Obskyr
Snygging
Hur gick det till, egentligen?
Jag jobbar visserligen som japansköversättare, men jag var inte helt taggad på att spendera en dryg vecka på att översätta hela det 32-sidiga äventyret på en professionell nivå. Istället valde jag att läsa igenom det på japanska och anteckna enstaka nyckelord bredvid texten för att sedan snabbt kunna påminna mig själv om vad som figurerar i varje scen. När det sedan blev dags att spelleda så improviserade jag det som sades till spelaren baserat på dessa anteckningar, vad jag kom ihåg från när jag läst igenom, och det lilla jag snabbt kunde skumma i texten. (Jag må behärska japanska, men nog är språket svårt att läsa medan man pratar på ett annat språk.)
Denna metod var en succé! Jag har en viss fallenhet för improvisation, som tur är. Om något antecknade jag mer än jag behövde. Nästa gång lägger jag nog mindre tid på förberedelser!
Kutulu som spel
Om du inte spelat Kutulu, så ska du veta att spelet är genialiskt. Nästan vartenda designval känns uppenbart. Såklart de flesta förmågor ska bedömas utan att slå tärning – dåliga tärningsslag bör ju inte kunna leda till att äventyret stagnerar helt. Såklart vansinnet ska föra något positivt med sig – i det här fallet att det hjälper en att se mer av sanningen – så att spelarna inte uppmuntras att hålla sig undan från det intressanta. Och viktigast av allt: såklart vansinnet ska vara på spelledarens sida. Istället för att spelarna måste krysta fram att rollpersonerna deras rantar runt och tjuter, eller talar för sig själva, så agerar spelledaren ”opålitlig berättare”: berättar vad rollpersonerna uppfattar, vilket inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten. Då räcker det ju med att spelarna agerar helt rimligt och logiskt från sitt perspektiv – så ser de vansinniga ut för omvärlden! Så här borde det ju alltid ha varit! @krank har uppnått speldesign-nirvana: en design som är enkel, elegant, och känns självklar. Oundviklig, på något sätt.
Med det sagt så höll jag mig inte så religiöst till de detaljerade reglerna och följderna runt just vansinne – men det fina med att det bokförs av spelledaren är ju att det lämpar sig mycket väl att vara lite frihetlig och göra så som bäst tjänar storyn! Så här är några husregler som jag känner mig rätt bekväm med att införa efter att ha spellett detta äventyr:
- Vansinnesnivån ”Förnekelse” beskrivs i regelboken som så: ”Rollpersonerna kan till exempel uppleva att de förlorar tid[.]” Dock nämns inga andra exempel! Därför gör jag så att chimärer (d.v.s. hallucinationer) som censurerar verkligheten figurerar redan i stadiet ”förnekelse”. Till exempel kanske rollpersonens hjärna skriver över en lovecraftsk best med en vanlig krokodil, eller ett blodigt hjärta på köksbänken med ett saftigt äpple. Dels är det mer intressant att selektivt justera verkligheten än att det alltid måste röra sig om minnesförlust, och dels skapar det fler möjligheter till intrikata mysterier och plot twists.
- Effekter från tidigare vansinnesstadier kan hålla i sig i senare stadier om det tjänar storyn. Det här äventyret blev t.ex. bättre av att en förnekelse-aktig hallucination (“hjärta = äpple”) höll i sig in i senare stadier.
- Med varje vansinnesstadium ökar hallucinationer i täthet och storslagenhet i allmänhet, istället för den specifika följden av vansinnesstadier och hallucinationstyper. Kutulus regler har fyra vansinnesstadier, och en mycket specifik följd av vilken typ av hallucination som dyker upp i vilket stadium (Förnekelse →
Drömmar ⟶ Famlande → Chimärer ⟶ Acceptans → Fantasmer ⟶ Anpassning). Det tycker jag är lite restriktivt, så jag använder det mer som en tumregel.
(Spojlervarning, såklart! Men sen finns ju äventyret bara på japanska, så.)
Introduktion
Rollpersonen Francis Martin Townes (hädanefter Marty – döpt efter FM Towns Marty, en obskyr japansk spelkonsol) sitter vid köksbordet och har nästan ätit upp sina äggmackor när frenetiska knackningar på dörren hörs. Det är Levi Graham, kriminalare hos Arkham-polisen och Martys vän. Tydligen har någonting hänt grannparet Lowndes över gatan. Det blir till att lämna äpplet han sparat till efterrätt på köksbänken och följa med.
Väl hemma hos familjen Lowndes så ser Marty sin granne, journalisten Freddy Lowndes, i stolen vid tebordet – han har samma rutiga skjorta, samma cirkulära glasögon, och samma välkammade, pomada-stinna frisyr. Vad som dock sticker ut är att vänstra sidan av hans bröst är urgröpt, hans revben brutna, och hans hjärta utskuret. Enorma mängder av nyligen koagulerat blod färgar hans manchester-byxor brunare än de redan var. En titt in i parets sovrum avslöjar att frun Marge har mött precis samma öde.
Herr Graham förklarar att Arkham-polisen har fullt upp med efterskalvet av ett tidigare fall, och ber Marty – som är privatdetektiv – att ta sig an utredningen av detta mord. Han nämner också ett oroväckande faktum: det här är precis det modus operandi som seriemördaren endast känd som ”kannibalen” följde. Men… kannibalen greps och skickades till dårhuset för en dryg vecka sedan. Allmänheten vet dessutom bara att han var en kannibal, och inte exakt hur han mördade sina offer eller att han endast åt deras hjärtan. Kan det röra sig om en medbrottsling?
Sanningen
Någon medbrottsling är det inte. Här får ni de hemligheter som spelledaren sitter på vid det här laget: rollpersonen är (
…) besatt av kannibalens själ. Genom att kombinera en ofullständig ritual ur den förskräckliga inkunabeln Culte des goules med magi som hör till en ursprungsamerikansk stam har han skapat en sorts svartkonst som låter hans själ hoppa från kropp till kropp. (Oroa er inte, förresten: äventyret specificerar att den ursprungsamerikanska magin är ofarlig, så det finns ingen xenofobi här – om möjligen en aning klassisk ”åh, så mystiska de är”-aktig exotism.) Han har hoppat ur sin kropp in i sin psykiatriker på mentalsjukhuset, ur psykiatrikern in i Freddy (som skulle intervjua honom om fallet), och sist men inte minst ur Freddy in i spelaren när de åt middag tillsammans igår. Han har också varit noga att mörda sitt förra offer så att ingen kan tjalla – och mycket riktigt så är det Marty som har mördat Freddy och Marge under kannibalens påverkan. Dock minns denne såklart inte detta – kanske dels för att hans hjärna skyddar honom från de alltför självfördömande minnena, och dels eftersom kannibalen hade tyglarna i hjärnan då.Nu har kannibalens krafter sinat, och det kommer att ta honom fyra dagar att återfå total kontroll av kroppen. Tills dess har han bara kontroll under en större och större del av dagen för var dag som går, och allt rollpersonen märker är att hen har otäcka drömmar och vaknar senare och senare (och på konstigare och konstigare platser) – något som speltekniskt representeras av att spelaren kan besöka fyra platser på dag #1, tre platser på dag #2, två platser på dag #3, och bara en enda plats på natten av dag #4. Bäst för Marty att han får pejl – och pli – på situationen tills dess. Hur nu det ska gå till.
Hur gick det för oss?
Mycket, mycket bra! Jag ska inte uttråka er med att berätta om hela alltet, men här kommer några av de viktigaste och/eller roligaste stunderna. De följer äventyrets handling, mer eller mindre, men det mesta specifika som hände improviserades av oss båda.
- Den första natten har Marty en otäck dröm, som jag avsiktligt beskriver på ett förvirrande sätt. ”Det är mörkt och disigt. Du stapplar ut i köket, och dammet i luften glittrar under ljuset som sipprar in genom persiennerna. Där är det, och du plockar upp det, och för det till läpparna. Utsökt. Sött. Det sipprar ned längs halsen på dig.” (Här frågar spelaren ”förlåt, vad är ’det’?”, men jag fortsätter bara prata.) ”Finns det något ljuvligare? Det är nästan så att människohjärtat du nu förtär fortfarande bultar – så levande känns det…” (Och här byts det till en lättsammare ton.) ”När du vaknar sitter du vid köksbordet, och har helt enkelt ätit upp äpplet du lämnade där i morse, ha ha.” I själva verket så var ju äpplet Freddy Lowndes hjärta, vilket Martys hjärna inte ville tro och hallucinerade att det var ett äpple. Nog fick jag en misstänksam blick.
- Spelaren gör genast det rimliga men ofattbart nördiga valet att omedelbart dra till biblioteket. Där kollar Marty igenom gamla tidningar, och får en lista på kannibalens offer. Ett av offren, en ursprungsamerikansk man, var den enda som fanns i kannibalens bostad. Spelaren bestämmer sig smart nog för att kolla upp information om mannens stam bland böckerna. Detta är en av sakerna äventyret inte hade förutsett, så jag hittar på att det enda intressanta hon hittar är en 20 år gammal master's-uppsats av en dåtida student på Miskatonic-universitet – en viss James Osborne. Uppsatsen beskriver deras kultur, med särskilt fokus på deras andliga ritualer.
- I en tyst stund med detektiv Graham på ett litet hak i stan frågar jag vad Marty beställer. Körsbärspaj, säger spelaren. Senare under scenen beskriver jag i förbifarten hur ”ja, den trötta servitrisen kommer in med Grahams frukost och din äppelpaj, och en kopp—” Spelaren avbryter: ”Körsbärspaj.” Jag låtsas snitsigt som om det var av misstag. ”Oj, öh, ha ha… Nä, nu är det äppelpaj! Vi säger att hon tog fel på beställningen.” Långt senare blev spelaren helt paff (och väldigt imponerad) när hon insåg att Marty undermedvetet hade beställt äppelpaj under inflytandet av kannibalen, som gillar både hjärtan och äpplen.
Där har vi förresten en ny Kutulu-spelledarteknik som jag nog kommer använda framöver – om än extremt sparsamt: spelarens rollspelande kanske inte alltid stämmer överens med vad rollpersonen faktiskt gör.
- På mentalsjukhuset träffar Marty allehanda intressanta typer. En trumpen psykiatriker, en trevlig och aningen tragisk patient, en alltför glad och prydlig receptionist… Det blir en stämningsfull scen! Han sätter sig ned vid ett bord i uppehållsrummet, och läser igenom en transkription av en terapisession med kannibalen. Här håller jag en improviserad och kuslig monolog som kannibalen, i vilken jag avslöjar hans motiv: dels gjorde boken Culte des goules honom galen, och dels ville han uppnå odödlighet. Han fann en besittningstrollformel i boken som kunde hjälpa honom med det. Just det: här står det också att kannibalens namn är… James Osborne! Den sista raden i transkriptionen läser Marty inte, utan tittar upp och ser plötsligt en medelålders man i patientkläder som sitter på andra sidan av bordet. Han lutar sig in med en slug min och säger den sista raden: ”Tycker du om äpplen, doktor? Ska jag plocka ett åt dig?”. När Marty blinkar är han borta.
- Kannibalens doktor tog ledigt för några dagar sedan, så det bär av till hans hemvist. Såklart är han stendöd, och hans bröst är urgröpt, och hans hjärta är borta. Men i håligheten ligger… Freddy Lowndes vigselring!? På väg ut ur rummet hörs ett knarrande ljud. Doktorn vänder sitt livlösa huvud mot Marty och frågar, med döda ögon: ”Hur smakade det?”
-
När Marty vaknar nästa dag är det redan solnedgång, och han sitter vid soffbordet med ett nytt äppelskrutt framför sig. Både dörren till huset och till hans mörkrum (för fotoframkallning) står på glänt. I mörkrummet ligger en kvinna som han aldrig sett förut. Under mörkrummets dunkla, röda ljus är det svårt att se till en början – men sen inser Marty att hon är död: bröstet urgröpt; hjärtat försvunnet. Har mördaren brutit sig in i hans hus under natten med en död kropp? Eller…? Det här ser inte bra ut, vet Marty – nog bäst att inte anmäla det här till polisen. Han städar upp (något han är mycket bra på som kriminalteknikexpert), kontaktar en fixare som brukar agera informant åt honom, och betalar dyra pengar för att han gör sig av med kroppen åt honom.
- Tillbaka till biblioteket en sista gång. Det är stängt, men det lyser fortfarande ett kontor på andra våningen, så Marty knackar och knackar och knackar… En butter röst hörs inifrån. Han vill inte släppa in Marty, men så fort han hör titeln Culte des goules blir det tyst, och dörren öppnas – där står huvudbibliotekarien. Efter att ha fått läsa lite av boken (och därmed blivit lite galnare) listar Marty ut att kannibalen har tagit en ofullständig besittningstrollformel från boken, och fulländat den med kunskapen om en annan, ofarlig ritual som han fått genom att tortera en ursprungsamerikansk man. Eftersom jag tidigare hittade på att James Osborne gått på Miskatonic-universitetet så berättar huvudbibliotekarien om honom, lite som Dumbledore talar om Voldemort. ”Han var en lysande ung man, men jag såg alltid någonting oroväckande i hans ögon”, typ.
- Sista natten. Marty har fått pejl på att det är dags att dra till ursprungsamerikansstammen för att få hjälp. Spelaren har däremot tidigare önskat att få slå tärning, så på väg dit stoppar jag in en hallucination där Freddy Lowndes står mitt i vägen och pekar anklagande mot Marty. Ett misslyckat slag mot Rörlighet senare är Martys bil kvaddad, och det blir till att gå längs den kalla, prärievargsstinna landsvägen mot stammens boplats.
- Med information om Culte des goules kan stammens hövding utforma en reningsritual: Marty måste dricka något slags speciell peyote-dekokt och stanna i en ceremoniell hydda över natten. Och vad han än gör, inte öppna dörren. Och när natten faller och kannibalen får honom att inbilla sig att folk kommer och ber honom öppna så gör han såklart inte det – för både Marty och hans spelare är för smarta för att falla för ett sånt gammalt trick.
- En lång och fartfylld scen följer där ”skuggorna dansar och slickar dig likt flammor, och tar form i en skuggig människoskepnad med ansiktet av en medelålders man. Det ansiktet förvrids: ögonen blir stora som tefat, med gul iris och eld i pupillerna. Hans tänder växer likt en sabeltandad tigers. Hans hår blir långt, vitt, och böljande. Du faller till marken, och känner hur han spetsar ditt bröst bakifrån – stöter handen rakt genom kött och ben och rotar inom dig – men det gör inte ont. Det känns bara som om någonting vidrör och famlar inom dig. Hans hand sluts omkring någonting, och möts av motstånd när han rycker ut vad det nu är. Du kan röra dig igen, och ser i hans grepp ett stort, blankt, saftigt rött äpple. Munnen hans öppnar sig i ett omöjligt stort gap, redo för att sluka det.” Spelaren inflikar: ”Jag skjuter demonen!” Efter ett hjärtklappande men framgångsrikt tärningsslag beskrivs resultatet: ”En förskräcklig knall hörs. Ett nio millimeter brett hål har bildats i demonens skuggiga vävnad. Ur denna lilla reva börjar en skuggig gas forsa, och du ser att hans kropp börjar blekna till tomma intet – bit för bit, nedifrån och upp. Elden i hans ögon brinner våldsammare än någonsin när han än en gång höjer äpplet till munnen – och han släpper det ned i sitt bottenlösa svalg. Men just då har försvinnandet nått upp, och äpplet faller igenom luften där hans mun nyss var och dimper ned på marken, och in i skuggorna.”
- På så sätt har Marty gjort sig av med kannibalens själ! Egentligen hade äventyret bara dåliga slut inbyggda (antingen att rollpersonen åker i finkan eller måste fly Arkham), men jag har svårt för hopplöshet, och särskilt i ett interaktivt medium vill jag inte straffa en spelare som inte gjorde några dåliga val. Därmed kom Marty undan med livet och jobbet i behåll – om än kanske med ett starkt behov av psykoterapi och en ny bil. Kanske vi får se honom igen någon gång.
Jag kan knappt bärga mig för att spela mer Kutulu! Huruvida det blir ett japanskt äventyr eller inte härnäst återstår att se, men jag funtar lite på ett äventyr som tar plats i Ryōunkaku, Japans första skyskrapa. Starkt rekommenderat för andra att testa spelet, i alla fall! Det går att skaffa den fysiska boken rätt billigt, och så finns PDF-versionerna av både regelboken och alla officiella äventyr till och med tillgängliga helt gratis. @krank, alltså. Jag applåderar så hårt jag kan.
Last edited:
