Nekromanti KULT: Skillnad mellan upplagorna?

[krank]

Re: Den tredje utgåvan: Bajsboken.

Jag tror det. Du menar att ritualerna som beskrivs i boken bara är några exempel på hur magi faktiskt utförs i Kults värld - medan magin i sig saknar dessa regler och kan ta sig helt andra uttryck?

Exakt så.
Jag tror att det beror på min generella inställning till rollspelsböcker - dvs, jag ser dem mindre som kanon och mer som inspiration. Jag har samma inställning när dett gäller hur många tärningsslag grundboken säger att man ska göra för ditten eller datten eller hur mycket plus eller minus man får eller hur många grundegenskaper man har. För mig är allt det där bara exempel, inspiration, idéer.

Är du allvarlig när du säger att dessa små variationer verkligen är användbara och nödvändiga för dig?

Japp. Faktiskt. För mig är Kult väldigt mycket ett spel om ockulta riter och liknande, och då känns det ändå centralt med väl utvecklade ritualer. Jag kan absolut hålla med om att vissa skolor gott kunde haft mer variation, men ändå tycker jag att just Kult 3e är bland de bättre spelen när det gäller att gestalta ockultism. Det känns om inte annat som att de som skrivit är insatta och pålästa. Nu vet jag inte om de är det, men det känns så, och det gillar jag.

Mitt eget Scriptura, som flera gånger anklagats för att vara likt Kult, kommer däremot att välja en annan väg. Inte för att min väg är enklare (vilket den är), utan för att jag väljer ett annat perspektiv. Scriptura kommer mer att ha en grundlig genomgång av de teoretiska grunderna bakom olika magiskolor, vilka symboler (och vilka ljus, lukter och andra parafernalia) som betyder vad etc. Däremot kommer jag sannolikt också att ha med en hoper exempel, men jag är inte tillräckligt anal eller tillräckligt tålmodig för att skriva de långa listor Kult har.

Fördelen av de långa listorna är i mina ögon inte så mycket innehållet i själva listorna, utan att de sammantaget, bland annat genom sin detaljrikedom och längd, illustrerar något jag tycker är ganska viktigt - nämligen just traditionsbundenheten och ritualismen hos traditionella ockulta system. Med andra ord, jag tycker att funktionen hos magilistorna är något annat än att just ge en massa "spells", nämligen att illustrera något viktigt i spelet, och den funktionen sköts alldeles lysande av sagda listor.

 

[Rising]

Re: Den tredje utgåvan: Bajsboken.

Jag tror att det beror på min generella inställning till rollspelsböcker - dvs, jag ser dem mindre som kanon och mer som inspiration.

Då är du som jag då, bara det att jag verkar ha större problem med långa listor och upprapningar som (enligt) mig inte ger tillräckligt med inspiration i förhållande till sidantalet.

Jag är extrem när det gäller sidekonomi. Om förhållandet inspiration/sida blir för lågt så sparkar jag bakut och känner att jag både betalt för mycket och att jag får för mycket trams att bläddra igenom på min jakt efter inspirationsmaterial.

Därför tycker jag tredje utgåvan är dålig, som tar bort många saker som gav inspiration i andra utgåvan (såsom arketyper och mörka hemligheter) och ersätter det med extremt många sidor som helt enkelt inte erbjuder tillräckligt med inspiration.

För mig är Kult väldigt mycket ett spel om ockulta riter och liknande, och då känns det ändå centralt med väl utvecklade ritualer.

Det finns en viktig sak att påpeka här; jag hade inte varit lika motvalls om det hade varit ritualer till något arkaiskt rollspel.

Men grejen är att Kult är ett modernt rollspel. Det inte bara utspelar sig i modern tid, utan dess fantastiska inslag föreslås först och främst vara moderna - inte arkaiska. Demiurgen började inte försvinna förrän någon gång på 1500-talet, och försvann inte förrän i början på första världskriget. Hela poängen med rollspelet är att ytterst få varelser kan ha sett igenom illusionen innan dess. Det är inte förrän de senaste 200 åren som Malkuth börjat verka för att människor skall bli uppvaknade.

Tredje utgåvan pratar liksom om magi före kristus. Det vore helt okej i ett arkaiskt rollspel som fokuserade på uråldriga fasor och uråldrig svartkonst från svunna tider, men det är helt fel i Kult. Tredje utgåvan skriver att vid slutet för romarriket så fanns det magiska akademier överrallt och tusentals sekter i mellanöstern... Plötsligt så försöker de alltså göra Kult till ett arkaiskt skräckrollspel, och det är tvärt emot spelets vision såsom den förklaras i andra delar. De sekter som fanns bör snarare tolkas som manifestationer av arkonterna och dödsänglarna - såsom framförallt Chokmah och Sathariel, och så långt ifrån upphöjd gnosis och tekniker för att skåda igenom illusionen som det bara går att komma.

Tredje utgåvan försöker göra gällande att all magi och ockultism som skett i vår historia har skett i människans tjänst och kan användas för att se igenom illusionen, men det bryter starkt mot vad som sägs på andra delar i boken. Det vimlar av ceremonier och ritualer även i beskrivningarna över metropolis och arkonternas palats. Så det hade varit mycket mer passande i Kultuniversat om man helt enkelt hade slagit fast att "är det gammalt? Ja, då är det med största sannolikhet ett maktmedel från våra fångvaktare".

Det som är intressant med Kult (i min mening) är ju just att det inte är ett standardiserat, urvattnat arkaiskt skräckrollspel, utan att den verkliga magin finns i moderna läkemedel såsom preglandin, kassettband, hasselbladskameror, besatta AK-4:or och i neurotiska symboler som luffare ritar på tunnelbaneväggar. Det vimlar av sådana beskrivningar i boken, och Gunnilla Jonsson skriver själv i en intervju att vårt gamla paradis - när vi var Gudar och kunde styra materien - inte skulle vara någon medeltida fantasyplats utan snarare vara en modern stad.

Därför känns det så rubbat för mig att tredje utgåvans magi blundar för det moderna - det som hela kultmytologin bygger på - och istället kommer med historielektioner.

Man har mycket bättre inspiration att hämta hos Grant Morrison (som är kaosmagiker) som hittar magi i så olika (och moderna) former såsom NLP, scattande, syntetiska droger, smart drinks och högteknologi; och som pratar om rymdvarelser byggda av information och vetenskapsmän som använder det utökade alfabetet för att kunna uttala hypnotiska meddelanden som de väver in i popstjärnerefränger.

Så jag tror att den arkaiska syn på magi som magikapitlet i tredje utgåvan har hade passat helt okej i ditt Scriptura (eller något annat arkaiskt rollspel), men det har verkligen ingen plats alls i ett modernt rollspel såsom Kult.

 

[krank]

Re: Den tredje utgåvan: Bajsboken.

Om förhållandet inspiration/sida blir för lågt så sparkar jag bakut och känner att jag både betalt för mycket och att jag får för mycket trams att bläddra igenom på min jakt efter inspirationsmaterial.

Därför tycker jag tredje utgåvan är dålig, som tar bort många saker som gav inspiration i andra utgåvan (såsom arketyper och mörka hemligheter) och ersätter det med extremt många sidor som helt enkelt inte erbjuder tillräckligt med inspiration.

Här har vi samma inställning, bortsett från att arketyper och liknande i mina ögon är ytterst opinspirerande. Jag är ju också den som brukar vilja att folk spenderar ett absolut minimum av tid och plats på regler och maximal mängd plats till värld - om man spenderar mer än halva boken med arketyper, färdigheter, bakgrunder, tabeller och specialregler så lessnar jag och spelar något annat. Allt jag behöver veta, spelmässigt, ska helst vara ihoptryckt till max 10 A4. Ritualerna vi nu talar om ser jag inte egentligen som regler i sammanhanget, vill jag också påpeka.

Så jag tror att den arkaiska syn på magi som magikapitlet i tredje utgåvan har hade passat helt okej i ditt Scriptura (eller något annat arkaiskt rollspel), men det har verkligen ingen plats alls i ett modernt rollspel såsom Kult.

Det jag vill ha, och som jag kommer att ha med i Scriptura, är ju både och. Vi har äldre magiformer, och nya. Mötet kan vara hemskt intressant.

 

[Rising]

Re: Den tredje utgåvan: Bajsboken.

om man spenderar mer än halva boken med arketyper, färdigheter, bakgrunder, tabeller och specialregler så lessnar jag

Ptroo! - blanda inte ihop dem.

Färdigheter är en regelgrej, medan mörka hemligheter är en visionsgrej. Det senare försöker beskriva det som är speciellt med Kult - alltså varför det just är skeva och trasiga människor som är spelets protagonister. Dessa typer av människor är en oerhört viktig del av världsbilden i Kult, eftersom det är just de som har tillräckligt låg mental balans för att se igenom illusionen, få upplysning, och bli indragna i världens konflikter.

De mörka hemligheterna är ungefär som att beskriva hur ridderliga ideal fungerar i ett riddarspel. Det är en "världs"- eller åtminstone visionsgrej.

Jag är helt och hållet med dig när det gäller vapen-, färdighetslistor och stridsregler och sånt. Det är meningslöst i Kult. Jag vill bara ha sånt som kan användas för att berätta historier, och i Kult (mer än många andra skräckrollspel) så är karaktärerna väldigt viktiga. Det finns skräckrollspel där rollpersonerna bara är äventyrare eller investigatorer, och som således kan stoppas in i vilket scenario som helst. Men bra kultrollpersoner är sina äventyr. Det är inte för inte som så många Kultspelledare tycker att man måste skriva äventyr med färdigskapade rollpersoner, eller (vilket jag föredrar) att spelarna skapar sina rollpersoner först, och att spelledaren sedan skriver deras äventyr.

De mörka hemligheterna medför faktiskt inga regelgrejer alls. Inga modifikationer eller specialregler öht. Det är bara inspirationsmaterial och en beskrivning av de levnadsöden som Kult handlar om, samt krokar för spelledaren att hänga upp sina äventyr på.

Ritualerna vi nu talar om ser jag inte egentligen som regler i sammanhanget, vill jag också påpeka.

Okej. Jag hade hoppats att jag också kunde se det så, men själv ser jag faktiskt bara regler när jag läser dem. Bara efter att ha läst en av ritualerna så hade jag kunnat improvisera fram resten av dem. Liksom, de är inte särskilt varierade. Att byta från sandelträ till myrra, att byta från en davidsstjärna till ett pentagram, eller att byta från "magikern bränner en lock hår i elden" till "magikern häller vattnet i en cirkel runt namnet som står skrivet på golvet"... Sånt kan jag göra i sömnen, och jag är övertygad om att du också kan det.

Jag är nyfiken på vad det är du egentligen kan ha läst i magikapitlet som fått dig att haja till och tänka "det här hade jag inte tänkt på." Hur mycket sånt hittade du egentligen i förhållande till det enorma antalet sidor?

För min del är The Occult Sciences överlag rätt okej, och även ett par av grejerna som står precis i inledningen. Men liksom... Det hade lätt kunnat sammanfattas på 8 sidor med öppen layout, istället får man närmare 100... Sånt gör mig arg, och jag trodde faktiskt det var sånt utrymmesslöseri som gjorde dig arg också.

 

[krank]

Re: Den tredje utgåvan: Bajsboken.

Sånt gör mig arg, och jag trodde faktiskt det var sånt utrymmesslöseri som gjorde dig arg också.

Som sagt, det var för mig en bekant återkoppling. Jag har läst tillräckligt många ockultrelaterade böcker skrivna av folk som är mer eller mindre fnoskiga i vår värld, och det är precis sådär listorna i deras böcker brukar kunna se ut. Allvarligt. Enda skillnaden är väl att symbolerna brukar vara sjukt mycket mer tillkrånglade.

Så för mig blev det en behaglig återkoppling, som dessutom inspirerade mig.


Stridsregelkapitlet däremot kände jag var ganska bortkastat, likaså stora delar av karaktärsskapandet. Det enda som kändes relevant var möjligen då de mörka hemligheterna och kanske lite mer jox, men som vanligt när det gäller regler så hade jag föredragit om man bara presenterade de delar som gör systemet "eget" (mental balans, mörka hemligheter, kanske möjligtvis det inte-egentligen-så-bra-men-bättre-än-allt-på-marknaden-skadesystemet) och sket i resten. Fan, BRP växer på träd, inte känner jag för att spendera pengar på att läsa den skiten igen. Men så är jag allergisk mot allt daltande med nybörjarrollspelare också, som du vet sedan tidigare.