Jag fortsätter att läsa, och i nästa fajt finns också lite intressanta grejer att notera, så jag tänker analysera den också. Här är det Cheui Zaangs mästare Ma Haang Hung som slåss mot en mystisk banditledare vid namn Yim Gei. Det som är ballt med den här fajten är Yims mystiska stil. Ma själv noterar (återigen inre tankar) hur rörelserna är underliga och hur han inte överhuvudtaget känner igen stilen, trots sin långa erfarenhet. Han tar det försiktigt i början, försöker att inte ta några risker innan han lyckats lista ut hur den där snubbens stil egentligen fungerar. Här är också något man sällan ser i rollspelsfajter, hur man känner på motståndaren och försöker att förstå dennes stil så att man inte blir överraskad. Och att beskriva någons stil i allmäna ordalag är också en bra teknik. Hur slåss den här personen? Vad kännetecknar hens stil?
Vi får några exempel på faktiska rörelser i början, och några av Yims underliga tekniker beskrivs, samt Mas försök att kontra dem.
Ganska snart i fajten blir det tydligt att Yims stil är både gräsligt ful och väldigt begränsad. Den har bara ett tiotal olika tekniker, som upprepas igen och igen. Till och med åskådarna noterar detta, och Ho Si-hou börjar ropa ut vilken rörelse som kommer härnäst. Här har vi perspektivbyte, där vi ser åskådarnas vy av striden.
Men trots att stilen är så begränsad, och trots att rörelserna är lätta att förutse, så lyckas inte Ma få in en träff. Ma är en erfaren och skicklig kämpe, och han själv frustreras och förundras över sina svårigheter med den mystiske mannens underliga stil. Återigen inre tankar och reflektioner, och inte beskrivningar av rörelser.
Nästa sekvens är intressant. Vi fortsätter att se Mas svårigheter, och en paragraf är mest en lång uppräkning av olika tekniker med balla namn som han försöker sig på. Igen har vi ingen beskrivning av vad dessa tekniker faktiskt gör, bara en lång uppräkning av alla grejer han försöker sig på, och ett konstaterande att ingen av dem verkar fungera mot Yims okonventionella stil. Jag tycker att det här är ett snyggt användande av den här "säg vad tekniken heter utan att beskriva den"-grejen. Det hade varit tradigt att läsa en massa beskrivningar av olika typer av rörelser som Ma försöker sig på, men uppradandet av tekniker är kul att läsa på grund av de balla namnen, man kan om man vill föreställa sig lite vad de egentligen innebär, och den långa listan visar tydligt hur Ma är mångkunnig och har en stor repertoar, och att han försöker allt möjligt, men att inget verkar fungera.
Det finns också en fin liknelse, där hans försök beskrivs som "vrålande vind och kraftigt regn utanför dörren" (門外的狂風暴雨), medan Yims tekniker beskrivs med den hysteriskt roliga liknelsen "ovälkommet tafsande" (毛手毛腳, bokstavligt talat "fjäderhänder och fjäderfötter"), ett uttryck med anspelningar av sexuellt trakasseri.
Liknelser och metaforer är en annan bra teknik att ta till för att beskriva striden utan att behöva hålla på med enskilda rörelser, och de säger mycket mer om kämpen än torrare beskrivningar. Beskriv anfallen som hammarslag, som vatten som letar sig igenom små sprickor i försvaret, som löv i en höststorm (snabba och kaotiska utan kraft) eller vad man nu kan hitta på.
Härnäst får vi ytterligare ett perspektivbyte, till en enarmad främling och en liten pojke, som nyligen dykt upp (ja, vi är bara i introscenen och det är typ ett dussin olika personer som introducerats). Den enarmade mannen säger till sin son "Titta på den där banditen. Titta noga, och glöm aldrig bort hans ansikte". Han verkar vara fylld av hat till mannen, och han säger också "Du klagar på att din kung fu-manual saknar de två första sidorna och att du inte förstår den. De två sidorna finns i den där mannens kropp. Han stal de två första sidorna, lärde sig tio fragmentariska tekniker, och kan nu slåss med en stor mästare. Tänk dig vad du kan lära dig om du bemästrar manualens alla 300 sidor!". Det är en kort dialog, men här ser vi att mitt i striden så fortsätter berättelsen. Återigen, striden är inte en paus medan vi tar reda på vem som kommer att vinna, för att därefter forstätta berättelsen. Berättelsen fortsätter i sitriden och här introducerar vi ny info som säkerligen kommer att vara viktig i framtiden.
Vi kommer tillbaka till fajten och får veta att Ma nu byter stil och anstränger sig till sitt yttersta, och till slut lyckas få in en träff. Men hans motståndare gör en underlig kontring och får in en spark som tar riktigt hårt. Här kommer vi alltså tillbaka till enskilda rörelser, zommar in när dessa rörelser betyder något, eftersom vi får in träffar. Mönstret är att vi håller oss på en ganska hög nivå, utzoomad och med perspektivbyten, generella beskrivningar, avbrott med dialog, inre tankar, så länge striden böljar fram och tillbaka. Sedan när någonting händer, när någon får in en träff, då tittar vi på vad som egentligen händer. Det här tror jag är något som kan vara ganska överförbart till rollspel, även i spel som har tärningar och stridssystem. Kanske allra bäst i system som har någon sorts gard, där man kan hålla på med generella beskrivningar så länge anfallen tar på garden, för att sedan zooma in när en träff går igenom och gör skada.
I det här läget hoppar en massa andra in i fajten, och vi går från en duell till en strid med en massa deltagare. Det ska bli intressant att de hur den beskrivs, men det får bli senare.
Så grejer jag noterar i den här fajten:
- Precis som den förra striden så börjar vi med detaljerade rörelser, växlar sedan över till ett mer "utzoomat" läge medan fajten pågår, och zommar sedan in igen på slutet för att beskriva de faktiska rörelserna som träffar. Det känns som ett mönster, och en vettig teknik att använda.
- Vi har en beskrivning av en kämpes stil rent allmänt, utan referens till specifika rörelser. "Yim slåss på det här viset."
- Återigen hoppar författaren runt mellan olika perspektiv. Vi har den "objektiva berättarens" perspektiv, vi har Mas inre perspektiv (dock aldrig Yims, för att behålla hans mystik), och vi har de olika åskådarnas perspektiv. Detta ger variation och håller uppe intresset.
- Vi ser mer av knepet med att ge namnet på teknikerna utan att beskriva dem, i det här fallet i en lång uppradning av saker som inte funkar. Vi har också namn på ett par olika stilar som Ma växlar mellan.
- Vi har berättande mitt i striden, en dialog som för ståryn framåt.
- Vi har liknelser som ger ett intressant språkbruk och som karaktäreiserar kämparna på väldigt målande och skilda sätt (en våldsam storm kontra sexuella trakasserier).
Jag menar mest vad jag skrev i andra tråden, att folk försöker att göra fajter i rollspel som liknar fajter i film. Det brukar ofta innebära att beskriva en massa enskilda rörelser. Jag hoppar upp på bordet och gör en rundspark mot hennes huvud, men hon undviker genom attkasta sig ned på golvet och i farten plockar hon upp en kastkniv som hon kastar mot mig, och jag voltar bakåt, och så vidare. Det är inte ett problem med lite sådana beskrivningar, men det blir väldigt tjatigt när det håller på i tio minuter.