Nekromanti Låtom oss skapa lite kultur tillsammans!

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: Torget och mannen i svart

- Vem gör det i dessa tider? Ingen av klass det är jag säker på. Till att börja med kanske du borde ta dig en tur förbi säg Felonius Kräpp på skräddarmästarnas gata och låta sy upp en ny uppsättning kläder. På min bekostnad naturligtvis.
Walium beställde in husets bästa vin åt sig själv och Troberg. Han blick gled över skänkrummet med viss skepticism.
- Annars kanske 10 000 silverdaler är en summa som kan få din uppmärksamhet? För ett enkelt och egentligen föga utmanande uppdrag. Som dock involverar en viss mängd våld, men jag har hört att det ska vara din specialitet.
Walium log kyligt och gyllene korn dansade som tusen små eldflugor i hans pupillösa ögon.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,290
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
... mannen i svart...

Överöst av frågor, vacklande blick.. han blundar mot ordflödet och håller fast sig i bordet (mumlar något om att båten gungar).
"När din, din... Qaderunte, när? Hur länge sedan begav han sig dit?" "Varför skulle han dit?" "hallå lyssnar du?" "håll i hatten" "hissa seglen, styrbord gir, land i sikte".. Q öppnar ögonen, han somnade nog till lite. Tittar på kvinnan.

- Han for med en kvinna...
- VEM?
-Insania.. in signo.. (hmn) .. minns inte
- hur länge sen ?
- va?
- när? NÅ... NÄR!?
- strax innan jag fick lite att röka... igår?

Det var då dörren gick upp igen. In från gatan tog sig ett gigantiskt troll. Han fyllde hela dörröppningen med sin massiva gestalt. Den skräckinjagande varelsen tittade sig runt i rummet, verkade nöjd och med det tog han ett långt kliv in.

Mörkret som ska falla över staden! Q darrar. Berget som träffar vargen, han ser sig om för att få en glimt av ugglan. Ser ingen uggla. Låtsas svimma. Gråter över att någon druckit upp havet.

Vem var kvinnan i stugan?
drömmer jag allt det här?
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Torget och mannen i svart

Walium beställde in husets bästa vin åt sig själv och Troberg. Han blick gled över skänkrummet med viss skepticism.
- Annars kanske 10 000 silverdaler är en summa som kan få din uppmärksamhet? För ett enkelt och egentligen föga utmanande uppdrag. Som dock involverar en viss mängd våld, men jag har hört att det ska vara din specialitet.
Walium log kyligt och gyllene korn dansade som tusen små eldflugor i hans pupillösa ögon.
Så, där var det. Precis som alltid. När båten börjar gunga vill råttorna ha maktbalansen på sin sida.

Jag lyfte inte blicken från vinglaset och yttrade ett enda ord.

- Vem?

Jag tog en lätt klunk vin och tittade Walium rakt i ögonen. Han blinkade nervöst och samlade sig för att svara.
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
ödets svarta vingar...

Irriterat viftade jag undan stanken från mannens andedräkt. Hans uttalande var föga stärkande, borta från skänken hörde jag brottstycken av samtalet. "...kanske 10 000 silverdaler är ..." "Vem?" Men jag kunde fortfarande inte förstå vad Troberg hade i staden att göra igen. Vad Pfeifer hade att göra med kvinnor förstod jag nog, det var ju trots allt så jag lärt känna honom. Om han var vid liv nu så borde han fortfarande ha känningar av det ärr som duellen med min make åsamkat honom. Den striden var inte glömd, men alla tre mindes vi den med skratt. Det hade trots allt varit början på vår långa vänskap.

Pfeifers dryckesbroder föll över bordets kant och verkade försvinna in i dimman igen. Jag försökte mödosamt få honom att räta på sig utan något större resultat. ..

Trött räddade jag undan koppen som karln sånär slagit ut. Den stora Gameron, utkastaren närmade sig bordet med beslutsamma steg. Lågt ur hans strupe kom orden "Den där slängde jag ut inatt frun, det är inte ett lämpligt sällskap för er..."...
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,290
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
Med ödets svarta vingar genom himlavalvet.

-------------------

Gameron tog tag i mannen, lyfte upp honom och slängde honom över till andra sidan gatan. Mannen log. (drömmandes)

------------------
Suset.. det bekanta suset..
Hade hört det så många gånger förr.

Friheten, viktlösheten.

Den stora smärtan, mörkret och stjärnorna.
den långa sömnen.
 

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
And so there was a chase...

Min värld uppfylldes under de kommande minuterna av skumpandet i feliaths ficcka, av ljuden av springandet i trappor, ropen, svordommarna, samt den åksjuka och omskakning som resan innebar. Jag blev påminnd om varför jag hade för vana att färdas på de lite mindre djuren. Men jag visste även att min omtumling hade andra rötter än bara den obekväma färden. när jag låd dår i Feliaths ficka, tillsammans med den lustiga kikaren, en skjortknapp och någon liten lapp som säkerligen var en tvättnota eller något, så mindes jag vad jag hade drömt när jag sov. Jag hade drömmt om hur jag stod på en äng i grönskan. En av de gamla ängarna, hade det varit, och jag förstod att det här var ett mycket gammalt minne av något slag. Jag hade drömt om hur jag tittat upp emot den nedgående gubben sol, vinkat glatt till honom, och sett något som inte var som det skulle vid horisonten. En ung ek stod där. Det var förbryllande, ty jag kunde bestämt minnas att jag inte sagt åt det föret att gro. Jag vandrade till eken. Jag kände inte ens honom, slog det mig. Ingenting av mig fanns i den här eken, men istället fanns där... någon... annan. Jag kunde inte känna ekens själ. Jag kunde inte ens avgöra om den verkligen hade en... det var bara... tomt! Jag minns att det förbryllade mig något otroligt. Fanns det andra än jag?
Jag hade aldrig fått något svar.

När jag vaknat hade jag undrat varför det minnet hade återupplivats i mitt inre, men nu förstod jag.
När jag tittat igenom den lustiga kikaren hade mina små ögon sett två röda rockar. Två män. Men, i mitt hjärta hade jag bara sett en själ. Det var därför jag inte hade kännt av den andra personen när han överföll Rising. Han hade aldrig varit en del av mig!

Vi fick inte förlora Rising. Jag visste att ödet endast hade givit mig en roll i händelserna som skulle avgöra sagans slut, inte mer. Vi hade inte kunnat åstadkomma mer än att garantera en roll till var och en av våra själar, ovetandes hur liten eller stor den var i händelseförloppet. Min roll fick inte vara fullspelad! Inte ännu! Jag var den enda av själarna i sammaslutningen som ännu inte reinkarnerats, jag var den enda som fortarande hade minnena, även om de var väl dolda i litt nilla huvud, som ovårdade lejongap i en stadspark.

Jag kravlade mig upp, och försökte hålla mig med huvudet hutanför fickan. Feliath verkade nästan ha glömt att han hade passagerare, tänkte jag samtidigt som jag konstaterade att vi sprang i spiraltrappor. Att dömma av mina kamraters tunga anding och vad jag hann se ut genom fönstren så var vi redan en bra bit upp. Jag kanske skulle behöva använda mitt paraply igen, tänkte jag, och roades lita av tanken. Jag tog upp kikaren, och tittade i den efter Rising och den andre.

Där var de. De far långt ovanför oss och röde sig bortåt i hög hastighet. Vi, eller, tja, mina kamrater, sprang för allt var de var värda, och jag gjorde mitt bästa för att heja på dem och sporra dem litegranna. De verkade inte höra mig.

Vi brakade ut genom ett fönster, och befann oss på taket. Vi såg hur luftskeppet redan var i luften, och höll på att sväva ut över kanten, med slavrigt lossknutna förtöningar som släpade på taket efter sig.

Fortare än det går för en hasselnöt att falla från sin gren hade feliath tagit ett hårt grepp om kragen på Dnalor, vår färdkammrat, och med en snabbhet vighet av ett slag som jag aldrig trott honom kapabel till kastade han sig emot kanten. Han kom fram till den samtidigt som det sista repet lämnade avsatsen, och tog ett vigt hopp rätt ut i tomma intet, med Dnalor släpandes i ena handen, paralyet hängandes runt handdleden och med andra handen uttsäckt emot det snabbt avlägsnande repet.
Jag tror inte ens de märkte det. Jag föll hjälplös ur feliaths ficka, och singlade ner ned emot staden igen.


OOC: Jag åker till Västervik i en vecka, så ni får ta och rollspela min karaktär så väl ni kan. Jag har skickat ett PM till Feliath lite om hur det ska gå till, med lite anvinsingar om hur mitt nästa uppdykaande i ståryn torde vara. Hör av er till honom om ni undrar något om min karaktär, eller behöver någon liten kurosabodbit, för jag har bifogat några sådana. Vidare skulle jag bli jätteglad om ni kunde spela lite på min dröm i den här tråden... Jag tycker den har schysst metaplotfaktor.
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Utdrag ur "Himladansen"

<center><font size="4">Himladansen</font size>
av Arvidos[/b]</center>
Det var en gång en liten ensam faun. Hans långa smidiga hjortben förde honom med en rask takt genom skogen där han bodde. Han hade inga vänner, så att springa och upptäcka var allt han kunde göra.
Varje dag sprang han fram och tillbaka genom skogen, utan mål. Han vågade sig inte ut ur skogen, för i skogen var han säker, men utanför visste han inte vad som väntade.
En dag då han sprang kom han fram till en skogsdunge. Det var den vackraste skogsdunge vår lille faun hade sett och han stannade förundrat för att se sig om i dungen. Mitt i dungen stod en stor sten som var formad som en tron. Faunen såg bara ryggen på tronen, men nyfikenheten fick honom att kolla upp den än mer. Med försiktiga steg trippade han ljudlöst runt, trots sina tunga klövar.
På den lilla tronen satt en liten tunnklädd flicka. Hela hennes uppenbarelse sken. På ryggen hade hon små vingar. Den lilla flickan var det vackraste faunen sett, och han stod som förstummad när hon tog till orda.

"Hej! Vad heter du?" fick hon fram i en fnissning.
"Jag...Ehm... Heter Yassilus..." Orden segade sig fast i munnen som för gammal honung, men flickan brydde sig inte.
"Ta mig runt i skogen! Visa mig allt!" sa hon medan hon hoppade upp på faunens axel.
Detta tyckte den ensamma faunen givetvis om och han började springa runt i skogen, med den lilla flickan på axeln. Han visade upp alla fina platser som han hittat, berättade om hur bäcken porlade och om hur träden växte. Flickan tittade sig förundrat omkring.
De sprang runt hela dagen och en bra bit in i skymningen, då de kom fram till skogsbrynet. Flickan ville vidare, hon ville se världen. Faunen var mer tveksam. Flickan drog i örat och pep om att hon ville se mer, men faunen bara stod.

"Om vi inte går vidare nu försvinner jag!" Orden från den lilla flickan skar i faunens bröst. Nu hade han hittat en vän, den underbaraste av vänner (trodde han) men hon hotade med att ge sig av. Med trevande steg gav han sig ut på vägen.

De gick på vägen och framåt morgonen var de framme i staden Faëpolis. Morgonrusningen i staden var igång sedan länge när de gick in genom porten. Fauner var ingen vanlig syn i staden och det märktes. Överallt slängde människorna konstiga blickar på honom, och han kände sig mer vilse än han någonsin gjort i skogen.
Faunen och flickan gick in på ett kafé. Hildas. De möttes av en robust kvinna, som något otydligt frågade vad de ville ha. Två kringlor och té. De satte sig vid ett bord och väntade. Efter en stund kom en underskön varelse in, djupt förförisk och hennes vackra gång framhävde alla hennes sköna kroppsliga drag. Detta var dock något som både faunen och flickan ignorerade. De fick sina kringlor och sitt té och började knapra i sig dem. Att kringlorna var bland det godaste de ätit lade de dock mer än väl märke till. Flickan och faunen samtalade om dittan och datten. Faunen var vuxen i sitt sätt, flickan var barnslig. Faunen var osäker, flickan hade inget att vara osäker på. Faunen var tyst och eftertänksam, flickan var pratglad och impulsiv. Faunen var lång och stor, flickan var liten och tunn. De var varandras motsatser, men de uppskattade varandras sällskap.
Dagen led mot kväll och de konsulterade vägautomaten* om vägen till närmaste värdshus, Katten och Gurkan. De hälsade på värdhusvärden och tackade artigt nej till mat, men när sovplats erbjöds så tackade de ivrigt ja. De gick upp och lade sig.

Faunen vaknade inte morgonen därpå...

Efter vad som kunnat vara allt mellan tre timmar och tre månader vaknade faunen upp, fastspänd på en bänk. Han kunde inte röra sig, men om det var förlamning eller trötthet det berodde på visste han inte. Han försökte se sig omkring. Det var mörkt förutom på ett ställe, en bur. I buren låg något som såg ut som en säck, men den verkade inte ha någon öppning. Han kände igen vad det var... Men han kunde inte sätta namn på det. Det underliga med den var sättet det lyste på. Som en inre eld höll den skinande. Faunen somnade igen...

Den här gången vaknade han plötsligt.
"Upp med dig, Faun-jävel! Du är klar här!"
Faunen blinkade till och såg sig omkring. Genom gluggarna i taket strömmade var vårsol in. Han påmindes om den lilla flickan. Var kunde hon vara?
Faunen försökte röra sina ben, men de var kraftlösa. Han satte sig upp på bänken, försökte försiktigt stödja sig på benen. Det gick inte. Var det tillfälligt? Han försökte igen. Samma sak. Tårarna började strömma ner för kinderna.
Ett knakande. Han började lyssna efter det. Bortifrån buren där den skinande säcken stått kom knakandet. Säcken sken inte längre, men nu såg han vad det var. Det var en puppa, redo att spräckas. Faunen tittade förundrat på puppan.
Med ett ljuvt hummande öppnade sig slutligen puppan och ut ur puppan kom den vackraste varelse faunen hade sätt. Det var en smäcker kvinna, kanske fem fot hög. Hennes själ lyste och hennes stora, vackra utspända vingar var vita som nyfallen snö. Hon tittade på låset till buren, knäppte med fingret och den gick upp. Hon flög fram till faunen och tog hans händer. Hon lyfte honom upp genom gluggarna i taket, upp högt över staden, upp, upp bland molnen. Där dansade de runt, sorgset, vackert, ömt. Dansen fortsatte länge, en timme, en dag, en vecka, en månad? De visste inte och det spelade ingen roll. De var med varandra. Faunen hade glömt allt vad ensamhet och lidande var. Han hade glömt att han inte kunde gå.

Med en piruett släppte flickan faunens händer. Faunen fortsatte sväva där bland molnen. Flickan såg sorgset på honom, och en stor tår föll över hennes kind. Inga ord behövdes, hon skulle hem.

När faunen vaknade upp var han fastspänd och nedsänkt i ett långbad. Han fick panik och började sparka med de kraftlösa benen. Övervakaren tittade medlidsamt på honom, men gjorde inget. Återigen började faunen gråta. Tårar av både lycka och av sorg föll. Lycka att få uppleva hur en ängel fötts, sorg över att ha förlorat sin enda vän, sin förmåga att gå och sin frihet.
När han försökte somna om kom övervakaren fram och stötte till honom med en lång stav.

"Höpp, håll dig vaken. Tar du det lugnt kommer du ut vilken dag som helst."
Hans ord ekade i det kala rummet vars enda möblemang bestod av badkaret och stolen där övervakaren satt.

Tiden gick och faunen stängde in sig i sitt inre under tiden på asylumet. Han längtade tillbaka till skogen. Han längtade tillbaka till första stunden med älvan, som nu vuxit upp och blivit en ängel.
Faunen fick många besök, men ingen fick någon kontakt med honom. Han var så upptagen av sitt drömmande att han glömde bort sitt eget liv.
Inte förrän en välbekant röst hördes.
"Hörredu, faun-jävel! Du ska med mig!"
Även om faunen hade velat göra motstånd så klarade han det inte, han var kraftlös och tvångströjan hindrade honom från att vifta och slå. Hans öde låg i mannens öde.

Faunen kastades upp på en kärra ute på gården. Färden tog fart och de åkte en stund och stannade utanför ett högt torn. Faunen släpades in i tornet, upp för trapporna, och slängdes slutligen på en bänk. Tvångströjan spändes upp och två starka män höll nere faunen så att han inte skulle kunna göra något våldsamt. Mannen började prata med en oförskämt lugn stämma.

"Jag kan inte säga att jag gillar det, men du är vald att lida för en viktig sak. Att du får lida är visserligen bra, för du är inget annat än ett ruttet djurfolk, men att förlita sig på dig gillar jag inte, men om nu ödet har bestämt det så är det väl så det ska vara.
När du förlorade din förmåga att gå opererade vi i en viktig sak i dig. Ditt liv och din kropp är alltså behållare för våra ändamål. Du vet redan att jag inte gillar det, va?"
Faunen nickade och mannen fortsatte.

"Hur som helst är det inte mycket att göra något åt, därför ska vi hjälpa dig så mycket som är nödvändigt men inte en tum mer. Dimfrost har byggt en rullstol åt dig och vi har köpt ett litet tält du kan bo i. Dessutom får du 50 silvermynt så att du kanske klarar dig ett tag. Vi hjälper dig ner och sätter upp tältet åt dig. Sen är du på egen hand.
Just det ja, bry dig inte om att fundera på vad det är du har i dig. Du kommer aldrig få reda på det."

Sagt och gjort, de hjälpte faunen upp med allt, gav honom lite småsaker så att han klarade sig och försvann.

En natt, några år senare, blev den unge faunen överfallen och rånad på allt av värde. Nästan allt i vilket fall.
Det var där jag hittade honom för att lämna över den här boken så att den kan bli färdigskriven...


<font size="1">* Vägautomaten är en automat där man lägger i ett silvermynt och trycker på knappen dit man vill ha en vägbeskrivning.</font size>

---
[edit] Öh, ja, för att förtyldiga är det Arvidos i tråden som skrivt berättelsen ingame men jag har gjort den offgame eller vad det nu heter. Nog för att Arvid ska ha ära, men inte för det här... (Det ska inte jag heller för det är kasst, men ändå...) :gremwink:
 

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Förnimmelser

Jag känner att något är på väg att ske. Staden ser olika ut för varje dag, men medborgarna märker det inte. Bara jag, som granskar varje gatsten, varje spira med samma noggrannhet varje gång vet att Staden rör på sig. Den vill bli något annat, och det enda som står i dess väg är mytvävarna med sin lögner om vad Staden borde vara. Det här är bekanta tankar som når ytan av mitt mörka samvete, men likt allt annat granskar jag dem med noggrannhet värdig en kunglig ceremoni. Allt måste sitta perfekt, för snart händer det!!

Jag tänker fortfarande på samtalet med Arvidos på tåget. Hur kunde han veta? Eller tror han sig bara veta? Är han lika dålig som de andra, är han också bara en mytvävare, säker i sin egen påhittade verklighet? Kanske. Men kanske inte. Om Arvidos är en man som bara känner sig trygg i sina egna fantasier, varför anföll han då mina sanningar med en sådan genomskådande, utmanande skärpa?

Jag följer honom på ett visst avstånd nu. Iakttar honom från skuggorna. Jag är säker på att han snart gör ett felsteg, något som bevisar vad han egentligen spelar med för kort. Allt emedan någon helt visst iakttar mig.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,290
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
back in bussiness (BADET)

Nu varade inte sömnen någon längre tid, faktiskt ingen tid alls. Smärtan var för tydlig, kvinnans doftsalt allt för vederkvickande. Quader-Rante reser sig upp, försöker stoppa blodet ur näsan...

Gameron tittar stinnt på honom, ska säga något. Mannen avbryter honom:

- mitt bad.. jag har ett betalt bad som väntar.. så om ni urschäcktar (host)
..så ska jag göra mig representabel... ,ger Gameron ett stort leende.

- du har något mellan tänderna min herre.. , han släpper dock in suputen.
..se till att sköta dig nu..

(...)

- vi får se, svarar Q, när han vl är utom hörhåll.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Dumbearnie

Den tidigare så skrävlande lokatten känner sig plötsligt som ett väldigt väldigt litet djur. Blicken flackar hastigt fram och tillbaka - en troberg, ett troll, en troberg, ett troll. Jösses amalia! Troberg! Nää... det är inte möjligt. Det måste vara fel på ögonen. Han gnuggar dem omsorgsfullt. Nä, där är han igen. Nedrans.
"Vad babblar det lilla krypet om?" Trobergs blick är plötsligt stint riktad mot den darrande varelsen med ny mantel och byxor. Bearnies förmåga att säga vad han tänker rakt ut har förrått honom igen - må mockajongen ta mina stämband!
"I-i-inget. Ingenting som kan vara av intresse. Jag säger aldrig någonting som skulle kunna intressera er det minsta, nämligen. Jobbigt att leva med, men sådan är jag..." blicken flackar än mer runt i rummet på jakt efter något att bortförklara sig med:
"Aha. Daggmaskar! Jag pratade om daggmaskar. De är överallt nu för tiden förstår du", lokatten slänger sig plötsligt på golvet och ålar sig fram bara för att sträcka in armen under en brits. När han reser sig upp igen så står han med en träslev i handen som han tittar dumt på; "Konstigt, jag kunde ha svurit på att det var en daggmask...", han krafsar sig bakom örat.
Allas skeptiska blickar är riktiade mot honom nu, inklusive det väldiga trollet och Trobergs. Det var inte bra. Det gäller att vidta åtgärd.
"Nu blev jag alldeles alldeles jättekissanödig, måste dra på stubben, ha't bra, tjoflöjt och så vidare", med benen ihoptryckta och händerna vid skrevet lyckas Bearnie stappla ut ur rummet, genom köket och ut genom köksingånget. Pust. De verkar ha gått på det allihop. Nu - här ifrån.

Justdetja, Bearnie är ledig. Förnöjt för han ner händerna i... sina fickor? Jihoo! Han har ju fått nya byxor. Strejken är över! Livet har äntligen visat sig försonligt!
Fëapolis rytm väcker plötsligt hans intresse igen, hans sinnen vinklas utåt. Där går en pneumaniker med ånga rykande ur öronen, säkert påväg till sitt oljebyte. Där står några rävflickor och sjunger för de passerande - riktigt vackert för djur som totalt saknar såväl takt- som tonkänsla. Mycket ska man höra här i livet.
Ojoj. En tågstation. Bearnie älskar tåg! Nya människor och varelser, nya ortsnamn att läsa och glömma, nya ångmaskiner att förundra sig över och inte förstå sig på. Det här blir bra det, det kommer säkert snart ett nytt tåg att spana in - han är ju där.
Ståendes på perrongen tittar han ömsom åt höger och vänster. Vilket håll är tåget tänkt att komma ifrån egentligen? Det ena eller det andra? Eller finns det ett tredje? Bearnie tittar sig om. Nä. Oboy! Rälsen börjar sjunga - nu är ett tåg på väg in. Men vad är det egentligen för nyckel som han lekt med i fickan hela tiden?
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Resan vidgas!

Dagen var till ändå, och kvällen hade börjat omsluta Faëpolis. Jag hade försäkrat mig om att Yassilus var trygg och säker tills nästa gång vi möttes. Och viktigast av allt, jag hade väckt honom till liv igen. Och på torsdagskvällen skulle han vara där med de andra vid stubben, tillsammans. Tillsammans med den ensamma fröken, kanske. Eller den vänlige Bill från krukmakaregatan.

Jag kände mig nästan stolt över mig själv. Jag hade verkligen lyckats, och åh så trevligt vi hade haft det. Bägge två.. Minnet av Morgoth kom tillbaka. Var var han nu? Hur kunde jag låtit honom försvinna sådär? Skedde det vid serveringen, eller ännu tidigare? Jag hade svårt att minnas. Minnet av honom var som en flyktig skugga. När jag försökte lysa upp det så flackade det bort. Svårgripbart, svårfästbart.. Men något fanns det fäst vid iallafall. Det hade en obestämbar bekantskap.

Och det fick mig att rysa av tvivel på mig själv och hela min tillvaro. Jag skötte mig hyggligt. Jag var vänlig mot människor. En del skulle kalla mig manipulativ, men jag var ju inte en av de onda. Varför skulle sånt här hända mig? Varför skulle jag av alla människor ta hand om något så allvarligt? Jag drog åt mig rocken i kvällskylan.

Sen kom tankarna om ensamheten igen. Ingen kände mig på riktigt, och varför skulle de göra det? Jag hade alltid ett färdigt yttre att visa upp, och jag hade alltid försökt leda andra till lycka, och inte till mig själv. Onaturlig tänkte jag. Aldrig älska, bara betrakta. Alltid på ett sådant avstånd. Jag var annorlunda och onaturlig, och saknade vad som var naturligt för varenda människa. Själva naturligheten.

Men det var så härligt att få se Yassilus lätta upp igen. Det var vackert. Jag fick nästan själv en tår i ögat, innan jag samlade mig och mitt lättsamma yttre. Och Yassilus tyckte om mig, han tyckte verkligen om mig. Han hade nog hjälpt mig lika mycket som jag honom.

Något fångade min uppmärksamhet. Det var takåspojken från tidigare idag.

Det var löjligt att känna igen honom efter att bara ha sett honom på ett sådant avstånd, men jag har en talang för att läsa av andra. Rörelserna jag hade sett på taket tillhörde pojken som låg på bänken framför mig.

Han var matt, låg slak och huttrande, säkerligen sjuk. Vädret hade inte varit skonsamt mot de utan tak över huvudet. Då hade jag kunnat gå förbi, och det är vad jag hade gjort i vanliga fall, med ett mynt eller två urskuldrande lämnat bakom mig. Men inatt var annorlunda. Det var dags att bestämma vem jag var egentligen.

Och jag gjorde något jag inte gjort förut. Jag lyfte upp grändpojken, och gick under tystnad iväg med honom i famnen. Jag var utmattad. Inte i kroppen, men i själen. Så mycket hade hänt, jag hade blivit berörd på sätt jag inte hade ens låtsats om tidigare. Jag ville ha tröst. Jag kunde få den genom att hjälpa den här pojken. Kanske skulle jag bara förvärra saker, men min önskan var för stark för att låta bli. Han var nästan skrämmande lätt, eller så var jag bara inte van vid att bruka mina armar såhär.

Han vaknade upp på tåget. Det var natt, och jag hade ordnat en plats i kupén. Sta'ns tryggaste sovplats. Jag missar aldrig ett tillfälle att hälsa på sovvagnskonduktören. Jag hade fortfarande fotogenlampan tänd, och min guldstjärna måste ha glimmat i dunklet lika mycket som hans ögon när han stirrade på den. Han kände igen den, och han visste vad jag var för något, och vad jag gjorde. Jag kände ett styng av ånger. Hur kunde jag vara så ansvarslös? Hur kunde jag äventyra oss bägge två av så egoistiska skäl?

Men pojken lugnade sig. Han måste väl ha känt igen tvekandet i mig. Snart frågade han efter sin bror. Jag förstod, och visste hur jag skulle hämta hans bror. Jag trodde inte att jag skulle få sådan nytta av att vara en låtsasväntröstare.

Tankarna på Morgoth kom tillbaka igen. Det skulle de nog göra fler gånger. Han hade känt igen sådant jag hämtat ur drömmar. Drömmerna var skrämmande, precis som honom. Där såg jag och gjorde saker jag inte vill minnas när jag vaknat. Han kanske kände mig själv bättre än vad jag gjorde. Mitt skydd dög inte, och min självkännedom var för obefintlig.

På morgonen fladdrade vinden i gardinerna. Gröna landskap sträckte ut sig. Berg skymtade i fjärran. Jag var tvungen att le, jag hade inte varit utanför sta'n på länge, länge. Jag var mitt ute i ingenting, ny mark, och Morgoth var min skräck och guide. Det här tåget gjorde bara en liten sväng kring Faëpolis, och vid stationen och byn där det vänder köpte jag kvickt mat på en marknad och medicin från en skicklig medikus jag länge hade känt till, men jag hade aldrig utnyttjat den kunskapen. Takåspojken hade satt upp en fientlig attityd, men han verkade inte försöka protestera mot resan eller maten eller medicinen ordentligt. Vi åkte tillbaka mot staden. Jag hade inte hjärta att köra ända till ändhållplats med pojken, utan vi gick av på södra stationen. Det var framemot eftermiddagen. Jag ledde pojken till en respektabel inrättning, och betalade för några dagar som han skulle krya upp sig på ur egen ficka.

På vägen ut så kände jag mig återigen nästan stolt över min usla tillvaro. Men det var då jag fick syn på Walium, i sällskap med Mulk och en tredje man, på väg ut från Katten och Gurkan. Jag såg mig panikslaget om efter en flyktväg. Var låg meningen i det egentligen? Dom hade redan sett mig, och att springa sin väg skulle verkligen inte göra saker bättre. En stor trollnäva sänktes över mig..
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
...ensam igen och mörkrets fasa...

Helt plötsligt så fladdrade den lilla Lokatten iväg. Han fick hela värdshuset att vända på sig och titta efter honom och fick mig själv förvånad. Jag hade tagit det lilla kreaturet för en lite mer lugn individ. Men å andra sidan kunde jag förstå honom. Trobergs rykte kunde få vem som helst att gå i taket och ett troll är ju nu inte det bästa rumssällskap som finns.

De två vid disken glömde snabbt lokatten och jag själv fann mig återigen ensam. Jag slog mig ner vid bordet och tömde koppen för att samla mig en smula och försöka höra om de som trollet bevakade skulle ge någon mer ledtråd till vad som pågick. Det var då jag kände mig smått iakttagen, som om någon hade mig i sitt sikte. Försiktigt sneglade jag mig kring utan att finna någon som kunde vara skyldig.

Det kändes som en kall hand slöts om mitt hjärta. En bild kom farande från mitt inre, en enorm Ek på en kulle i månsken. En liten varelse, knappt en tvärhand hög red på en annans axel. En röd axel och med ens rycktes jag tillbaka till verkligheten.

Troberg och de andra var borta. Min varma dryck var kall. Hur länge hade jag suttit och bara stirrat ut i ingenting? Värdshusvärden putsade mässingsrören och handtagen till öldragen. Han såg lite orolig ut men gav mig sedan ett mjukt leende och en nick.

Skymningen hade fallit utanför. Vem och varför. Plötsligt förstod jag att jag hade bråttom. Något hade försvunnit innan jag nåt fram. Men vem och vad förstod jag inte. Någonstans fanns förhoppningsvis svaret, men jag visste inte ens var jag skulle börja.

Förvirrade bad jag att få en stärkande måltid, utan mat skulle jag inte komma långt och det var i gryningen jag ätit...
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Re: ...ensam igen och mörkrets fasa...

Förvirrade bad jag att få en stärkande måltid, utan mat skulle jag inte komma långt och det var i gryningen jag ätit...
Värdshusets herre kommer ut & ser vad som pågår här utanför...
- Seså, min vän, vad kan jag erbjuda eder ?!?! Ni ser ut att behäöva något stärkande... *gör & hämtar bröd, varm stuvning, kryddat vin*
- Så ?!?! Känns det bättre nu ?? Vill ni även ha rum för natten ?? Säg till isåfakll, jag finns här i närheten om ni vill ha det.
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Högt Ovan Spirornas Sjö

Jag vet inte vad jag tänkte, eller ens om jag trodde att jag skulle kunna lyckas: kanske var sesamfröna dåliga, kanske var pannkakorna drogade, eller kanske var jag för min inre syn åter utanför Lachelle, den gången när den Gule Khedivens skotomachaster förföljde oss. Men vad jag gjorde och följderna därav finns det ingen tvekan om.

Alltså fann jag mig hängande i luften med ena handen tätt sluten om änden på en tumstjock tamp, och den andra kring handloven på en flyktig bekant.
Jag observerade att skeppet var en stor sak, rätt nybyggd, av mörkt körsbärsträ med mässingsbeslag, bred i skrovet, med tre uppsättningar energifångarsegel spretande som fenorna på en kampfisk; att vi lyfte från hustaket i rask takt; samt att jag skulle kunna hålla mig kvar i - kanske - tre sekunder. Det var andra gången idag som läget var en smula spänt.

Det var också andra gången idag som lösningen kom som en fullständig överraskning. Dnalor, om vilken jag bara vetat att han jobbade med något vagt mekaniskt, sträckte ut sin fria arm till en rent absurd längd och tog ett fast grepp om skeppets reling! Matt metall blänkte grå mot mig i middagsljuset för ett ögonblick, sedan teleskoperade den mekaniska armen ihop, vi drogs mot skrovet och Dnalor svängde oss bägge över skeppskanten till synes utan ansträngning.
Då upptäckte jag med en il av fasa att min bröstficka var tom. Ett par sekunder stod jag som förstenad, tills Dnalor knackade mig på axeln och pekade mot bryggan. (Senare skulle det visa sig att sökkikaren fallit ned i en höstack som låg staplad mot väggen på Teklas Skomakeri, där den blev hittad innan dagen förflutit; Mask själv dök upp igen bara någon kvart efter att han fallit.)
Jag tittade åt det indikerade hållet, och studsade till när jag såg tre flåbusar - två gorillamän; en rhinocerid - som var på väg åt vårt håll med god fart, ond uppsyn och bastanta klubbor! Jag började acceptera att dagen skulle fortsätta på det här sättet, samlade min skimring och försökte se ut som en planka, men till ingen nytta - som sagt har den aldrig varit särskilt kraftfull. Två av flåbusarna gav sig på Dnalor, som dock lyckades hålla sig undan dem, och till och med få in en och annan god träff, genom att omväxlande sträcka ut och dra ihop armar och ben och på så vis snabbt röra sig fram och tillbaka. Den siste, en av gorillorna, kopplade ett strupgrepp på mig; jag slog honom i huvudet med paraplyhandtaget, men till ingen nytta.

Det var i precis detta ögonblick babords aktre impellerrigg imploderade med en skarp knall.


/Feliath - late as the March Hare :gremtongue:
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,290
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
...ensam igen.. oh fasa, Gutår schetang!

Bakom sig, från det inre rummet där badbaljan står, hördes ett skrik..

-...ensam igen.. oh fasa, Gutår schetang!

(vafals?) rösten fortsätter..

-Värsch hurschvärd ..värs hussvärld, Värdshusvärd, vin VIN
det mörker som faller över staden är ju natten, gubevars, babord sväng babord, se upp för stören... ladda , sikta, ge fyr ...
 

Ceram

Hero
Joined
2 Aug 2003
Messages
883
Location
Göteborg
Iakttagelser från ett hustak

Tvättbjörnen Ceram sitter på ett tak och iakttar eldslågorna som slår ut från skeppet.
Platera sprängladdningar är inte alls min grej varför tvingar de mig! tänker han. Minnet av hur den rödklädde mannen trycker upp honom mot väggen med sin ena hand medan de röda ögonen stirrar in i de rädda tvättbjörnsögonen.
Undrar om den rödklädde sammarbetar med den svartklädde som tvingade mig att övervaka Invaliden Yassilus? tänker Ceram.
Annars måste ryktet ha spridit sig om att det finns en tvättbjörn som går lätt att hota fortsatte han bittert. De båda 'uppdragsgivarna' hade dock mycket gemensamt. Vilka är de och vad vill de?...

Ceram avbryter tankegången för att se på skeppet som rör sig nedåt innan han flyr in på en vind för att undvika någon som kommer upp på taket...
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Re: ...ensam igen och mörkrets fasa...

Värdshusvärdens varma stuvning värmde gott innanför min korsett. Vinet tvingade mig att lossa capen och lägga den över stolens karm. Jag svarade först en bra stund senare på hans fråga. "Värdshusvärd, ge mig ett enskilt rum över natten. Vad blir jag skyldig?"

I vinet fann jag sanningen. Jag hade inte suttit länge förrens jag förstod att jag var i fara, jag och alla andra som var inblandade i denna väv. Den röde i rocken hade något illasinnat för sig... och om jag inte misstog mig så hade även Troberg befäst den mörka väg han börjat för åratal sedan. Att han oavsiktligt hjälpt mig och min make då, för länge sedan kom inte att förändra hans väsen. Nog för att vi druckit tillsammans, men det var inte det bindande vänskapets skål vi druckit.

Nu återstod för mig att finna två män i en stad som var lika stor som Aektarbukten utanför den. Det krävdes tåg för att nå runt den på kort tid och ett ögonblick övervägde jag att nyttja den vägen. Men det var så mycket som jag kunde missa på vägen. Sedan störde det mig att jag sett en ek. Jag hade hört om en park i södra delen av staden som rymde en kulle och en ek. Men jag hade aldrig beträtt dess gräs eller sett de gyllenaquilejor som skulle växa vilt där. Nog för att trädgårdarna och parkerna i den delen ofta lockat mig, men jag hade aldrig haft tid eller rätt sällskap att ta mig dit.

Det var då dörren gick upp. In klev en blöt resande och det var på hans axelbredd jag kände igen honom. Kanske det och hans alltmer kala hjässa och röda spretande skägg. Med ett kort utrop kastade jag mig i Ulvtands min makes breda armar. Han fick först inte mycket ur mig. Värdshusvärden placerade fram ytterliggare en styvning och frågade diskret om rummet skulle bli större - en dublett månne?

När jag lugnat mig berättade jag om vad som skett. Om anländandet och mitt möte med den röde, Tamias död och allt desemellan. Han frågade bara ett par förtydligande frågor och hans smärta var min smärta när vi tysta satt och lät tårar rinna för våra kinder. Tamias hade varit hans vän sedan hans andra tjänstgöring som Kapten i Röda Korpens legotrupp. Det var mycket vatten som runnit under broarna sedan dess... och nu, nu var Ulvtand inte bara min make utan även en hämdens ängel.

Den natten somnade jag på min makes arm. Trygg för första gången sedan jag anlänt till staden.

...
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: Torget och mannen i svart

- En viss Adar Belken och hans dotter. De har ett stort hus på Alkemistgatan 14.
Walium slängde en kort blick på tumultet i skänkrummet och suckade.
- Går det bra så är det mycket möjligt att jag har fler lukrativa affärer att erbjuda dig. Har vi ett avtal?
Walium sträckte fram sin hand i den traditionella bekräftelse- och hälsningsposen med peckfinger och långfinger ihop och de övriga spretande.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Torget och mannen i svart

- En viss Adar Belken och hans dotter. De har ett stort hus på Alkemistgatan 14.
Walium slängde en kort blick på tumultet i skänkrummet och suckade.
- Går det bra så är det mycket möjligt att jag har fler lukrativa affärer att erbjuda dig. Har vi ett avtal?
Walium sträckte fram sin hand i den traditionella bekräftelse- och hälsningsposen med peckfinger och långfinger ihop och de övriga spretande.
- För enkelt. Försvarslösa mål är inte min grej, det kan du klara själv. Jag är dyr, och jag gör dyra jobb. Ge mig något som är värt att diskutera, ska du bara slösa bort min tid så går jag någon annanstans.
 
Top