Det var ngn gång då jag träffade killen som introducerade mig till rollspel (son till en av mina föräldrars bekant) då han berättade att han hade varit på Tradition och deltagit i någon reklamkampanj för ett nytt skräckrollspel; då det hade varit ett nedsläckt rum med typ ett pentagram, svarta stearinljus, personer i kåpor som mässat och haft sig. Han tyckte det var whack och beslöt sig för att typ det var spiken i kistan på hans rollspelsintresse, medan jag blev rätt nyfiken. Det var dock när Sinkadus körde artikeln "Golabs tjänare i Stockholm" som jag blev frälst och skaffade spelet. Artikeln skulle jag senare återkomma till senare när jag slitit mitt hår över hur svårt det är att skriva kampanjer till spelet.
Jag började alltså med andra utgåvan, och kom in i spelet rätt sent. Vår spelgrupps Kultintresse var som starkast när rollspelsdebatten var i full gång. Jag hade en massa märkliga handouts i mitt skåp (brev som var besudlade med blod (=well, röd färg, åtminstone) och mystiska pergament (nja) med runor och magiska tecken) som drog till sig en del märkliga blickar, inte minst eftersom jag också blev rejvare i samma veva och var den första i mitt bonnegymnasium att blondera håret, och så gick jag omkring i knorrande plastkläder medan alla tyckte att vi var helt galna. Det var en lycklig tid. :^)
