Jag sitter och funderar på hur jag vill att språket ska vara i Kutulu. Mitt ideal är att boken stilmässigt ska kunna läsas av en nutida och kanske inte helt påläst som att den är skriven av en gentleman från de fina samhällsklasserna kring 1920. Formellt, lite torrt, en och annan term som känns lite föråldrad.
(Finns det något bra jag borde läsa för att få en känsla för svensk formell sakprosa anno 1920-1930? Jag kommer kanske inte att härma stilen rakt av, men jag vill gärna veta vad jag väljer att strunta i s a s).
Men, en viktig sak: "hen" (i alla betydelser) är ju definitivt ett lite för nytt ord i sammanhanget. Spontant funderar jag på att helt enkelt använda "vederbörande" (för "han-eller-hon"-betydelsen) eftersom jag trots allt tänkt mig lite formellt och styltigt språk, men jag blir osäker. Det känns som att det finns risk för ett stilbrott. Hur känns det för er?
(Finns det något bra jag borde läsa för att få en känsla för svensk formell sakprosa anno 1920-1930? Jag kommer kanske inte att härma stilen rakt av, men jag vill gärna veta vad jag väljer att strunta i s a s).
Men, en viktig sak: "hen" (i alla betydelser) är ju definitivt ett lite för nytt ord i sammanhanget. Spontant funderar jag på att helt enkelt använda "vederbörande" (för "han-eller-hon"-betydelsen) eftersom jag trots allt tänkt mig lite formellt och styltigt språk, men jag blir osäker. Det känns som att det finns risk för ett stilbrott. Hur känns det för er?