.
)
