Nekromanti Låt den rätte komma in - RPG

[Oscar Silferstjerna]

John Ajvide Lindqvist är som ni säkert vet redan en rollspelsfantast, han spelar åtminstone CoC emellanåt. Hur skulle hans egna böcker - en eller flera - funka som rollspelssetting? Skräck i folkhemmet alltså.

 

[solvebring]

Hur skulle hans egna böcker - en eller flera - funka som rollspelssetting? Skräck i folkhemmet alltså.

Ypperligt bra tror jag. Jag gillar trots allt den sortens skräck. Jag tycker om när man får spela vanlig människa, ovetendes och sinnessvag, och utsätts för det ofattbara - långt utanför det normala sinnets gränser.

Det är till exempel därför jag gärna spelar nya World Of Darkness utan expansioner - bara helt plain med människor i huvudrollerna - eftersom det erbjuder just detta. Att spela skräck när man sliter sönder vardagen för individer som aldrig ens vågat tro att sådana makabra och mörka ting existerat, ger för mig en helt annan nivå till spelet, än då man spelar monster eller någon monsterjägare som är med på gigget "bakom kulisserna".

Det är väl egentligen samma sak med Cthulhu. Det som, enligt mig, delvis gör Lovecraft bra är ju att hans berättelser ofta handlar om helt vanliga människor som rycks in i en värld de aldrig trott var möjlig.

... Den sortens skräck är enligt mig ofta den allra bästa.

... solvebring har dock bara sett filmatiseringen av Låt den rätte komma in och har i övrigt inte heller läst någon av de andra böckerna.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag får kanske precisera mig lite. Det jag menade var alltså sådant som är typiskt för just Ajvide Lindqvists skräck: kombinationen av svensk vardag och skräck. Egentligen är han ju en ganska politisk författare vars verk har rätt många bottnar. Låt den rätte komma in är en historia som bara på ytan handlar om vampyrer, men i ett större perspektiv snarare handlar om sexualitet, utanförskap, identitet, tidsanda, klass, förort, föräldraskap etc.

Enkelt uttryckt: ska man göra ett rollspel av detta kan man nog inte få med allt. Men något kanske går. En tanke är att låta rollpersonerna vara vampyrer i en vardaglig svensk miljö. Utan att ge dem alltför mycket övernaturliga förmågor. Eli i filmen är ju intressant ändå.

 

[Sjunde inseglet]

Skräck i folkhemmet låter lockande. Jag har själv fantiserat om dylika äventyr/kampanjer där rollpersonerna är vanliga svenssons i ett Sverige där mörkret i ögonvrån döljer fruktansvärda hemligheter. Låt t ex svenska myter bära på frön av sanning och försvenska de monster som vi annars har en Hollywoodiserad syn på.

Jag antar att det är lite av Ajvide Lindqvists grej; att ta tillvara på fantasierna vi alla hade som barn, myterna som folk trodde på förr i tiden. Liksom visa upp en förvriden värld speglad mot svenssonidyllen samtidigt som just den idyllen ständigt ifrågasätts. I den lyckliga familjen är farsan självklart alkis, i skolan finns det alltid nån psykopatunge som alla är rädda för, de trevliga grannarna är i hemlighet hedniska naturdyrkare som offrar människor för gudarnas vävilja osv.

Om jag istället för att bara lyckligt fantisera en massa scenarion skulle jag nog skriva ett skräckäventyr på landet där den svenska mytologins vackra/osynliga/fula troll skulle få vara antagonisterna. Jag tycker att historierna om deras trolldom, list och skatter skulle fungera bra som bakgrund för svenssonskräck...

 

[Christoffer]

Som Annalise. Vilket är ett helt fantastiskt rollspel.

 

[OlleUtanTänder]

Personligen tycker jag att staden är förutsättningen för Ajvides böcker. Det är en plats där även de avvikande kan gömma sig i betongens anonymitet och människors främlingskap inför varandra. Det där låter naturligtvis ganska pretentiöst, men det är en stark kontrast till liknande berättelser som utspelar sig på landet, då blir det alltid ofta en historia om vad som gömmer sig i naturen. Har en känsla av att en Apocalypse World-mod skulle kunna funka ganska bra.

 

[solvebring]

som bara på ytan handlar om vampyrer, men i ett större perspektiv snarare handlar om sexualitet, utanförskap, identitet, tidsanda, klass, förort, föräldraskap etc.

Vilket också är övergripande för de flesta vampyrberättelserna, tycker jag. I alla fall i rätt så många cases.
... Fast det gäller väl litteratur över lag, att det alltid finns en djupare aspekt till allting.

ska man göra ett rollspel av detta kan man nog inte få med allt. Men något kanske går. En tanke är att låta rollpersonerna vara vampyrer i en vardaglig svensk miljö. Utan att ge dem alltför mycket övernaturliga förmågor. Eli i filmen är ju intressant ändå.

Det är nog det jag försöker säga, även om jag var lite klantig och bredde ut min tanke rätt så mycket. Det jag borde ha sagt är att jag gillar vardagsskräck och att jag i det fallet tycker att man som spelare bör ta an roller som Oskars, inte Elis. Jag tycker som sagt bättre om att spela den sårbara människan i sammanhanget. Att i ena stunden ta an en vidrig chef på jobbet, i nästa dricka kaffe i hemmets lugna vrå för att sedan utan förvarning hamna i gränslandet mellan de två verkligheterna. "Vardagen" och "skräcken" är trots allt nyckelelementen, så spelet bör väl försöka löpa mellan de parterna - än hellre mixa dem rejält.

Med andra ord handlar nog den här typen av skräck mycket om relationer och möten och att man suddar ut linjen mellan normalt och onormalt - som Oskars och Elis förhållande.

... Sorry, jag glider iväg och spånar åt lite olika håll och kanter här. Men iaf, om nu någon förstår vad jag bubblar om.

 

[GnomviD]

Personligen tycker jag att staden är förutsättningen för Ajvides böcker.

Jag håller nog med dig här, om man tänker att Ajvides vanliga stil är just känslan av att det övernaturliga anpassat sig till och blivit en del av vardagen. Då behövs staden. Människohamn är ju precis inte så och jag tycker den känns mer som Lovecraft än som Ajvide.

Om man däremot ser det lite bredare, som Sjunde inseglet, och menar att det viktiga är just Svensson-idyllen som ifrågasätts behöver man inte nödvändigt vara i staden. I vintras plockade jag en del från Människohamn och Lovecraft och körde ett Dread-äventyr i och om Norrbottens avfolksbygder, som funkade bra. Huruvida det känns Ajvide eller ej beror ju helt på vad man tycker är intressant i hans författarskap.

 

[solvebring]

Personligen tycker jag att staden är förutsättningen för Ajvides böcker.

Jag håller nog med dig här, om man tänker att Ajvides vanliga stil är just känslan av att det övernaturliga anpassat sig till och blivit en del av vardagen. Då behövs staden. Människohamn är ju precis inte så och jag tycker den känns mer som Lovecraft än som Ajvide.

Om man däremot ser det lite bredare, som Sjunde inseglet, och menar att det viktiga är just Svensson-idyllen som ifrågasätts behöver man inte nödvändigt vara i staden. I vintras plockade jag en del från Människohamn och Lovecraft och körde ett Dread-äventyr i och om Norrbottens avfolksbygder, som funkade bra. Huruvida det känns Ajvide eller ej beror ju helt på vad man tycker är intressant i hans författarskap.

Som sagt så har jag ingen vidare erfarenhet av Ajvide. Jag ställer mig dock aningen kritisk till att just staden som element skulle vara nödvändig för vardagskänslan. Det finns ju flera olika sorts vardagsidyller. Vardagskänslan kan lika gärna ta form i en storstad såsom en förort, eller på landsbygden, en liten bruksort eller dylika.

Jag tror det handlar om just vad man presenterar för folk och hur de ter sig. Dialog är till exempel tämligen viktigt för mig när det gäller att inge en viss känsla. Det räcker inte med att settingen känns vardaglig utifrån ett typiskt perspektiv. Folk måste också bete sig vardagligt och uttrycka sig vardagligt. Därmed tror jag att yttryck är viktigare än plats.

... En vad reflektion bara. Inget annat.

 

[GnomviD]

Som sagt så har jag ingen vidare erfarenhet av Ajvide. Jag ställer mig dock aningen kritisk till att just staden som element skulle vara nödvändig för vardagskänslan. Det finns ju flera olika sorts vardagsidyller. Vardagskänslan kan lika gärna ta form i en storstad såsom en förort, eller på landsbygden, en liten bruksort eller dylika.

Helt klart! Jag var otydlig; det jag menade var att Ajvide använder staden som miljö väldigt friskt i sina böcker - mest i Låt den rätte komma in och Lilla stjärna - och att hur han använder miljön hjälper till att skapa Ajvide-känslan. Som Olleutantänder uttryckte det:

Det är en plats där även de avvikande kan gömma sig i betongens anonymitet och människors främlingskap inför varandra

I Låt den rätte komma in är mycket av grejen inte att förorten gömmer en vampyr, utan allt det andra som den också gömmer. Alla är mer eller mindre trasiga och Eli är kanske inte är det mest omänskliga i Blackeberg. Visst är staden inte helt nödvändig, men den tillför mycket eftersom det är ett tema han använder friskt.

Så du har naturligtvis rätt, staden behövs inte för att skapa vardagskänsla - att påstå nått sånt vore befängt - men för mig är den en viktig ingrediens för att skapa Ajvide-känsla.