Miffobearnie
"Vem är du?"
"Va? Vem där?" den cylinderklädde herrn verkade fortfarande uppjagad sedan mannen med den konstiga blicken och trollet Bearnie mött tidigare idag försvunnit. De verkar inte ha varit de mest trevliga tjônnarna i Faëpolis karaktärsgalleri. Burr...
Bearnie kliver ut från under den gamla presenning där han legat gömd. Förutom att han ser ovanligt proper ut, med både byxor och mantel, så är hans vanliga lymmelaktiga ansiktsdrag ersatta av något storögt och halvskrämt förvånat. Nosen darrar fortfarande lite svagt, som en åminnelse om det troll som trots allt nyss lämnade dem.
Lokatten ögnar mannens ansiktsdrag. Under den prydliga cylinderhatten så bär han ena riktigt tjocka och svartbågade glasögon, som på något sätt är det som skapar gränsen mellan hatten och mannens yviga och brandröda skägg. Det är vilt men täcker inte överläppen, och tillsammans med potatisnäsan sticker överläppen ut som en ö i det stora brandhavet.
Mannen själv verkar samla sig, ordnar till sin hatt och tittar tillbaka. "Vem jag är? Vem kan du vara som frågar mig något sådant?"
Där är den där blicken igen. Den som fångade och avklädde katten i ett intensivt ögonkast på tågstationen. Som lämnade honom naken och utelämnad inför mannens klara blick. Som om mannen inte bara såg honom på utsidan, utan på insidan också, liksom. Bearnie kunde bara ana vad som fanns att skåda därinne. Ush. Det är läge att vända bort blicken.
"Jag? Jag är ingen alls. En alldeles ynklig varelse. En tjänarkaraktär, en slav och en ynkrygg. Jag vandrar Faëpolis gator som vore de bubblor i ett ölstop, jag lever livet i dess intensiva skum..." han hejdar sig plötsligt, vart tusan hade han fått alla ord ifrån? Hur kunde han veta det där - han reflekterade ju aldrig över sitt levene. Var det... denna blick, den hade fångat in honom igen.
"Jag förstår, men vart har jag skådat dig förut?" mannens ansiktsdrag avslöjar ingenting.
"Tågstationen. Du såg hastigt på mig när du passerade förbi, eller inte på, snarare in i mig..." Bearnie rynkar på ögonbrynen: "hur kunde du göra det? Kan du göra det igen? Kan du göra det med vem som helst? Kan du..."
"Stop. Hejda dig nu, katten. Min blick angår inte dig. Dessutom ska jag gå nu, jag har många viktiga saker att sköta," mannen gör anspråk på att gå iväg, som om inte Bearnie betydde någonting, som om det ögonblick han upplevde var en petitess. Det fick inte ske. Tankarna flyger runt i hans valnötstora hjärna:
"Det är alltid såhär, det har alltid varit samma sak, sedan tidernas gryyning." Bearnie slår sig ner på marken, armarna i kors och med ett trotsigt uttryck i ansiktet.
"Det som har varit är inte som nu, framtiden och forntiden ska aldrig mötas. Tiden flyter, som ett kvarnhjul - det som befinner sig på vardera sida kan aldrig nå varandra. Men nåväl; vad har alltid varit samma sak?"
"En förbannelse. Det vilar en förbannelse över mig och min familj."
"Glöm det, jag går inte på dina sagor. Du bör vara försiktig med dina berättelser, ekot av dem vilar kvar hos dig längre än du anar, och det blir enkelt för sådana som jag att avslöja dina lögner."
Bearnies sista trumfkort. Förstört. Berättelsen om tantvålnaden hade varit hos honom så länge att det blivit en del av honom själv, som en del av hans personlighet, det som definierar honom. Skulle inget av den trygghet han byggt upp runt sig få vara kvar? Skulle han nu lämnas naken i natten av denna man som hade en del av hans existens i sina händer?
"Lämna mig inte, snälla..." det finns inte längre någonting annat i hans röst eller kroppsuttryck än en tyngd bakom denna önskan. Alla hans försvarsverk är lämnade, allt övergett på nåd och onåd.
Arvidos ser nu tillbaka på lokatten. Det han såg där förut är borta, endast ren lekamen speglas i hans blick. Häpnadsväckande hur snabbt denna varelse klarat att rannsaka sig själv. Kvar finns ett barn, kvar finns det råmaterial som Arvidos vid så många tillfällen arbetat med tidigare.
"Du kan följa mig. Se och lära. Men det blir ingen lätt resa - många är de faror som väntar mig, många är de hinder som även du kommer att möta," innan han lämnar platsen med katten i släptåg undrar han vad det är för sak den genom nästan hela deras konversation tryckt i fickan.
