Nekromanti Lösa mysterier

[Niklas73]

Någon slängde upp lite klur kring att spelarna skulle lösa gåtor med sina egna hjärnor. Jag hävdade då att om man var bakis den dag och ens briljanta magiker inte var det så skulle det bli lite fel. Hej och hå Intelligens diskussionen. Nu är frågan:

I dataspel är det grymt awesome då man kommer vidare och äntligen löst gåtan. Är det lika awesome om spelarna löser en gåta i rollspel. Jag tror inte det. I så fall tror jag att man måste ha fysiska produkter som man får vrida på och som levererar en lösning om man gör rätt.

Men OM det är awesome så får spelarnas sammanlagda intelligens (om det nu är en grundegenskap) helt enkelt sätta nivån på hur svårt problemet definieras av spelledaren. På så sätt spelar karaktärerna in men man får samtidigt en awesome känsla efter man löst ett problem. Men det här gäller alltså bara om det verkligen är lika kul för spelarna att lösa gåtor i rollspel (inte min erfarenhet) som att göra det bakom ett dataspel.

 

[SaknarStämband]

Om du åsyftar min tråd att experimentera med spelarutmaningar var det inte att lösa gåtor, utan att spelaren i sig skulle minnas en "kombination" för att få lösa ett problem. Det är dessutom inte själva att själva problemlösandet ger "yes" känslan, utan att trots svåra odds klara det. Om spelaren är osäker och ändå lyckas så lär denne med största sannolikhet pusta av lycka när denne trots allt lyckas. Detta akompanjerat med "stakes" kan nog ge roliga spelarutmaningar.

Ville mest spekulera vad ni trodde. Om det inte var min tråd du åsyftade så ber jag om ursäkt för kludder i allmänhet. Tror gåtlösande görs bäst i grupp dessutom
Tror det är svårt att utforma utmaningar på samma sätt som man gör i datorspel, då man framförallt har andra media och lösningar på samma saker. Samt att man inte har en dator som räknar på allt

EDIT: Kan dessutom tillägga att en av de safes jag planerat för en viss magikertyp är baserad på just din kunskap för det magiska, och skall göra utmaningen lättare för spelaren, men till ett pris förståss.

 

[Rickard]

Jag tror att diskussionen kommer att tjäna på att man räknar upp lite olika typer av gåtor och se vilka som lämpar sig till rollspelsmediet. Standardgåtan, där det bara finns en lösning, blir en flaskhals i rollspel. Så hur löser man flaskhalsar i rollspel när det kommer till scenariodesign?

/Han som vill slå den som gjorde den svenska wikipediasidan om gåtor (jämför med den engelska)

 

[Sapient]

Det som slog mig långt efter den första diskussionen, är att det bara blir en flaskhals om man låter det bli en flaskhals.

Dvs. om pusslet presenteras som något som måste lösas "här och nu", ett chiffer för att hitta rätt dörr, en kombination som måste lösas för att få upp skurkens kassaskåp et.c.

Om man däremot introducerar samma slags gåta tidigare i spelet får spelarna mer tid att klura och ett utrymme att rollspela efter ledtrådar, så uppstår inte samma "stop-effekt".

Dvs. (givet ett av exemplen ovan) kanske de redan när de får uppdraget att stjäla medaljongen X från skurken Y, blir de varnade av sin uppdragsgivare att Y är känd för att ha ett ogenomträngligt kassaskåp där man måste hitta rätt kombination! Men vid ett tidigare försök lyckades man kopiera en anteckningsbok som tycks innehålla minnesanteckningar om hur kombinationen konstruerats.

Sen följer en kombination av traditionellt gåtlösande och mini-quests får att få fram ledtrådar som t.ex. vilket datum är skurken Y:s mamma född osv.

Man bör så klart vara lika uppmärksam på att inte låta gåtor skapa dead-ends som någon annan slags uppgift i spelet - vare sig det gäller att lyckas klättra över palatsmuren, hitta den dolda ledtråden eller slå ihjäl ett visst monster...

 

[Sapient]

För att svara på ursprungsinlägget också...

Våra erfarenheter skiljer sig nog åt beroende på olika spelstilar och spelgrupper. Jag nämnde i den förra tråden att jag använde gåtor för att balansera spelandet för de i gruppen som gillade sånt och gillade strid mindre. För dem var det betydligt mer awsome (såvitt jag kunde bedöma) att klara ett svårt chiffer än en lång strid mot en tuff bad guy.

I mer homogena spelgrupper är det nog antingen eller, beroende på hur spelarna är lagda.

Men givet att det finns folk i gruppen som efterfrågar det, så tycker jag man ska utgå från deras intelligens och kunskaper snarare än deras rollpersoner. Det är ytterst, ytterst svårt att inte metaspela med sin egen intelligens och bakgrundskunskaper när man ställs inför en sådan utmaning och även om intelligens är en grundegenskap i spelet har jag inte sett något spelsystem som på ett vettigt och utförligt sätt vägleder spelarna till hur mycket av deras egna egenskaper de ska ta med i spelet för en viss intelligensnivå.

(Och själv hatar jag att spela rollpersoner med riktigt låg intelligens, eftersom det betyder att jag måste låta bli att delta i sånt som jag själv tycker är väldigt kul - nämligen just gåtlösande. )

Men som jag skriver i det förra inlägget, så bör man så klart undvika att gåtan stoppar upp allt annat spelande, utan i bästa fall kan lösas så att alla i gruppen kan ge bidrag på olika sätt (genom klurande, genom sin karaktärs bakgrund, genom spelande osv.)