kwarnberg
Swordsman
- Joined
- 8 Jul 2015
- Messages
- 775
På Rickards förfrågan kommer här en liten tråd om vad jag lärde mig när jag spelade Noir en gång i tiden. Från den här tråden.
Innan Noir hade jag mest spelat Eon 3, Warhammer 3ed, och Trail of Cthulhu. Inga dåliga spel på något vis, men väldigt ”klassiska” i det att det är plot och mysteriet som står i fokus. Rollpersonerna är mer eller mindre bara där för att nysta upp äventyret. De är ofta utbytbara och deras egna bekymmer och egenheter är sekundära till plotten eller mysteriet. Regelsystemen handlade mycket om att simulera, att slåss på coola sätt, eller att få fram och tolka ledtrådar.
Sen testade jag Noir. Plötsligt var rollpersonerna som personer i fokus på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Rollpersonernas svagheter, hemligheter och bekymmer var själva fokuset i scenariona, snarare än händelserna i det planerade äventyret. Rollpersonerna var inte längre bara en ursäkt för att få uppleva äventyr, utan själva syftet med spelet. Det var helt nytt för mig.
Regelsystemet var inte där för att simulera, göra coola saker i strid eller tolka ledtrådar – de gav i stället narrativ kontroll på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Den som lyckas med sitt slag i ett motståndsslag får rätten att beskriva utfallet. Ett tärningsslag innebar inte en handling, utan kunde innebära ett helt flöde av handlingar. Det var första gången jag träffade på Bomber i rollspel, vilket fullständigt förändrade hela mitt synsätt på hur man kan skriva scenarion.
Även SL-kapitlet om berättarpersoner, scenariostruktur, relationskartor och liknande gav mig oerhört mycket förståelse för hur man kan spela rollspel på ett sätt jag inte riktigt varit medveten om tidigare. Jag går fortfarande tillbaka till Noir i dag för att inspireras och se hur de löst saker när jag skriver Skrômt, och det är den känslan av att upptäcka ett nytt sätt att spela rollspel som jag försöker fånga i Skrômt. Där är mitt explicita mål att skriva användbara spelar- och SL-kapitel som folk kommer återvända till för att inspireras av även när de spelar andra spel i framtiden. Det är en direkt produkt av hur jag använt Noir.
Nu har jag inte Noir framför mig, men jag kan bläddra i boken när jag kommer hem sedan och lyfta fram ytterligare exempel på sånt som var nästan revolutionerande för mitt rollspelande, för det finns mycket mer än det jag kan komma på här och nu.På
Rickard;n333995 said:Jag skulle jättegärna vilja höra mer om detta, kanske i en egen tråd.
Exempelvis, utöver vad du själv skrev, hur har spelet fått dig att se på andra spel, hur har det påverkat spelgruppen rent generellt gällande spelstil, vad spelade du tidigare som är skillnad på Noir, vilka komponenter som du vill lyfta som extra starka för hur Noir är?
Innan Noir hade jag mest spelat Eon 3, Warhammer 3ed, och Trail of Cthulhu. Inga dåliga spel på något vis, men väldigt ”klassiska” i det att det är plot och mysteriet som står i fokus. Rollpersonerna är mer eller mindre bara där för att nysta upp äventyret. De är ofta utbytbara och deras egna bekymmer och egenheter är sekundära till plotten eller mysteriet. Regelsystemen handlade mycket om att simulera, att slåss på coola sätt, eller att få fram och tolka ledtrådar.
Sen testade jag Noir. Plötsligt var rollpersonerna som personer i fokus på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Rollpersonernas svagheter, hemligheter och bekymmer var själva fokuset i scenariona, snarare än händelserna i det planerade äventyret. Rollpersonerna var inte längre bara en ursäkt för att få uppleva äventyr, utan själva syftet med spelet. Det var helt nytt för mig.
Regelsystemet var inte där för att simulera, göra coola saker i strid eller tolka ledtrådar – de gav i stället narrativ kontroll på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Den som lyckas med sitt slag i ett motståndsslag får rätten att beskriva utfallet. Ett tärningsslag innebar inte en handling, utan kunde innebära ett helt flöde av handlingar. Det var första gången jag träffade på Bomber i rollspel, vilket fullständigt förändrade hela mitt synsätt på hur man kan skriva scenarion.
Även SL-kapitlet om berättarpersoner, scenariostruktur, relationskartor och liknande gav mig oerhört mycket förståelse för hur man kan spela rollspel på ett sätt jag inte riktigt varit medveten om tidigare. Jag går fortfarande tillbaka till Noir i dag för att inspireras och se hur de löst saker när jag skriver Skrômt, och det är den känslan av att upptäcka ett nytt sätt att spela rollspel som jag försöker fånga i Skrômt. Där är mitt explicita mål att skriva användbara spelar- och SL-kapitel som folk kommer återvända till för att inspireras av även när de spelar andra spel i framtiden. Det är en direkt produkt av hur jag använt Noir.
Nu har jag inte Noir framför mig, men jag kan bläddra i boken när jag kommer hem sedan och lyfta fram ytterligare exempel på sånt som var nästan revolutionerande för mitt rollspelande, för det finns mycket mer än det jag kan komma på här och nu.På