Nekromanti Låt oss skapa trippad fantasy

[Genesis]

Kan vi inte hitta på en trippad fantasysetting? Jag är trött på vanlig vaniljfantasy. Här är några coola idéer:

En skog av jättelika svampar. De är stora som träd och växer i olika höjd. Inte mycket solljus hittar ned till marknivå, så där växer inte mycket annat än mossa.

Ibland kan man se små stim av flygande maneter. De ser ut ungefär som maneter i vatten, fast de flyger i lyften. Vissa kan växa sig jättestora och de kan man rida på, fast de är inte så snabba. Akta er för brännmaneterna!

Det finns en ras av gamla stridsrobotar, typ. De är jättehårda och kan typ döda vem som helst. De har dock lyckats erövra en mänsklighet som hänger på en skör tråd. Att agera våldsamt kan väldigt lätt få dem att helt tappa den mänskligheten.

Hitta på andra coola saker!

 

[Robert Jonsson]

Det där får mig att tänka på Star Wars: The Force Unleashed som jag nyligen spelade igenom. Inte mycket fantasy där.

Annars så håller jag med om vaniljfantasy är väldigt tråkigt.

 

[DeBracy]

Det där får mig att tänka på Star Wars: The Force Unleashed som jag nyligen spelade igenom. Inte mycket fantasy där.

Say what...? Ett uråldrigt sällskap av riddare med magiska krafter är väl så fantasy som det kan bli? En prinsessa i nöd, ett ont imperium som styrs av en trollkarl i mörk kåpa...

Dessa två poster borde ha fått bo i småpraten.

 

[Man Mountainman]

Det stora imperiet styrs av en skugglik kabal av magiker. De har skapat en statsreligion vars riter egentligen är delar av en utstuderad magisk ritual, som syftar till att förädla landets befolkning till nästa evolutionära steg, för att på så sätt ta över hela världen. En utbrytargrupp slåss mot detta kätteri i den ende sanne gudens namn.

Drömrot är en populär rekreationsdrog. Långvarigt bruk skapar en ihållande känsla av overklighet och jaglöshet. Skickliga schamaner kan dock använda roten för att på ett kontrollerat sätt försvaga bandet mellan själ och kropp, för att på så vis kunna vandra osedd i okroppslig form.

Vid de norra isvidderna lever tunnelfolket i sina enorma underjordiska städer, urgröpta ur själva glaciären av de väldiga ismaskarna som är deras tjänare. Varje vinter beger de sig söderut på krigståg för att erövra värme av söderns folk. Där de drar fram fryser skogar till is, och väldiga trädstammar spricker upp i moln av iskristaller.

 

[Genesis]

Dnalor, du är kungen.

Jag tänkte att man kan hitta på några fler grejor, och sedan börjar vi koppla ihop saker för att skapa mer kontinuitet. Steget efter det är att skapa situationer. Sedan skall jag övertala folk här hemma att spela i världen. Skoj!

 

[DeBracy]

I stjärnskådarens dal bygger slavar på ett stentorn som ska ta trollkarlen hela vägen till hans stjärna. Tornet är redan så högt att de som arbetar i dess topp inte längre förstår de som arbetar där nere. Trollkarlen själv kan ses glida fram över dalen, som om han vore lättare än luft.

Över en väldig ravin i öster svävar en rostig bro. Dynget om arbetar man för att tygla bron som ständigt strävar efter att få stiga mot den gröna himlen.

 

[Krille]

Man kan gå på moln. Det är ungefär som att gå på tvättsvampar, och är molnet tillräckligt tunnt så brakar man igenom. Moln driver runt, omformas och löses för det mesta upp, så är man oförsiktig så kan man hamna på ett moln som bara försvinner under fötterna på en. Åskmoln är otäcka: inte nog med att de virvlar runt på ett sätt som kan kasta runt den stadigaste kruhl, de kan när som helst skicka en åskvigg som spetsar honom.

 

[Genesis]

Mortomantiker kan hålla sig själva vid liv genom att byta ut delar av sina kroppar med delar från färska lik. När armen börjar bli för gammal ersätts den av en ny. De är ständigt på jakt efter kroppar från människor med exemplariska kroppsdelar och vissa använder till och med djur för sina syften. De är dock mycket sårbara när de behöver byta huvud, eftersom det måste göras av någon annan. Dessutom kan aldrig en människas hjärta användas efter hennes död, så de förlitar sig på hjärtan av trä.

 

[DeBracy]

Den grå porten vaktas av en stum och blind man. Om man vill passera genom porten, som till synes är helt fristående, så säger man till mannen vart man vill resa och betalar därefter ett skäligt pris. Om priset är tillräckligt når du ditt mål på andra sidan porten. Om inte så... ja, ingen har kommit tillbaka för att berätta än.

 

[Genesis]

Barder är nästan heliga. Att begå en oförrätt mot en bard anses vara det grövsta av brott och en bard kan oftast färdas igenom såväl krigszoner som de uslaste av skummiskvarter utan risk. En bard som agerar omoraliskt kan dock förvänta sig en grym återgäldning och att förklä sig till bard är att våldföra sig på deras dygd.

 

[DeBracy]

Bara de allra skickligaste av de kruhliska jägarna vågar jaga från molnen. Somliga använder nät och lasson för att fånga ödlekorpar, andra kastar sig ner på deras ryggar och tyglar dem med sina bara händer.

 

[Genesis]

Just det! Nu börjar vi knyta ihop saker med varandra!

 

[Avidyasattva_UBBT]

(Helt lysande tråd! Älskar brainstormning av skruvade idéer)

Efter en besynnerlig men förödande katastrof i forna tider finns en jättelik ödemark som skär kontinenten i tu likt ett jättelikt ärr. Att närma sig ödemarken från "civiliserade" trakter är till en början mindre riskabelt, och den mest påtagliga förändring man märker till en början att träden blir ovanligt långa och svajiga och de blir till slut så övertunga att träden faller över av sin egen tyngd och står likt enorma krokar ur marken. Tillsammans med det skiftande landskapet grips man av en underlig känsla av lätthet, hästhovarnas dova klapprande mot jorden blir mindre intensivt. Dammolnen som de kastar upp stannar emellertid ovanligt lång tid uppe i luften och skapar en dimma av jord vid marken. Samma sak sker efter ett skyfall.

Längre in mot hjärtat börjar djurlivet förändras; djurens klor blir ovanligt långa och kraftiga, och istället för att röra sig på marken hoppar de mellan träden och klöser sig fast. En jakt mellan ett rovdjur och dess byte kan te sig uppe i trädtopparna fyra meter ovan marken, en vildsint jakt i sidled. Ett gott råd är att inte släppa taget om dina ägodelar, för du kommer inte kunna se dem igen. Saker och ting börjar nämligen falla... uppåt.

I katastrofens hjärta har gravitationens fullkomligt vänts, och landskapet består av höga, porösa berg som sakta, korn för korn, slits upp i atmosfären av mystiska krafter. Det enda som håller kvar dem är urträdens enorma rotsystem som genomsyrar jorden från deras högsta toppar, flera kilometer ner under jordytan. Alla floder har upphört att existera, men på åtskilliga ställen sipprar grundvatten genom och skapar flöden som en sällsam mix av ett vattenfall och en gejser.

De fåtal intelligenta varelser som lever i zonen bygger sina nästen mellan urträdens rotsysten i de schweizerostliknande bergen och rör sig framåt likt en evig bergsklättring där den som tappar taget får möta sin skapare i himmelen... bokstavligen.

 

[Arfert]

En gång i tiden täcktes hela världen av is, enligt tunnelfolkets sägner. Deras kristallfästningar av is sträckte sina spjutliknade tinnar mot den evigt stålgrå himmelen. Men ack, tunnelfolkets långlivade furstar var inte nöjda, de sökte evigt liv och gjorde uppror mot sina annars likgiltiga och kalla gudar.

Kriget rev sönder gränsen mellan världarna, och andra krafter släptes in, nya gudar och nya folk. Snart hade kylan och tunnelfolket fördrivits från stora delar av världen. Och så har det varit i tusentals år... varje gång folket försökt återta sin födelserätt har de slagits tillbaka.

Men nu är något annorlunda, en gosse har fötts med den rätta märkningen, och förbundet med de gamla gudarna kan helas. De varmblodiga kan dränkas av isen, för alltid.

 

[Genesis]

[Moln + uppochnerområdet] I katastrofens hjärta svävar molnen nära marken. De utgör en sista utväg för den som faller uppåt. Med tur kan man ta sig tillbaka till rotsystemet med hjälp av molnen. Det folk som lever i utkanten av området fångar ibland moln och använder dem som farkoster. De använder stora segel och utnyttjar molnen för att korsa det farliga området. De jagar även djur genom att skjuta dem med slungor så att de faller upp i molnen.

 

[Arfert]

De kruhliska jägare som förbryter sig mot lagen kan dömas av det hemskaste av alla straff: de blir evigt förvisade till världen nedan... en schaman fångar i så fall in en av de underjordiska andarna och binder den i den dömde, som sedan aldrig kan lämna marken.

En förvisads enda bot är döden i strid, som en tapper man, och de söker den ständigt. De förvisade tjänar som hyrsvärd över hela världen, och är alltid i första ledet.