Niklas73 said:
Ni som gör spel som jobbar med skador som inte är relaterade till kroppsdelar - hur tänker ni då det kommer till att sikta på en viss kroppsdel.
T10-systemet har ett värde som heter Omtöckning. Man får Omtöckning när man får skada. Det reflekterar hur mycket sämre du är för att det gör ont, för att kroppsdelar är obrukbara, att man på grund av adrenalin skiter i att kroppsdelar är obrukbara et cetera. Allt det där är inbakat i det abstrakta värdet.
Som ett resultat av det är att själva siktandet inte blir en faktor i sig. Det vill säga, jag har inget regelmässigt stöd för att säga "jag vill krossa din vapenhand". Jag kan fortfarande
säga att jag gör det, men rent gelemässigt så är det ingen skillnad på det och säga "jag slår dig på näsan" eller "jag drämmer till i pungen".
Detta ska egentligen läsas som "jag
syftar till att krossa din vapenhand". Det är viktigt att göra den distinktionen, för att slåss är ungefär som föräldraskap: vi är två om'et. Att jag vill slå sönder din handled rimmar illa med dina önskemål, och du kommer att försvara dig. Det innebär att även om jag träffar så är jag inte garanterad att träffa din handled. Jag kan lika gärna träffa din högra njure, din högra axel eller din högra tinning, beroende på var din vapenhand är när jag drämmer till och hur du rör dig och hur mitt vapen studsar på ditt vapen när du parerar - och en kvantiljon andra faktorer som är på tok för skitjobbiga att bygga in i regelsystem som man kan spela utan excel-stöd.
Vad som händer därefter är att jag slår anfallsslag och du slår försvarsslag. Antag att jag träffar. Då tar vi fram skadepotential, eller ett värde som säger hur farlig den här skadan är. "Hur illa den ser ut att ta", helt enkelt. Det i sig är en beskrivning.
Observera nu att ett anfallsslag är inte en svärdssving, eller i det här fallet basebollsträsving. Det är en hel serie svingar och motsvingar. Så det här blir beskrivet som "jag drämmer till med basebollträt, och du sätter upp ditt järnrör och parerar, och jag slår och slår och driver dig bakåt och får in snuddträffar på axlar och armar och en gosig däng på handleden!"
Du slår ett stryktålighetsslag för att, tja, tåla stryk, och därigenom får vi reda på hur allvarlig skadan blev. Eftersom du är ett tonårsdrägg från centrala Los Angeles så har du ingen rustning att tala om, men du klarar smällen så det blir bara en Lätt skada och 4 omtöckning. Du kan fortfarande slåss; hade du haft en Allvarlig skada så hade du haft 8 Omtöckning och varit utslagen.
Här kommer mer beskrivning: "smällen tar på underarmen, på handleden faktiskt, eftersom du försökte kontra och handleden var närmast. Det krasar otäckt när nånting går sönder."
Hade det varit en Allvarlig skada så hade det låtit annorlunda: "smällen tar i sidan av skallen, det knäcker till och du smakar blod i munnen, världen blir grå och asfalten krockar med ditt pannben."
Men tillbaka till den Lätta skadan. Du kan fortfarande klättra, men för att ge lite perspektiv på modifikationen så är en 4 Omtöckning motsvarande -40% BRP. Du kan fortfarande slåss. Återigen med -4 - du får ta ditt järnrör i andra handen, eller så har du så mycket adrenalin i kroppen att du faktiskt skiter i att benen är brutna.
Orsaken till att jag väljer att göra så här är de kvantiljonerna faktorerna jag pratade om. Det finns så många faktorer i strid så att en ganska hög abstraktionsnivå är helt enkelt nödvändig. Varför just detaljen sikta ska detaljstyras, men inte hur du rör på dig eller hur du motanfaller just då eller hur ditt vapen viker sig för inkommande kinetisk energi (som trots allt borde ha större inverkan än mitt blotta siktande), ter sig lite konstigt.
Som konsekvens därav försvinner också individuella kroppsdelar och modifikationer från dem. Istället säger jag att ditt anfall har vissa konsekvenser som mäts i skadenivå och Omtöckning. Väv in konsekvenserna i narrativet istället för att tvinga in narrativet i konsekvenserna.