1. Ja. Att läsa skönlitteratur vidgar ens uppfattning om verkligheten, inte ur aspekten att så här är den utan skönlitteratur ger en möjlighet att få en idée om vad verklighet skulle kunna vara för olika individer och dessutom olika individers uppfattningar och idéer om vad som inte hör verkligheten till. Vad som är otroligt, otäckt och skrämmande i en människas berättelse (författaren är ju en människa) kan vara menlöst och andefattigt i en annans. Därtill kommer en vidgad syn på språket, oavsett om det är ditt eget modersmål eller ett annat språk. Skönlitteratur speglar inte bara personen (författaren) utan också tiden den skrevs i och i viss mån uppsåtet (var det för att fånga många läsare med en banal historia eller var det för att beskriva något för skrivaren viktigt i andra ord?).
2. I god mån jag själv, men också tips från människor i min omgivning. Den senaste skönlitteraturen jag dock läst har varit sådant som jag korrekturläser och där har jag inte gjort något större val, utan författaren har tyckt att jag skulle fungera som kritiker, eftersom jag läser den typen av litteratur.
Men även tidningar och bokklubbar påverkar mitt val, skam till sägandes. Och då menar jag inte bara specialtidningar som hör hemma i den genre som jag gärna läser i utan även dagspress/skvallersammanhang. Jämför med diskussionen kring tex Harry Potter.
2. Den frågan är en senare fråga så att säga. Jag har fått lära mig genom åren att det slutligen är min egen uppfattning som gäller. Tidigare (när jag var ung) så lyssnade jag mycket på kamrater, tv, tidningar osv. Men numera är det jag själv som ansvarar för mitt tyckande. Givetvis påverkas det av att jag är genrebunden i stor mån och att jag läser litteratur som är lättläst, ofta smått komisk och som inte lämnar mig filosofierande i timmar efteråt - det innebär att jag har redan ingått ett avtal med mig själv om att tycka rätt bra om det jag läser.
Skönlitteratur jag inte läser tar jag alltid med en nypa tång. På samma sätt som när jag ser eller läser en filmresention så försöker jag lära mig vad recensenten i sig tycker om för filmer så förhåller jag mig till böcker. Hör jag att en person tycker om en bok kan jag tex hålla mig får god för att läsa den boken eftersom personen och jag inte har samma lästycke. Det innebär i slutänden att jag fortfarande idag faktiskt tar intryck av andras tyckande om böcker.
Jag har dessutom förutfattad mening om olika skönlitterära genrer. Därför låter jag bli att läsa visa saker eftersom de faller in under en specifik genre, andra läser jag för att de faller in under en annan.
4 Jag tycker nog inte det. Eftersom det i slutändan är viktigast att man läser så bör det helst vara anpassat efter individen. Om Håkan och jag får till uppgift att läsa en bok så är det troligare att vi båda verkligen läser om vi får välja en bok som passar vårt kynne och vår nivå av önskan att läsa. Låt oss säga att Håkan är dyslektiker och lider av ytterliggare någon begränsning av läsandetillgodogörande och jag själv är som jag var i tonåren (slukade böcker oavsett nästan författare), då kommer inte Håkan igenom Sagan om Ringen....
För mig är det viktiga att läsa. Därför faller idéen om att ett verk skulle vara viktigare än ett annat.
Visst skulle jag som sann Fantasyfan kunna påstå att Ringen-triologin var viktigast, likaväl som mina lärare påstodd att Strindberg, Moberg osv måste läsas under skolan, något jag bevisligen aldrig gjorde eftersom jag inte förstod nyttan med det hela.
Att jag sedan så här i efterskott kanske kunde förstått mer om den tidens anda som böckerna var skrivna i är väl en sak... men det gör inte böckerna mer viktiga för mig än vilket annat bokverk som helst. Visst kanske man kan undvika böcker som Grottbjörnens folk och liknande tantsnusk... men allvarligt, varför skulle något vara viktigare än något annat?
5. En stor fråga. Min enklaste förklaring är helt enkelt. Människor är olika.
