Re: Krigsfilmskrönika
Jag tycker allra bäst om Brian DePalmas "Uppgörelsen" (Casualities of War) och Francis Ford Coppolas "Apocalypse" (Apocalypse Now).
"Uppgörelsen" har allt...utom ett bra slut. Det är kanske inte världens mest gedigna produktion, men den är unik i sin jordnära enkelhet, och levererar taktfullt ett slag i ansiktet som talar om vad krig verkligen är, och belyser jänkarnas illdåd i Vietnam. Michael J Fox visade här vad han verkligen gick för...synd att han aldrig fick den chansen igen. Jag antar att det är en riktigt "Ymir"-film, men den är så vacker, och så tragisk, så medryckande, och så...sann. Ennio Morricones stämningsfulla soundtrack gör som vanligt en hel film. Men "Uppgörelsen" har en brist...DePalma drar historien för långt, låter den övergå i ett rättegångspekoral med så starkt rättvisepatos att filmmakarna säkert stod med tårblänk i ögonen. Detta är en läxa många filmmakare hade behövt lära sig - klipp, för guds skull, klipp! Hade filmen blott slutat när kameran filmat den blodiga, döda flickan på marken nedanför stupet hade DePalma gjort en fulländad film. Jag vill ha ångest och verklighet, inte tillrättalagda skildringar av hur amerikansk krigsrättvisa skipas. Det är en sann historia, förvisso, men någonstans måste konstnärligheten gå före. En eftertext i stil med "Thran Thi Oahngs mördare dömdes till blablabla" hade varit så mycket snyggare, och betydligt mer slagkraftigt.
"Apocalypse" har några av de bästa scenerna i filmhistorien, en skön, svart distans och samtidigt en ärlig skildring av krigspsykos, och det bisarra, blodiga kaos krig verkligen är. Den är oerhört snyggt gjord, stämningsfull och förhållandevis Woddig. Egendomligt bisarr bitvis, måhända, men det är ju 'Mörkrets hjärta' den baseras på, och stämningen är hela tiden tät. Framförallt är det dock enskilda scener (surfingscenen, helikopter-attack-scenen, scenen med flickan med hunden, etc) som står för sig själva, och gör 'Apocalypse' till det mästerverk den är.
Framförallt handlar krigsfilmer om stämning, men jag brukar önska mig något mer. "Den tunna röda linjen" och "Black Hawk Down" är suveräna på stämningsfronten, men mycket bra sountrack (mer världsmusik nu!), men de förmår aldrig engagera på ett djupare plan (även om den förstnämnda bitvis når fram, speciellt i det vansinnigt läckra slutet). De förtjänar likväl att nämnas här, liksom "Det sista skottet", eller vad den heter, en australiensisk film om en ensam japansk prickskytt som nedgör en hel trupp. Sedan finns det ju många riktigt bra filmer, däribland 'Det röda fältet' av Zhang Yimou, som utspelar sig i bakgrunden av krig, men jag har en känsla av att de inte hör till diskussionen.
Stämning är som sagt viktigt, men jag behöver kunna känna ett engagemang för det som händer, intresse för karaktärerna och, viktigast av allt, sympati med dem. Det är därför "Uppgörelsen" är så bra i min bok. Go figure. En bra krigsfilm är vacker (musiken är görviktig, mer Morricone och 'chants from the thin red line'), samtidigt som den behandlar krigets verklighet på ett realistiskt och otäckt sätt, och har intressanta karaktärer med gripande öden. En dålig krigsfilm är tråkig, onyanserad, stereotyp, tillrättalagd, sentimental och/eller hjältepropaganda för en enskild regim eller ett försvar för dennas krig, och innehåller trista urmanliga karaktärer man inte kan sympatisera med för fem öre. "Saving Private Ryan" faller på nästan allt det där, och är därmed i mitt tycke en riktigt dålig film. "Pearl Harbor" tänker jag inte ens kommentera annat än med kvävda, hulkande ljud.
- Ymir, filmälskare